OS är över för denna gången. Jag såg inte så mycket på OS förutom lite fotboll och det som jag kunde se innan 23.00 svensk tid. Jag tycker om idrott, men det styr inte mitt liv och en del idrott har jag mindre intresse av, jag känner inget personligt engagemang.
Fotboll och friidrott och givetvis simning var det jag såg under OS. Jag har inga idoler inom idrotten, jag bara gläds när det går bra för vissa och när de framför allt kommer från Sverige eller Norge, men annars betyder det inte så mycket. Jag sörjer inga förluster och jag skriker inte av glädje vid vinst. Idrotten kan göra mig glad, men den gör mig också förbannad och ledsen. Ja, ungefär som i det vanliga livet.
En stor idrottare är Sarah Sjöström. Hon kom hem med tre medaljer, en av varje valör, det var hennes mål. Vi andra hade trott på tre guld, men Sarah Sjöström var realistisk. Idrottare har kanske många gånger för höga mål om vad de kan prestera. Besvikelsen blir desto större när de inte infriar dessa för höga mål. Det känns många gånger som att de var de enda som trodde på en semifinal eller en final eller ett Guld. Många av oss andra trodde inte alls på det och många av oss andra fick rätt.
Idrotten kan vara grym. Min stora beundran för Sarah Sjöström var inte bara det att hon vann ett Guld , men även att hon vann ett silver, hon förlorade inte ett Guld. Jag lyssnade på hennes egna kommentarer efter silvret och hon var nöjd med sin silvermedalj, hon hade gett allt hon hade inom sig och det räckte till silver denna gång. Hon visade att hon var en stor idrottare, men framför allt visade hon att hon var en stor människa. Inga bortförklaringar, hon vann ett silver. Och skall jag snacka om att vara nära ett Guld så var väl just hennes silver det.
Nu börjar engelsk fotboll, både min fru och jag gillar det, varje lördag och söndag, vi kan titta på både fem och sex matcher under en helg. Men jag måste erkänna att glädjen avtar något år för år. Inte för fotbollen som sport, men all denna filmning och vad jag vill kalla mänskliga förnedring som sker där ute på planen. Alla dessa spektakulära filmningar, alla dessa spektakulära dödsdanser efter en enkel beröring, alla dessa oschyssta beteenden. Jag får redan innan matchen en känsla av att de går in i en katedral, en kyrka eller kanske en moské, där de kysser, både gräs, sin hand, gör obegripliga gester mot himlen och gör ett par kors över sina bröst. De göra samma gester när de misslyckas med ett skott eller när de lyckas, samma gester jag vet inte hur många gånger under en hel match och samma procedur när matchen är över. Ju mera de fuskar ju flera obegripliga gester mot himlen, kyss på sin hand, kyss på gräsmatten och korset över bröstkorgen. Halleluja! Gud är stor! Snart blir det kanske både böneutrop och skön psalmsång under matchen.
Sedan lyssnar jag på reportrar, journalister och andra experter. Jag får kunskap om alla dessa genier som springer efter denna boll. Jag har aldrig hört om så många genier som när jag ser och lyssnar på fotboll. Alla dessa genidrag som fotbollsspelare gör, enligt reportrar och experter, men självklart även tränarna. Jag ser att två anfallare byts ut därför att de inte har presterat och tränaren gör detta genidrag att ersätta dem med två andra som sitter på bänken och inte ville annat än att spela fotboll. Vilket genialt drag, tänk att tränaren byter ut två spelare som inte presterar. Ja, han måste ju vara ett geni, allt enligt reportrar och experter. Släng dig i väggen Einstein och ta med dig relativitetsteorin, dina matematiska formler, ljusets hastighet, gravitationen. Du har inte mött fotbollens genier.
Jag lyssnar på intervju med både spelare och tränare efter matchen och då ser och hör jag allt annat än genier.
