del 2/2 Vem är jag
Vad vet DU som JAG inte vet eller tvärt om
Nu tror säkert några av er att jag inte förstår någon ting om invandring eller för den sakens skull att jag inte förstår någon ting om det mesta. Och vet ni vad? Ni har helt rätt. När jag ser på mitt liv och ser på min omgivning och ser på världen och oss människor förstår jag mer och mer att jag inte förstår någon ting. Förstår alla andra mer än jag? Så är det nog, jag är nog inte så bra på det mesta. Kan inte säga till mig själv ”wow detta är jag bra på.” Jag kan oftast säga till mig själv att detta förstår jag inte eller vad är fel på mig som inte begriper allt det där som alla andra begriper. Är jag dum i huvudet, eller? Ja förmodligen är jag det.
Så har jag alltid känt genom hela livet. Jag försöker hitta så många fel som möjligt hos mig själv och det har inte varit svårt och jag försöker bortse från det jag är bra på, det är jag hyfsat bra på, ja, att bortse från det jag är bra på. Det jag är bra på är ju så mycket mindre än vad jag inte är så bra på. Försöker ändra på det, men det är svårt. Varför ödsla tid på det lilla jag är bra på när jag kan lägga all min tid och kraft på allt det som jag inte är så bra på. Här finns ju så mycket mera att göra och att förbättra.
Men tyvärr fungerar inte detta heller så bra. Därför att om jag bara skall försöka ändra på allt jag inte är så bra på då finns ju ingen tid över till att lägga vikt på det lilla som jag är bra på. Det borde ju vara rätt så logiskt och skall jag i tillägg ödsla tid på allt detta som alla andra också inte är så bra på, så hamnar jag väl på ett psyke. Men jag kan kanske ödsla mera tid på allt detta som alla andra är bra på och lära av dem. Men då lär jag ju aldrig få tid över till att ändra på allt detta som jag själv inte är så bra på, ej heller att ta vara på det lilla jag är bra på.
Mitt liv är komplicerat.
Invandrare som jag är, nej förresten, jag har aldrig känt mig som invandrare i Sverige, ingen har egentligen någonsin behandlat mig som invandrare i Sverige. Några har säkert tänkt att jag är en invandrare, men ingen har sagt det till mig. Jag har nog desto oftare fått höra att de inte ser på mig som invandrare och att jag beter mig som de flesta andra svenskar i Sverige. Jag är någonting mitt emellan; jag är en norrman som bor i Sverige och ingen kan se eller höra några större skillnader på mig eller någon annan svensk. Jag är alltså norrmannen som bor i Sverige. När jag kommer till Norge är jag svensken som har sina rötter i Norge eller svensken som försöker prata norska.
I Norge försvarar jag Sverige och i Sverige försvarar jag Norge. Varför är det så? – jag vet inte, det har bara blivit så.
Jag är mera svensk än norsk i hela mitt sätt att tänka och bete mig. Inte enbart pga av att jag bor i Sverige och blir påverkat av miljö, vänner etc. Den viktigaste orsaken är att jag VILL vara så svensk som möjligt nu när jag har bestämt mig för att Sverige skall vara mitt hemland. Jag presenterar mig som svensk i utlandet ( ursäkta….haha) om någon frågar mig och att jag har norskt pass om jag skulle anta att det var viktigt. Jag tänker också på många andra invandrare i Sverige och som har lyckats väldigt bra med sina liv i Sverige. De som vill bli svenskar och de som vill förbli sitt forna hemlands slavar. Vill du lyckas och vill du integreras måste du även ge avkall på något av det du hade tidigare. Mycket av det du flydde från orsakas kanske för en stor del av just det du tror som mest på, nämligen religionen.
…och här hade jag tänkt skriva ner mina tankar och funderingar om invandring i stort. Allt detta som beskrivs i tidningar, allt detta som diskuteras på en fika rast eller någon annan stans. Allt vad vi tycker om det ena och det andra om invandring. Varför så många lyckas och varför så många inte lyckas och varför så många inte vill släppa taget på sitt forna liv och land. Tycker detta är svåra frågeställningar för en person som jag som inte har flytt mitt land av olika skäl.
Jag skrev sju till åtta sex sidor innan jag upptäckta att jag hade ju egentligen ingen som helst aning om vad jag skrev om. Jag hade taget fram fakta och statistik på både det ena och det andra, men det blev för min del ett enda stort tyckande. Hur kunde jag bara komma på tanken att dra paralleller med mig själv.? Jag som kom till Sverige av helt andra orsaker än de flesta andra och som bara behövde korsa gränsen, även om jag just då kom från England.
Den ena statistiken efter den andra beskriver det ena efter det andra om invandring och invandrare, vad de gör mer eller mindre än infödda svenskar.
