Promenera

del 2/2

Promenader renar min kropp och min själ, jag blir gladare och jag blir klokare när jag promenerar. Jag promenerar på Årstafältet den ena dagen, över Stockholms broar den andra och Årstaviken den tredje. Jag promenerar i all slags väder, soliga dagar som regniga dagar. Jag är duktig på att promenera, jag glider majestätiskt fram och jag ser beundrande blickar från omgivningen. Jag är graciös och jag har en muskulös kropp, jag beundrar den mycket själv, jag beskådar den noggrant i min högkvalitativa spegel hemma, jag är en riktig snygging där ute på mina promenader, jag kan ana vad folk tänker om mig och jag njuter av att de beskådar mig. Min stil är vacker, inte alls lik dessa som håller på med gång, där de vrickar på sina höfter och ser mera ut som ett gäng stripp dansöser än riktiga män som jag. Jag är en riktig munsbit där jag promenerar ute i naturen.

Men det är inte alltid lika enkelt att promenera, jag tänker inte enbart på detta att promenera, jag tänker på allt det andra som inträffar. Vi människor är olika, jag kan inte förneka det, men det finns ju vissa gränser för hur olika vi skall vara. Jag upplever dessa olikheterna varje dag, vecka efter vecka och jag är nära att ge upp. Men det gör jag inte. Rätt skall vara rätt och när jag har rätt så har jag rätt. Jag har ofta rätt och det tror jag även alla dessa som har fel ger mig rätt i.

Alla går fel, varenda människa går fel, det är förödande för mig som går rätt att alla andra går fel. Men ingen skall få mig att gå fel bara därför alla andra går fel. Hur skulle världen se ut om alla gjorde så? Nej inte jag, jag går på min sida av trottoaren oavsett om alla andra går på fel sida. Det blir många ”nästan” krockar, men det bryr jag mig inte om, ja, det blir också några riktiga krockar, men det bryr jag mig heller inte om, jag har rätt och de har fel, det är vad som räknas.

Hur kan det vara så svårt att gå på rätt sida av trottoaren, på höger sidan av trottoaren, där jag går ensam, alla andra går på vänstersidan, där jag inte går. Eller på den kombinerade cykel och gångvägen där jag går ensam på vänstersiden och alla andra går på högersidan. Hur svårt kan det vara? För all del några går på rätt sida, men då beror det mer på att det är på solsidan mer än att det är en genomtänkt handling. Jag går på rätt sida antingen det är sol eller inte, på just denna sidan, den rätta sidan.

Många gånger tänker jag som så att det är den politiska tillhörigheten som styr, alla allianspartister går på högersidan och vänstersympatisörer går på vänstersidan, nej, det stämmer inte. Det måste vara något annat som styr. Det är samma problem i utlandet, alla går på fel sida även där och jag är den enda som går rätt.

Alla är upptagna med något, ingen bara promenerar, de pratar med någon annan, hörlurar i öronen, de pratar med någon som inte är här, någon som är där, ingen är här och nu, alla är där, ingen registrerar vad som är här och nu, någon har pokemon, de syns där de går djupt nersjunkna i displayen med hörlurar i öronen, inget existerar utanför deras lilla värld, de går rakt fram och plötsligt avviker de, de ser inget annat. Bilar, cyklister och sådana som jag rättar oss efter deras gång, annars blir det en krock, de går och plötsligt stannar de upp och har tydligen hittat något som vi andra inte ser, de tittar sig omkring och undrar själva vart de befinner sig och hur de kom hit.

