Scener från en promenad

Vetenskapliga Scener från en Promenad
eller meningen med livet

del 1/2
En av mina stora passioner i livet är att promenera. Tar en lång promenad på ca 1 mil i stort sett varje dag. Har alltid gillat det. Jag får ny energi, nya vyer och en egen inre kraft som jag inte riktigt kan beskriva. Det handlar om hur jag ser på världen och mig själv innan och efter promenaden. Det hela började för många år sedan då jag var en aningen yngre, lika vacker och underbar som i dag och lika full av energi som i dag och lika självsäker som i dag och lika ”besserwisser” som i dag.

**Redan då visste jag allt mycket bättre än de flesta andra**.

Jag promenerade hem från jobbet nästan varje dag och eventuella problem var som bortblåsta varje gång jag kom i mål. Det var de dagliga krämpor och möjligheter som löstes. Allt kunde visserligen inte lösas, men jag kunde se annorlunda på problemställningar och det som var ett problem innan promenaden kanske inte var så stort problem, trotts allt, efter promenaden. Jag gick i stort sätt all slags väder, inte mycket kunde stoppa mig. Den första blötsnön i oktober/november kunde vara jobbigt, men som regel var jag gott förberett, man hade ju varnat om det på både radio, teve och i tidningar dagar i förväg. Det var tyvärr inte så många bilister som hade radio, teve eller tidningar. Det var snabbare att promenera hem än att ta bilen, ja, bil har jag ju aldrig haft så det vore svårt att ta bilen för min del till och från jobbet. Om jag tänker efter var det kanske orsaken till att jag promenerade så mycket. Man blir faktiskt lite klokare på äldre dagar. Och i mitt fall skall det inte så mycket till, vill säga.

Många långa och komplicerade diskussioner har jag haft med mig själv på mina promenader. Prata med sig själv så får man de bästa och klokaste svaren, sägs det. Men så är inte alls fallet med mig. Jag har fått så många idiotiska svar och så många tillrättavisande att jag nästan skäms. OK jag skäms. Men det har fått mig att tänka om och erkänna för mig själv att jag hade fel och utifrån det försökt ta nya tag. Mycket har jag fått omvärdera och stå ut med på mina promenader. Jag har också haft en del jobbiga diskussioner med andra personer under promenaden. Många gånger när jag har bildat mig en uppfattning om olika saker, väljer jag ut en person jag känner väl och försöker sätta mig in i dennas situation och har en lång dialog. Vad skulle denna person ifrågasätta med mina argument i en specifik sak och på detta sätt angripa mig själv. Det är ju inte så svårt att hitta svagheter i ens egna argument om man vill och jag vill. Många möten och eller info möten har jag varit med om då jag redan har diskuterat den uppkomna frågeställningen på min promenad dagen innan och jag visste därför många gånger vad som skulle dyka upp, inte alltid, men det gjorde mig bättre förberett på motargument som jag visste eller trodde skulle komma.

Många av dessa personer har varit med mig i mina fiktiva promenad diskussioner många, många gånger. Man få ju välja ut kritiska personer. Vem dessa personer är? Ja det får ni nog aldrig veta. Det är ett sätt för mig att slipa på mina argument och ståndpunkt. Det är inte alltid lätt att bilda sig en uppfattning i olika frågeställningar. Det är inte som på facebook där man läser en artikel och sedan är saken klar. Så är det i alla fall inte för mig. Många av mina spontana kommentarer är nog inte alltid så spontana. Det handlar om att plocka fram dem i rätt tid och tillräckligt snabbt. Men spontana är de inte. De har som regel kommet fram redan under en promenad diskussion tidigare.

Skall jag söka psykologisk hjälp? Har nog ofta tänkt på det, men jag vill inte utsätta en psykolog för för mina besvär. Vem skall sedan ta hand om psykologen? Vi kanske får ytterligare en person med personliga problem.

Det kommer värre saker senare i inlägget.

Det skall väl också erkännas att jag har idiot förklarat en hel del personer under promenadens gång. Vissa har förlorat sin idiot status vid hemkomst, andra har den kvar. Många gånger har jag själv erhållit denna idiot status under promenaden. Men som ni säkert förstår har denna status alltid ändrats vid hemkomst. ALLTID.

Men mitt hat objekt under promenaden är BARNVAGNAR. Dessa förbannade barnvagnar, ja inte barnvagnen i sig själv eller innehållet, men barnvagns tyrannerna som styr barnvagnen. Jag kräver körkort för drift av dessa förbannade barnvagnar. De står över allt som heter trafikregler, vanligt hyfs och sunt folkvett. De lockar fram de allra sämsta sidorna hos mig. Jag hyser större och större respekt och sympati för Ove ( en man som heter Ove), en bok jag fick som gåva av en god vän….. ursäkta en kollega. Undrar varför-

Hursomhelst – promenaden kan börja hur stillsamt och skönt som en vanlig bra dag kan börja. Solen skiner och jag ser positivt på både mig själv och tillvaron och har med mig en relativ positiv människosyn, så gott det går. Allt är fridfullt även om det skulle regna just denna dag. (regniga dagar är nog de bästa trotts allt, inga större hinder på vägen med tanke på att det är färre ute och promenerar och framför allt inga förbannade barnvagnar).