Jag frågade en gång en ekonomi kontroller på mitt forna jobb om en viss typ statistik och fick genast motfrågan om vad den skulle användas till och om den skulle vara för min del negativ eller positiv. Jag vill bara ha sanningen, svarade jag.
Sanningen? svarade han och skrattade lite med glimten i ögat. Jag fick till slut vad jag ville ha och jag fick samtidigt samma typ statistik som jag inte ville ha – den ville jag definitivt inte ha.
Statistik ljuger inte, absolut inte, men om jag försöker bryta ned statistiken i mindre beståndsdelar kanske den inte är fullt så övertygande som den var från början. Statistiken skall och kan inte bara visas rakt av och den ger inte alltid entydiga svar. Det gör den kanske i vissa fall, men inte i alltid. Statistik skall användas med förnuft. (som allt annat)
Så nu har jag raderat allt jag skrev om allt det där jag egentligen inte visste någon ting om.
Typiskt mig tänkte jag. Det kan väl inte vara så svårt att bilda sig en korrekt uppfattning om invandrare, deras benägenhet för brott och varför de inte vill bli svenskar även om de är bosatte i Sverige. Men tyvärr blev det så för min del. Det hjälpte heller inte att promenera över Västerbron ett antal gånger och hjälper inte det, ja, då är det komplicerat för min del.
Så just nu är jag glad för att jag raderade allt jag skrev om allt det där jag inte visste.
Här försvann en hel veckas skrivande och många veckors tänkande.
Men det som kvarstod av mitt tänkande var religionen. Jag är inte mera rädd för den islamska tron än vad jag är för den romersk katolska kyrkan eller kristendomen som helhet. Jag är livrädd för allt som har med religion att göra. Religionen får människor att bete sig som ondskan själva. Jag tänker på kyrkans makt här i Sverige för bara dryga hundra år sedan eller kyrkans makt i Europa under medeltiden. Hur många har inte blivit mördade av makthavare med bibeln i ena handen genom historien. Vad gjorde de kristna i Sydamerika? Vi berövade kyrkans och religionens makt över Sverige, vi ville inte att religion och staten skulle gå hand i hand och göra livet till ett val mellan himmel och helvete. Trodde du på Gud kom du till himlen, trodde du inte på Gud kom du till helvete. Trodde du på Gud kunde du be om förlåtelse den ena dagen och göra samma onda gärning dagen efter och be om förlåtelse en gång till.
Kyrkan, kristendomen och annan religion har förtryckt människan upp genom hela vår dokumenterade historia. Jag vill inte ha ett sådant samhälle och om de religiösa grupper i samhället får stor nog makt och tillräcklig makt och gensvar i samhället tvekar jag inte en sekund på att historien skulle kunna upprepa sig. Men den moderna människan har ju lärt sig så mycket och är mera upplysta i dag? Nej, så är det inte. Det är samma Bibel och Koran, det är samma tro och det är samma religion. Det är bara staten och vi andra som har förbjudit religionen att lägga sig i våra liv, i alla fall här i Norden och större delar av Europa.
Jag är extremt kritsik till allt som heter religion, jag är extremt kritisk till alla religioners skrifter som får människan att göra allt detta onda och som förtrycker människor runt omkring i världen. Det är inte bara ett fenomen från detta vårt eget århundrade. Det har pågått genom hela historien så långt tillbaka i vi känner till. Jag är rädd att den islamska tron skall få rotfäste i Sverige och jag är rädd att kristendomen skall få mera inflytande än vad den redan har.
Jag är rädd för den uniformerade religionen. Jag är rädd för dig som till varje pris måste visa mig vilken religion du tillhör, jag är rädd för tanken att du menar att det som står skrivet i din bibel eller koran eller andra skrifter står över det lagverk vi i demokratisk anda har bestämt att vi skall ha här i Sverige. Du vill också att alla vi andra skall tillhöra din tro.
Det vill ju alla trossamfund.
Jag är rädd för religionen. Jag är inte rädd för det okända, jag är rädd för det kända, jag är rädd för det jag ser att religionen kan göra och jag är rädd för det jag läser att religionen har gjort. Jag är inte rädd för det okända. Jag är bara rädd för religionen.
Jag är inte rädd för invandring, jag är inte rädd för andra kulturer, jag är inte rädd för andra människor med annan hårfärg eller annan hudfärg. jag är inte rädd för andra kulturer som jag vet kan berika mig och mitt land, jag är inte rädd för att hjälpa arma människor på flykt från krig och elände. Men jag är rädd för din religion oavsett vilken religion du tar med dig, jag är även rädd för att den befintliga kristendomen i Sverige skall återfå sin makt i Sverige. Jag är rädd för alla de sekter som finns i Sverige som låser in sig bakom stängda dörrar och lever sitt eget liv med egna skolor och som fördärvar sina barn och straffar de som gör ett försök att lämna. Hur kan du bara lämna ett liv med Gud och plötsligt leva ett liv utan Gud? – med all den gudsfruktan du är indoktrinerat med helt från din egen födsel?
