Pensionär eller nya möjligheter

 

Jag har nu varit pensionär i snart 3 år. Jag drömde om att gå i pension redan vid 60 års ålder, men det gick inte. Jag fick vänta ytterligare ett par år. Men plötsligt hände det, en möjlighet dök upp och jag tog den. Det var en stor dag i mitt liv då jag den 1 oktober 2013 lämnade min arbetsplats för sista gången.

Jag lämnade också många goda arbetskamrater, en gemenskap som bara finns på en arbetsplats. Arbetskamrater jag tillbringade 8 timmar av mitt liv med, varje dag fem dagar i veckan.

Alla nya människor jag mötte, om inte dagligen, så i alla fall ofta. Mycket av detta skulle jag sakna, men inte så mycket som jag trodde. Jag visste att jag skulle glömma och jag visste att de andra skulle glömma mig. Inte glömma i ordets rätta betydelse, men lägga minnet lite där bak i huvudet. Det går inte att glömma eller ta bort sin arbetsplats eller sina arbetskolleger. De finns där för alltid och jag finns hos dem för alltid. Vem fan glömmer väl mig?

Mycket blev som jag hade tänkt mig och mycket blev som jag inte hade tänkt mig då jag tog det stora klivet och blev pensionär. Jag var inte den första i historien som blev pensionär, det var en del som hade gjort detta innan och många av de jag känner är redan pensionärer och många av mina vänner vill bli det i en när eller fjärran framtid.

Många upplever inte ens att bli pensionär. Många lämnar oss i förtid och många lämnar oss redan kort tid efter sin pension. Sådant är livet och det är inget jag kan ändra på.

Vi hade många planer, min fru och jag, vi skulle resa och njuta av livet, vi älskade att resa till Thailand där vi hade och fortfarande har många vänner. Vänner vi har upplevt så mycket med, positiva och negativa upplevelser. Vi upplevde Tsunamin i 2004 och förlorade det mesta av materiellt värde, men vi överlevde och kunde fortsätta våra liv med bara förskräckelsen.

Minnen som om det var igår eller för bara ett par timmar sedan. Minnen som aldrig kommer att försvinna, lukten, stanken, känslan, episoder, hopplösheten, ångesten, den förkvävda gråten, alla telefonsamtal hem till nära och kära, vi ville bara hem.

Men vi stannade kvar. Vi stannade med våra vänner och vi hjälptes åt. Vi flydde opp i bergen efter fem timmar, innan vi kunde ta oss från takterrassen på hotellet. Vatten över allt.

Vi försökts hitta egendelar i ruinerna, i stanken, i vattnet, vi såg tragedier, vi hjälptes åt och ingen tänkte bara på sig själv. Vi tröstade varann och vi hjälpte varann så gott det gick. Vänner sökte efter oss på listor, vänner trodde att här kunde ingen ha överlevt på hotellet där vi bodde. De kom och sökte oss sex, sju timmar efter katastrofen – vi hade taget oss upp i bergen med andra vänner.

Vi hittade varann efter tre dagar och glädjen var obeskrivlig. Telefoner fungerade dåligt och många sökte efter varandra.  De flesta hittade varandra, men många gjorde det inte och många har fortfarande inte hittat sina nära och kära.

Vi har nog lärt oss lite av detta också, det har nog format oss lite, men tycker att det inte hade behövd vara så. Tänker inte på detta dagligen längre, men det dyker upp med jämnan och vi kan sitta och säga till varandra vilken tur vi hade och hur nära det var att det kunde ha gått riktigt illa för oss. Hur tillfälligheterna räddade oss.

Nej, det blir inte alltid som planerat, drömmar förkrossas och planer ändras. Sjukdom ändrar det mesta av ens liv, inte bara om jag själv blir sjuk, även när min kära blir sjuk.

Det blir ingen uppoffring att ändra på gamla planer, nya planer blir lika bra om inte bättre. Planer och drömmar om att det skall bli bättre i morgon, drömmar om at sjukdomar skall läkas.

Det blir inte alltid så, men det blir enkla och självklara val. Det som var viktigt innan  en sjukdom, blir plötsligt inte så viktigt längre. Att leva och ta hand om varandra, vad kan väl vara viktigare och mer givande än det?

Livet är skört och livet skall jag inte ta för givet. Planer och drömmar är fortfarande bara planer och drömmar och vad gör väl det för skillnad att ändra på dessa planer och drömmar?