Jag njuter av dagen och omgivningen. Allt känns som sagt bara positivt tills jag kommer till Västerbron. Som många av er säkert vet så finns en uppmärkt cykelbana och gångbana på bron och det är rätt så smalt. Men vad ser jag efter bara ett par minuters gång!  – för all del det är inte första gången jag ser vad jag ser just nu. Det händer nästan dagligen. I början på min promenadkarriär hade jag överseende med det och bara sa hej och bad om ursäkt för att jag var ute just denna dag och försökte göra det bästa ut av situationen. Händer det en gång, helt OK, två gånger OK, tre gånger ok, varenda jävliga gång, inte OK.

Nu djävlar.

Tre barnvagns tyranner kommer gående mot mig, jag på väg upp, de på väg ner. Hyfsat logiskt. De ser att jag kommer och jag ser att de kommer. Jag se tre barnvagnar i brädden,  hela gångbanan och halva cykelbanan är blockerad, de ser att jag kommer ensam och inte har en chans att väja utan att gå ut på på cykelbanan där andra cyklister försöker visa så bra hänsyn som möjligt för tyrannerna. De bara fortsätter som om de var ensamma på hela Västerbron och säkert inta bara där.
Blodtrycket ökar, pulsen slår hårdare och hårdare och jag känner adrenalin kicken. Det är nu bara ca 10 meter kvar innan någon av oss måste göra något. Försöker gå så långt ut på ena sidan som möjligt. Ser inga som helst signaler eller tecken på att tyrannerna kommer att vika sig. Jag visar heller inga sådana signaler att jag kommer att vika mig. Krocken är oundviklig.

Jag fortsätter rakt fram och krockar med den ena barnvagnen, inte kraftigt, bara en lite beröring. Vill ju inte skada den lilla oskyldiga varelsen som ligger i vagnen.
Plötsligt vaknar tyrannerna och undrar vad jag håller på med och kallar mig för en idiot och gubbjävel.

Det skulle de självklart inte ha sagt.

Jag bara fortsätter rakt fram ett par tre meter, efter det att de gett mig en halv meters utrymme så att jag kan passera. Jag gör en snabb situations anpassad riskanalys. De var på väg ner och jag på väg upp. De kunde inte gärna släppa taget i barnvagnarna och jag var en van ”promenerare” som även kunde springa några meter om så behövdes. De hade heller inga andra vänner med sig. De var alla fullt upptagna med sig själva och sina barnvagnar och idiotiska gubbjävel som uppenbarligen var jag.

Jag vänder mig om och skriker ut allt vad jag visste om fascismen underbyggt med vissa kroppsdelar, delar på den bakre delen av kroppen så där mitt på, lika under ryggfästet, samtidigt som jag ökade farten avsevärd och vände mig inte om innan jag var på säker avstånd. De står kvar och visar ett finger som jag inte riktigt vet vad betyder. Jag har sätt det förut under mina fredliga promenader. Jag sa inte vad jag tänkte, bara vad jag tyckte var relevant just här och nu. Det fanns ju andra tänkbara tyranner på bron som kunde ingripa och ta sina tyrann kollegor i försvar och inga vettiga flyktvägar hade jag. Det kändes underbart att få ur sig några sanningens ord.

Skall nog erkänna att jag även har sagt vad jag egentligen tänker några gånger, men då har jag cyklat och min situations anpassade riskanalys har gjort att jag kunde komma mig undan väldigt snabbt. Vem kommer ifatt en cyklist om man även skall ha en barnvagn framför sig? Efter dessa utbrott valde jag av säkerhetsskäl andra cykelvägar i några dagar.
En annan bra taktik för min del är att om de går framför mig så smyger jag mig helt upp i ryggen på dem och skriker  URSÄKTA så högt jag bara kan. De hoppar till som skrämda höns, många gånger ber de om ursäkt med ett leende och andra gånger kallar de mig för en idiot och gubbjävel. Och det skulle de inta ha sagt….

Nu tror ni kanske att dessa barnvagns tyranner bara är tjejer och att min reaktion och beteende bara gäller i de fall det är tjejer, men tro mig så är inte fallet. Jag gör alltid en situations anpassad riskanalys där även möjliga flyktvägar ingår. Möter jag ett par kroppsbyggare med var sin barnvagn i brädden, anpassar jag mig lätt och jag ber bara om ursäkt för att jag var ute just denna dag på deras väg. De har inte kallat mig gubbjävel och om de så gör, får jag nog ta fram cykeln nästa gång.

Nej det är minsann inte lätt att promenera i dessa dagar. Promenerar man ensam med sig själv har man inte många rättigheter. Och för all del, det är inte bara barnvagns tyrannerna som stör mina promenader.

Gör jag aldrig själv misstag där ute?
****** Svaret är Nej *****

Jag är ofta ute med min fru som numera är rullstolsbunden. Det är JAG som går där bak rullstolen och styr. Ja, tänk ni bara tanken. Den är förmodligen inte helt fel. Min fru är inte alltid lika stolt över mig och jag kan väl inte säga att hon har direkt fel i sakfrågan. Men det kommer jag ALDRIG att erkänna. Man har ju en viss stolthet.