Fotbollsreportrar och experter som analyserar och berättar hur spelarna skulle ha gjort istället för vad de gjorde, långa vetenskapliga analyser att bollen hade gått i mål om inte målvakten hade stått där han stod, om bollen hade gått en meter längre åt höger, hade den gått i mål, ja ganska enkelt att om motståndarlaget inte fanns, hade det ena laget vunnit ganska så lätt.
Nej, något fotbollsgeni blir jag nog aldrig. Jag är nog för intelligent för att kunna bli ett fotbollsgeni eller expert.
Logik och analys där jag får veta att att lag som har gjort två mål inte leder rättvist, till trots för sina två mål som var fantastiska, individuella prestationer av två spelare som hade gjort sig fria och satt bollen i var sitt hörn, otagbart för målvakten. Men det var inte ett helt rättvist resultatet. Samma lag var även bättre på att försvara sig och de gjorde två mål på de två chanserna som bjöds. Men motståndarlaget var bättre på att rulla bollen, de hade fantastiska passningar som inte resulterade i någonting. De var bäst på allt det där som inte räknades och därför borde de, de som hade gjort det som räknades, nämligen att göra två mål, begripa att de var det sämre laget. Nej, geni kan jag nog aldrig bli.
Dessa geniala tränarna som gapar och skriker och protesterar mot alla beslut som går mot deras egna spelare. Dödsdanser och mänsklig förnedring och förakt på hög eller kanske låg nivå.
Tänk om Pia Sundhage hade betett sig likadan? Nej jag behöver inte ens tänka tanken. Hon skulle aldrig förnedra sig på samma sätt. Det finns nå’t mänskligt med henne. Det är ju inom manlig fotboll dessa övertramp sker. Pia skulle kanske få chansen att ta hand om dessa svinaktiga manschauvinister. Ja, vad annars skall jag kunna kalla dem.
Det finns många kungar inom fotbollen och även drottningar. De finns inom all idrott, de blir snabbt kungar eller drottningar när de har presterat inom idrotten. De trivs med denna benämningen, de kanske även håller med om det. Vissa har även fått ett land att bli kung över. Detta är mitt land. De andra riktiga kungar och drottningar har nog inte presterat lika mycket. Ja, jag menar vad har väl den svenska eller den norska kungen presterat eller den danska eller den engelska drottningen presterat för att bli kung eller drottning? – ingenting- det bara blev så, de bara fick sina titlar i arv utan att behöva prestera. En idrottare måste i alla fall prestera en god del innan de förtjänar denna titel. Men jag föredrar nog originalversionerna.
Jag ser även dessa genier som suger på sin tumme som små bebisar gör, då hedrar de sina små barn där hemma, ja, några har till och med en napp med sig som de suger på i några sekunder efter ett mål de har gjort, ja, för att hedra sitt lilla barn där hemma. Jag blir imponerat och rörd.
Nej, jag är inte bitter eller avundsjuk, jag skulle bli en duktig fotbollsspelare, jag vet exact hur jag skulle göra i de olika situationer, jag skulle runda backlinjen, jag skulle ha gjort dessa fantastiska djuplöpningar och satt bollen i den övre hörn av målet så att målvakten inte skulle haft en chans att rädda den. Jag kan se det framför mig, jag räknar med att jag skulle ha gjort ett par tre mål per match och blivit den stora hjälten, kungen, idolen, geniet, flickornas dröm – det skulle vara jag, jag menar om jag hade valt att bli fotbollsspelare. Jag har min övertygelse om det.
Jag har lyssnat på dessa experter och reportrar, deras geniförklaringar, deras kungsutnämningar och deras analyser. Ja, det är ju mest kungar inom fotbollen. Drottningarna lär vi få vänta på ett tag till.
Dessa experter som aldrig har varit i närheten av av denna status som fantastiska fotbollsspelare, men de vet exact hur andra skall spela och hur de skulle ha gjort i stället för vad de gjorde. Alla dessa experter som är och eller har varit fotbollstränare och som heller aldrig har lyckats fullt ut i sin roll. De vet exakt vad andra tränare borde ha gjort. De geni förklarar varandra och utnämner kungar och andra superlativer. Jag, som en vanlig åskådare framför teven vill fortsätta att skaka på huvudet och inte offentlig säga vad jag egentligen tänker.
