22 juli 2011

22 juli 2011

Jag minns så väl denna dag. Jag minns så väl denna eftermiddag då jag fick veta att något fruktansvärt hade hänt i Oslo. Jag minns så väl denna dag då det som inte kunde hända i Oslo och Norge hände.

Först bomben i regeringskvarteret och sedan massakern på Utöya utanför Oslo i Norge. Ingen visste vad som skedde, bara att det skedde, jag ringde min bror som bor i regeringskvarteret, han var OK. Ingen visste vad som hände just då.
Senare fick jag veta om Utöya, om en galning som mejade ner alla som kom i hans väg. Han sökte upp dem och han ville döda dem. Denna ö var full av förväntansfulla ungdomar och vuxna som skulle ha seminarier och lyssna på politik, de skulle dansa och leva livet som bara en ungdom kan. De delade samma politiska uppfattning om livet och om demokrati. De trodde på människor från andra kulturer, de ville önska de som hade det svårt välkomna till ett bättre liv i Norge. Det var OK att vara muslim, det var OK att vara kristen, det var OK att inte ha någon tro. Alla hade rätt till ett bättre liv. De ville se människan och inte religionen eller nationaliteten.

De ville diskutera demokrati och invandring, de ville diskutera det som de flesta andra diskuterade i samhället. De ville vara med att påverka samhället, de trodde att de kunde göra en skillnad i samhället.

Men alla tyckte inte så. Någon tyckte att det var bäst att döda så många som möjligt av dessa individer som tyckte invandring var OK och att även muslimer var OK.
Han gick iland på ön, tungt beväpnad, utklädd till polis. Han sköt alla han såg. De var alla förrädare och förtjänade inte att leva vidare. Han ville skicka dem till helvete. Han sköt och skapade kaos, ungdomar sprang för sina liv, ungdomar simmade för sina liv, ungdomar gömde sig för sina liv.

Men han ignorerade deras rädsla och han sköt för att döda. Han dödade 77 förrädare som inte förtjänade att leva vidare. Det var så han tänkte där han skred fram och dödade och dödade för att de hade andra värderingar än vad han själv hade, om han nu hade några värderingar. Kallblodigt dödade han, de var unga från 16 år och uppåt, de hade livet framför sig. De hade sätt fram mot denna dagen i månader.

22 juli 2011 blev en dödens dag i Norge. Det blev en av de sorgligaste dagarna i Norges historia. Alla dessa ungdomar som aldrig skulle få se morgondagen, alle dessa ungdomar som fick fysiska och psykiska skador och besvär resten av livet. Alla de som skall sörja resten av livet med en smärta och sorg som aldrig någonsin kommer att försvinna. Alle mammor och pappor och syskon och vänner som sörjer.

Jag vill bara minnas och påminna om dessa ungdomar som bara ville samlas med andra ungdomar med samma uppfattningar om livet.

Utöya är inte unikt, det sker numera ofta, det var inte första gången i 2011, det sker runt om i världen och vi sitter tryggt hemma i soffan och beskådar det hela. Många upplever det på nära håll andra på avstånd. Jag kan inget göra.

Eller kan jag det?
kan jag verkligen inget göra?
Vem kan isåfall?
Är jag helt maktlös i frågan?

Det är klart att jag kan göra något. Hur var det med grannen, den udda grannen som ingen brydde sig om, grannen som inte ville ha med mig att göra?
Hur är det med all hat, förakt, hån som jag själv bidrar med på nätet. Diskutera skall vi alltid göra, alla kan inte vara eniga i allt. Men om jag engagerade mig en aningen mera i olika frågor, ju mera jag vet, ju mera förstår jag, ju mera jag förstår ju mera tolerant blir jag. Kunskap är nyckeln till det mesta. Vad vet jag om grannen?

Men just nu vill jag bara sörja och tänka och fundera över allt det som sker. Brussels, Paris, Nice..
Jag vill inte bara sörja Utöya denna dag 22 juli. Jag vill sörja alla dessa oskyldiga som har blivit offer för våld och terror.

Jag är rädd för utanförskapet, jag är rädd för att integreringen inte kommer att lyckas, jag är rädd för att vi sätter oss väl tillbaka i soffan med en öl, chips och fotboll på teven och förväntar att politiker, polis och militär skall ordna det för oss. Jag betalar ju skatt och jag röstar i nästa val till riksdagen.

Jag vägrar säga att jag inget kan göra!

Totalt døde 77 mennesker i angrepene, derav 8 i bombeangrepet på regjeringskvartalet og 69 under massakren på Utöya. 33 av de omkomne var under 18 år.