Hur kan ett litet barn vara född kristen eller muslim? – det är ju en omöjlighet. Barnet har inga val överhuvudtaget om han/hon skall bli religiös eller inte. Indoktrineringen påbörjas dag ett. Barnet väljer inte att bli religiös eller inte, ett barn väljer inte mellan islam eller kristendom, ett barn väljer inte mellan livets ord eller pingstvänner. Ett barn blir indoktrinerat och påtvingad en tro utan möjligheter att välja eller värja sig. Ett barn får ingen undervisning i skolan om att alternativet Gud finns inte. I rimlighetens namn skulles det vara ett bra tema i dessa dagar. Då hade i alla fall ett barn eller en ungdom en viss rimlig chans att ta ställning till om religionen. Gud finns och beviset är Gud. Du har ingen chans att värja dig som barn.
och detta skall vi bara lugnt acceptera
jag vill inte ha ett sådant samhälle….
Men mitt liv borde inte vara så komplicerat och det är det ju egentligen inte. Jag upplever och har upplevt svår sjukdom nära inpå mig i livet, som så många andra. Jag ser dagligen min stora kärlek i livet lider och framför allt har lidit extremt mycket och tagit sig genom svåra sjukdomar med stor smärta och lidande de senaste åren . Många gånger har hon nästan tröstat mig mer än tvärt om. Jag som inte har ont, jag som bara har en smärta som skär genom hela min kropp utan att känna vart smärtan finns. Smärtan finns i hjärnan, smärtan finns i armar och ben, smärtan finns i magen, ja, över allt där det vanligtvis aldrig smärtar. Men den finns där och jag blir inte av med den. Västerbron och långa promenader hjälper för stunden, där kan jag leda mörka tankar över till något annat och mera positivt i livet. Min stora kärlek i livet som har alla skäl i världen att klaga och kanske även tycka synd om sig själv och kanske tycka att livet är orättvist, hon klagar aldrig och pratar inte om orättvisor. Hon pratar heller inte om Gud och helvete.
Vad har väl Jag att klaga över.
Jag har plötsligt fått andra saker att fundera över, mina små krämpor finns inte längre. Jag har gått till en terapeut som hjälpte mig att försöka se och uppleva morgondagen och förstå att att jag verkligen behövs och att det var helt OK att må dåligt och ha dessa tankar som jag hade. Jag grät på vägen dit, jag grät där och jag grät på vägen hem. Jag har gått över Västerbron i blåst och regn. Här kunde jag skrika ut min ilska och här kunde jag gråta som ett litet barn, men som vuxen. Vem kunde väl se att jag grät på en blåsig och regnig Västerbron på väg till Karolinska sjukhuset. Jag måste visa styrka och mod så att jag kunde trösta när jag kom fram till Karolinska. Västerbron tog emot alla mina tårar och min förtvivlan. Det samma gjorde Västerbron på vägen hem. Dag ut och Dag in periodvis.
Vad skulle jag ha gjort utan Västerbron?
Västerbron som stod där trygg och majestätisk med sina 26 meter över Riddarfjärden, 600 hundra meter lång inklusive viadukter.
Utåt var jag en stark och modig person. Ingen såg min smärta och min sorg och min förtvivlan. Jag ville heller inte visa andra hur dåligt jag egentligen mådde. Jag grät för mig själv och visade den styrkan som kanske förväntades och krävdes av mig utåt.
Nej, ingen krävde eller förväntade sig något av mig. Kravet kom från mig själv. Jag var stark, jag ville vara stark, jag var trygg i mig själv och jag var säker i omgivningen.
Men vad alla misstog sig.
Cancer är en hemsk sjukdom. Den bryter ned vilken stark människa som helst och den bryter också ned anhöriga. Hoppet finns alltid där längst inne, jag fick gräva djupt många gånger för att hitta tillbaka till hoppet.
Vilken fantastisk hjälp vi har fått. Vilken fantastisk sjukvård vi har. Vilka fantastiska människor som jobbar inom vården. De såg framför allt min fru, de tog hand om henne och tillgodosåg hennes behov, men de såg även lilla jag som inte visste varken ut eller in, jag som inte kunde hjälpa när hon behövde mig som mest, jag som inte kunde hjälpa när hon grät av all smärta, jag som inte visste hur jag skulle hantera situationen, jag som inte kunde kontrollera mina känslor och förtvivlan, jag som inte ens kunde prata när det var som värst, gråten som tog över hela mig – det vill säga när jag var ensam och ingen såg och när jag visste att ingen skulle ringa eller komma på besök.