Jag har även lyssnat på dessa experter på andra språk, språk jag inte förstår, thailändska, kinesiska och andra språk jag inte behärskar. Behållningen är likadan, men med den enda stora och kanske viktigaste skillnaden för min del. Jag kan ha ljudet på, för jag förstår ändå inte vad de säger, men jag tror mig veta i alla fall vad de säger. Experter har ingen speciell hudfärg, inga specifika språk, inga speciellt olika beteenden – de är bara vanliga fotbolls idioter.
Och detta är vad jag beskådar helg efter helg, år efter år, så jag kanske är en sån person själv. Ja, jag är ingen expert, ingen fotbollsspelare, ingen reporter, ingen huligan, inget geni, ingen kung. Jag är bara en person som tycker om fotbollen som sport. Men jag inser att det blir svårare och svårare år för år. Jag som bara sitter i min soffa med en öl, chips och fotboll på teven. Soffan är kvar, ölen är utbytt med sodavatten och chipsen med frukt. Nästa steg blir väl att slänga ut teven och jag vill be om ursäkt till Einstein, till din Gud, kungen och beklaga jämförelsen. Jag vill ta fram en lekattrapp av Einsteins teorier och låtsas att jag förstår och kanske jag får en bättre förståelse av universum.
Men plötsligt mitt i det hela får jag bara dåligt samvete. Varför bry sig om allt detta oviktiga. Varför inte skriva om viktiga saker som flyktingsproblematiken, klimatfrågor, fattigdom, girighet, idioti och allt annat som skulle kunna bidra till en bättre värld? Varför kastar jag bort tiden på dessa halvgudar, idoler, kungar och genier som inte har annat i fokus än sig själva? Alla dessa dårar som säger sig göra det för sitt land, för Sverige, alla dessa som överskattar sig själva till de grader att de säkert använder flera timmar dagligen framför spegeln, mer tid än vad jag gör på själva idrotten.
Men jag fortsätter att se fotboll, lördag efter lördag, jag bryr mig tydligen inte om dårskapen, jag accepterar det tydligen som så mycket annat. Jag borde sluta med att betala dessa fotbollskanaler som i sin tur betalar hundramiljontals kronor i rättigheter, men jag gör det inte som så mycket annat jag inte gör och som jag egentligen borde ha gjort.
Nej, problemet är inte vad dessa experter och journalister säger, det är vad de inte säger, den kritiska journalistiken om den ruttna sporten som inte längre är en sport, en sport som blir mer och mer en pengafabrik full av idoler och kungar som lever instängda i sin lilla bubbla med dataspel och intellektuell förnedring. Sportjournalister som kanske en gång drömde om att bli riktiga journalister, journalister som med kritiska ögon betraktar världen och försöker gräva i allt detta som vi andra aldrig kan. Sportjournalistiken handlar inte om det, de vill utse kungar, genier och få oss andra att glömma den riktiga verkligheten.
Nej, jag vill sätta det in i mitt eget perspektiv. Jag måste lära mig vad som är viktigt i livet, vad som räknas för min egen del. Här kommer varken dessa fotbollskungar, fotbollsreportrar eller experter in i bilden.
Jag ser hellre upp till alla dessa vardagshjältar, alla dessa helt vanliga människor som lever ett helt vanligt liv i skymundan och gör en samhällsnytta som dessa hjältar inte ens vill drömma om att göra. Alla är inte så, de flesta är inte så, men tyvärr tillräckligt många är så.
Idrotten gör mig glad, idrotten får mig också att skämmas över mänsklig förnedring.
Men det är väl bara jag som inte förstår och jag vill gärna fortsätta med det, ja, jag menar att jag inte vill förstå.
Sedan fortsätter jag i gamla spår och fortsätter gnälla som om det skulle hjälpa.
Jag blir så jävla trött på mig själv.
Jag funderar 