Nej, det är inte lätt att vara den enda som befinner sig här och nu. Jag lyssnar på fåglar, jag lyssnar på annat, jag lyssnar på den ensamma som pratar med en annan ensam som inte finns här, det är svårt att inte lyssna, de pratar högre än båda fågelsång och billarm, jag får veta om chefen som inte begriper något, kollegan som heller inte begriper något, kollegan som luktar illa, middag i kväll, teater på lördag, dagis om en timme, semester om en månad och allt vad det nu kan vara, jag får veta allt viktigt här i livet av dessa som inte vill vara här och nu, de går även tillsammans, fem i brädden inte ovanligt, det är plats för fyra i brädden, men de lyckas med fem, de pratar i munnen på varandra och jag undrar vem som lyssnar på vem, de pratar i telefon och kanske med varandra i telefonen av gammal vana även när de går tillsammans bredvid varandra här ute i verkligheten, här i verkligheten som ingen egentligen vill vara. Jag kan inget säga, ingen hör ändå vad jag säger, jag kan säga saker jag normalt sätt aldrig säger, det spelar ingen roll, ingen hör vad jag säger, de är inte här, de är mentalt någon annanstans, jag vet inte vart, men i alla fall inte här.

Cyklister som heller inte hör, jag pekar med mitt pekfinger att de skall cykla där och inte här, men det ända jag hör är gubbjävel som svar och ett annat finger som pekar uppåt, inget pekfinger, ett helt annat finger som betyder något helt annat, jag kan höra vad de skriker till mig, men det är helt onödigt att skrika tillbaka, de lyssnar på musik eller pratar med någon som inte är här. De hör inget annat.

Livet är skönt och lärorikt och än mer lärorikt blir det när jag kommer till en korsning. Det är alltid röd gubbe när jag kommer till dessa korsningar, jag kommer ofta först och trycker av gammal vana på denna knapp för att berätta för den röda gubben att jag vill att gubben skall bli grön. Det lyser på knappen när jag har tryckt, gubben vill visa mig och alla de andra att han har förstått att jag vill korsa denna trafikerade korsning. Det kommer ytterligare en person som konstaterar att det lyser, men trycker en gång till för säkerhets skull, tredje person kommer och resonerar som sin föregångare och trycker en gång till för säkerhets skull. Så här håller det på och till slut har kanske 30 personer tryckt på denna knapp. Men det dröjer ett tag till, jag hör oroliga röster längst bak och någon skriker ut och undrar om någon har tryckt på knappen –  jag hinner inte svara, den gröna gubben kommer fram och låter oss passera efter ca 35 tryckningar på knappen och lika många tryckningar på motsatta sidan av korsningen – så först efter ca 60-70 tryckningar förstår den röda gubben att vi ville ha en grön gubbe.

Samma procedur vid nästa korsning. Samma röda gubbe som inte förstår förrän efter ca 60 tryckningar. Jag tänker för mig själv, men jag säger inget, jag kan inte säga högt vad jag tänker, men å andra sidan skulle ju ingen höra vad jag säger, de flesta är ju inte här och nu i alla fall. De är upptagna med något annat – jag kanske säger något nästa gång.

Jag fortsätter promenaden, jag går mot Liljeholmen, jag går över Liljeholmsbron, jag går som en slalom åkare för att inte krocka med alla som inte är här, tre barnvagnar i brädden, hundar i koppel och husse som pratar i telefon, ingen är närvarande, det är bara jag och jag försöker visa hänsyn till alla dessa människor som inte vill vara här, några cyklar där jag skall gå och några går där cyklisten skall cykla.

Jag är den enda som förstår och vet vad som är rätt.

Jag kommer fram till Liljeholmen, jag skall ta hissen tre våningar upp. Nya knappar att trycka på, en knapp för en pil som pekar upp och en knapp för en pil som pekar ner. Vad betyder alla dessa pilar, tänker många. Jag vet, tänker jag, jag skall upp så jag trycker på knappen med pilen som pekar upp, pilen lyser, nästa person som kommer trycker på pilen som pekar ner, nästa person trycker på båda pilarna och skall förmodligen både upp och ner samtidigt och jag som bara skall upp, ja, jag skall ner senare, men tänker att jag trycker först då det är dags, det kan ju dröja en halvtimme innan jag skall ner.