Nej större problem finns.

Efter min pensionering har jag börjat fundera över helt andra saker än innan. Allt detta som var så viktigt tidigare, blev plötsligt inte så viktigt längre. Livet består av helt andra saker än karriär, jobbstress, prestera, göra skäl för sin lön, argumentera för sin sak eller vad det nu kan vara.

Jag funderar mer över livet och livets mening än tidigare. Episoder i mitt liv dyker upp under mina långa, uppfriskande promenader, mycket som jag inte har tänkt så mycket på tidigare, saker jag har förträngd och saker jag har sopat under mattan.

Men de finns där, de tränger sig på under promenaden och jag förundras över varför de skall dyka upp just här och nu. Episoder från min barndom, min ungdom, mitt yrkesverksamma liv. Allt detta som jag kanske skulle ha gjort lite annorledes eller kanske inte gjort överhuvudtaget. Allt vad jag har sagt, varför det var så viktigt att alltid ha rätt, även när jag visste att jag hade fel, varför så viktigt att få det sista ordet. Varför dyker allt detta fram nu?

Ångrar jag vad jag gjorde? – nej det handlar inte om det, jag ångrar inte så mycket av mitt liv, några saker kunde jag har gjort på ett bättre sätt, ja, men jag ångrar inget. Jo, några saker ångar jag, vissa grejer blev helt fel, vissa kommentarer borde jag inte ha sagt. Visst är det så. Jag har gjort en del övertramp.

Mycket dyker upp under mina promenader och tänk om jag hade tänkt på allt detta under tidigare delar av mitt liv eller kanske hanterat det där och då och inte sopat det under mattan. Men det är ju så lätt att säga i efterhand. Och det är precis vad jag gör nu – i efterhand.

Varför?

Ingen vet varför och det är nog av mer filosofisk natur än praktisk betydelse. Det är som det är och jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan bara ändra på några saker i nuet och jag kan påverka min framtid.

Jag tänker mig tillbaka till min barndom och min skolgång. Det fanns mobbing redan då. Mobbing har nog alltid funnits och jag har säkert också mobbat och blivit mobbat. Den omedvetna mobbingen som döljer sig bakom okunskap.

Det vill säga när jag som tio åring spelade fotboll och var med och välja medspelare och varför vissa aldrig blev valda förrän som sista man. Det var samma personer varje gång och inte tänkte väl jag eller någon annan på att denna eller dessa personer kände sig illa till mods över det. Jag vet i efterhand att så var fallet. De mådde inte alls bra av det. Men inte brydde väl jag mig om det då.

Jag var tio år och jag var även tolv år, men jag tänkte inte så långt. Jag har tänkt på det än mera på äldre dar.

Men vad som var värre och oförlåtlig var vuxen mobbing. Vuxna som mobbar barn och ungdom. Jag vet hur det känns och jag bär det med mig mer än femtio år senare som om det var i går eller för ett par timmar sedan. Vuxna människor som hånar och mobbar barn och ungdomar.

Jag kommer så väl i håg min skolfröken. Jag gick i andra klass eller tredje klass och jag var minst i klassen. Jag har alltid varit liten eller kortväxt som det kanske heter. I min klass var det en tjej som var lång. Hon var längre än de andra och jag var kortare än de andra. Min fröken ville att vi två skulle stå bredvid varandra så alla kunde se skillnaden på oss. Hon var lång och jag var kort. Alle skrattade. Jag vet inte vad min fröken ville visa eller bevisa förutom att förlöjliga oss två.

Hon lyckades. Hur annars kan jag komma ihåg denna förnedring mer än 50 år senare. Jag skulle vilja ge henne en örfil. Men vad skulle väl det hjälpa, hon skulle nog inte förstå. Hon skulle nog aldrig förstå att det hon gjorde skulle bidra till denna osäkerheten som har följt mig genom hela livet. Hon förstod inte vad jag som 9 åring förstod, hon var 30 år eller mera.

Vuxna människor hånade mig och jämförde mig med sina egna söner som var 5 år yngre, men de var längre än vad jag var. De skrattade och hånade och var förmodligen stolta över sina söner som var yngre än vad jag var, men mycket längre av växt. De gjorde hånet som en fråga till mig. Vad svarar ett barn eller en ungdom en vuxen person? -ingenting.