Ersta sjukhus med sin ASIH tjänst, Avancerad Sjukvård i Hemmet. Periodvis kom de var 4de timme dygnet runt, de gav näring, de gav medicin och framför allt morfin så min stora kärlek i livet kunde klara av dagen och natten. Jag som under natten kontrollerade om hon andades som du gör med ditt nyfödda barn. Jag kunde ringa till Ersta ASIH dygnet runt och de kom hem till oss utanför de planerade besöken. När jag mådde som värst och inte visste vad jag skulle göra, när min stora kärlek i livet inte fick i sig någon näring, när hon bara hade ont och när jag knappt kunde beskriva vad som var fel, kom de två personer, en tog hand om min fru, det var ju hon som var cancersjuk och behövde medicinsk hjälp och stöd och en person som tog hand om mig i var sitt rum. Jag var ju bara förtvivlad och mådde så fruktansvärd dåligt för att min fru var dålig. Jag fick dåligt samvete, det var ju jag som skulle trösta och vara stark och närvarande. Men det var inte alltid så. Vad skulle hända om jag skulle bryta ihop?
Ersta ASIH kom och stannade ett tag och allt kunde återgå till det onormala normala.
Karolinska sjukhuset, alla avdelningar från onkologi, thorax, hematologi, akutmottagning för cancersjuka, alla dessa avdelningar vi besökte, cellgift, strålbehandling och alla dessa avdelningar min fru har varit inlagd på. Alltid samma mottagande, alltid samma positiva attityd mot min stora kärlek i livet och alltid samma bemötande mot mig som anhörig.
Undersköterskor, läkare, sjuksköterskor, professorer, alla de som får ett sjukhus att fungera, de som städar, de som gör allt detta som aldrig syns, men märks om det inte fungerar. Alla rullstolstaxi bilar som har kört oss till och från Karolinska. Hur kan jag överhuvudtaget kunde säga tack för allt, jo, jag gav mycket beröm och visade min tacksamhet nästan varje gång dessa fantastiska människor kom i min närhet på Karolinska och när Ersta ASIH ställde upp för oss här hemma.
Jag har tänkt och jag har funderat och jag fortsätter att tänka och fundera på livet och meningen med det hela. Jag har funnit min väg utan både Gud och utan någon religion. Jag vet varför jag är här och jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör.
Jag har fått helt andra och nya perspektiv på livet och mig själv. Jag är inte centrum av universum. Jag börjar förstå att jag har en otrolig tur att jag har det som jag har det.
I dag lever min Anita och jag ett nästan normalt liv. Röntgen och prover varannan månad, skräck och oro inför varje läkarbesök och glädje efter varje läkarbesök med positiv tillbakamedling och samma sak igen om två månader. Cancer, flera sorter cancer. Men aldrig klagar hon.
Jag kan styra rullstolen som jag önskar där ute de få gånger min stora kärlek i livet vill och orkar följa med ut. Jag blir som barnvagns tyrannerna där ute på Västerbron, men lite värre och kan locka fram ett gott skratt för mig själv.
Jag lockar också fram ett gott skratt i mig själv när jag skriver vissa saker som jag har delat med mig. Jag skrattar kanske mer än du därför att det betyder så mycket mera för mig än för dig när jag skriver det.
Jag ser så mycket mera glädje och positivism i dag än bara för ett år sedan. Livet är vackert och livet är värt att leva. Anita och jag tror på livet och framtiden. Vi har hittat varandra som aldrig förr och vi vet att vi behöver varandra. Hon har gett mig tron på att det är värt att kämpa och att det inte hjälper så mycket att klaga. Hon svarar positivt och är glad alla de gånger någon ringer. Ofta tar det väldigt mycket av krafterna att alltid vara positiv. Men vad är alternativet?
Vi hjälps åt när allt inte är fullt så positivt.
Vi har alla mörka stunder i livet
Vad har nu detta att göra med alla mina tankar som jag delar med mig av?
Vad har nu detta att göra med vad jag är bra på och mindre bra på?
Vad har nu detta med flyktingar och invandring att göra?
Vad har nu detta med medmänsklighet att göra ?
Vad har nu detta med religion att göra?
Vad vill jag ha sagt med detta?
Jag börjar hitta mig själv
vem jag är och vem jag vill vara
jag är ju bara Asbjörn och det räcker så bra för mig
min stora kärlek i livet är Anita och det räcker också bra för mig
Jag funderar 