Såhär fortsätter det, alla skall trycka, alla tycker det är kul och lärorikt att trycka på knappar, alla tror att ju flera gånger de trycker ju snabbare kommer hissen. Men hissen struntar i alla tryckningar, hissen kommer när den vill och när den känner för det. Hissen kommer, hissen är full, ingen stiger av, alla skall en trappa ner, jag väntar några sekunder, samma hiss kommer tillbaka, hissen är full, ingen skall av, hissen är full av samma personer som åkte ner och som nu skall upp. Alla tittar ner i golvet eller upp i taket, ingen ser på varandra. Dörrarna stängs och hissen åker upp.

Alla trycker åter på alla knappar och plötsligt kommer nästa hiss, jag ser på pilen som indikerar att hissen är på väg upp, jag stiger in och trycker på plan 4, hissen blir full och alla trycker på alla knappar igen, hissen rör sig och alla frågar – oj, går hissen upp, jag som skall ner, ja konstigt svarar jag som är på väg upp därför att pilen utanför hissen indikerade att hissen var på väg upp. Hissen stannar på nästa plan, ingen stiger av och ingen kommer på, hissen är full av människor som skall ner, men de måste upp först innan de kan åka ner och samma sak sker förmodligen på vägen ner, hissen är full av folk som först hade åkt upp för att senare komma ner, och ingen nya fick plats.

Trettio minuter senare, jag skall ner, jag trycker på knappen hit, hissen kommer, hissen är tom, jag trycker på knappen bottenvåning, hissen stannar på våning tre, en gubbe med rullator frågar om hissen går upp eller ner, jag svarar ner, gubben med rullator går in i hissen, hissen stannar på våning två, hissen blir full, en ung tjej pratar i telefon, dålig täckning inne i en hiss, tjejen löser problemet med att prata högre, sedan pratar hon ännu högre, hon begriper inte det alla vi andra begriper, dålig täckning inne i en hiss, hissen stannar på botten våningen, jag är den enda som kliver ur hissen, tjejen med telefonen frågar högt vart hon är, jag svarar vänligt i Gävle, vaddå Gävle svarar tjejen och förstod inte skämtet, gubben med rullator som tidigare frågade om hissen gick upp eller ner, lämnar heller inte hissen, han skulle upp och det skulle alla de andra också, de som skulle kliva på fick inte plats, hissen var full med folk som skulle ner innan de skulle upp.

Jag lämnar hissområdet och går till ICA.

Jag skall bara ha ett par små saker och tar mig till kassan, fullt med folk, jag tar mig till snabbkassan, max fem artiklar, lång kö, kassörskan skriker högt så att alla på ICA kan höra, även de med hörlurar, pokemon, sms, musik: – detta är snabbkassa med max fem artiklar – kassan blir plötsligt tom, kvar blir bara jag och en tjej utan telefon som står bak mig, det går snabbt, vi tittar på varandra och småskrattar och jag lämnar ICA via rulltrappan (vad som hände i rulltrappan får jag ta en annan gång) och fortsätter promenaden hem.

Livet är härligt och nu tror ni kanske att jag är en grinig gubbjävel med ett best före datum, som gick ut för några veckor sedan, men så är det inte, jag är bara en snäll, ödmjuk person i sina bästa år och jag har lärt mig hur man promenerar, det är min stora specialitet och passion. Jag försöker vara närvarande och njuta av en miljö och en natur, se på andra människor, säga hej, vacker dag, men det funkar inte, alla är fullt upptagna med annat, de vet inte vart de går, de bara går och pratar med de som inte är här och planerar för en annan dag, musik, de drömma sig bort. Liver är i går och i morgon eller längre fram, idag och nu finns inte, jag finns inte.

Men för mig finns jag , jag finns här och nu, lite från gårdagen och lite från morgondagen, men mest finns jag idag och här och nu, ensam ute på en promenad bland många andra, alla andra som är här men egentligen inte.

Nej, nå’n jävla, gnällig gubbdjävul är jag minsann inte. (ok, kanske lite då)