Jag kommer ihåg dig, jag glömmer dig inte. Jag är inte arg, jag vill inte hämnas, men jag vill at du skall veta vilken skada du gjorde.

Jag vill att du skall veta att jag som 18 åring förstod detta bättre än vad du gjorde, du som var 15 eller 30 år äldre och borde veta bättre, men det gjorde du inte.

Jag lärde mig så småningom att hantera detta på mitt vis. Jag blev snabb i mina repliker och mina vänner skrattade och gjorde den som hånade mig besvärad. Jag låg numera hela tiden det lilla steget före.

Mina jämnåriga har aldrig hånad mig, mina arbetskamrater har aldrig hånad mig, mina chefer har aldrig hånad mig. Det var bara de vuxna, när jag var ett barn och när jag var i ungdomsåren, som vuxna hånade mig.

Vuxna som borde förstå bättre.

Livet som pensionär är skönt på många vis och jag vill inte byta bort det. Jag stiger upp på morgonen och planerar inte så mycket. Jag har lärt mig att ta livet som det kommer, jag vill inte planera hur dagen skall se ut, jag tar bort dagen innan och lever just här i dag och samtidigt tänker jag lite på morgondagen. Det är ju alltid något som skall göras.

Jag är frisk som få människor förunnat, jag har inga krämpor, knappt nog en förkylning, jag måste inte söka efter meningen med livet. Jag lever här och nu, jag tar vara på det jag har, jag har mina tankar, jag läser om universum, jag läser om religion. Jag läser om de som inte tror på en Gud, jag läser för att få kunskap och jag förstår att jag måste läsa om både för och mot för att förstå vad jag förstår, jag har inte rätt eller fel längre, jag har min övertygelse om mycket, men min övertygelse kan lätt förändras ju mer jag läser och ju mer jag förkovrar mig.

Som pensionär gör jag allt detta som jag inte gjorde när jag var i arbetslivet. Allt detta som jag inte tänkte på just då, allt detta som nu kommer fram på mina promenader.

Mycket som jag inte vill skall komma fram kommer också fram.

Jag kan inte klaga över något i mitt liv. Mina små incidenter i livet är och skall vara små, de har påverkat mig, de har varit en del av det som har gjort mig till den jag är i dag. Men inget mer. Mina små problem är lyxproblem i en lyxvärld. Vad kan väl jag klaga över när jag är född och uppvuxen här i Skandinavien? Jag har fått det mesta serverat på en silverbricka.

Jag ser omkring mig, jag ser cancersjuka, jag ser annan sjukdom, jag ser krig och elände, jag ser svält, jag ser allt detta som är så fjärran från min verklighet här i Sverige. Vad fan skall jag klaga över?

Man är sig själv närmast, säger många. Nej, så är det inte alltid. Jag har inte rätt att beklaga mig över allt och alla bara därför att man är sig själv närmast.

Vakna upp, se dig omkring, sluta klaga över allt och alla. Gör något själv för att ändra på allt detta som är fel. Lämna inte över allt ansvar till andra. Sitt inte i soffan med en öl, chips och fotboll på teven och klaga på allt och alla. Det hjälper inte. Det har aldrig hjälpt och det kommer heller aldrig att hjälpa i framtiden.

Jag ser omkring mig och kan acceptera det vackra och fina i naturen utan att det måste vara en mening med det. Det mesta bara finns där.

De flesta människor är goda och de flesta vill inte mig eller någon annan illa. Vi alla gör eller säger saker som inte alltid är så genomtänkta. Vi kanske borde tänka lite mer på hur andra uppfattar det som sägs. Det fria ordet är viktigt, men det är inte friare än en del kränkningar.

Hån och förakt leder sällan till något positivt, karikatyrer kan vara roligt, hån av offentliga personer likaså. Men vad är syftet, vad vill du ha sagt med det? – eller vad vill jag ha sagt med det? – Vad är mitt budskap? – I de flesta fall beskriver jag bara mig själv när jag hånar andra.

Nej, livet som pensionär vill jag inte byta ut. Jag kan tänka fritt som aldrig förr och jag kan se på världen som aldrig förr. Jag har tid att fundera över det mesta och har nu en frid inom mig som jag aldrig har haft förut. Jag har fått nya och andra perspektiv.
Jag bor i den bästa av alla världar enligt min egen uppfattning.

Vad har väl jag att klaga över?