En regnig dag på Årstafältet

Regnet öser ned över Årsta, inte bara över Årsta, säkert också över andra delar av Stockholm och över stora delar av Sverige. De sa så på teve i går och det stämmer bra här i Årsta. Det öser ned och jag funderar på om jag skall bege mig ut eller inte, ut på min dagliga promenad eller en liten joggingrunda eller skall jag bara cykla en stund på min motionscykel på balkongen. Stora beslut skall fattas och jag väger det ena mot det andra, jag blir blöt där ute i regnet, det är tråkigt att sitta på en motionscykel på balkongen, jag får dåligt samvete om jag gör ingetdera.

Vad skall jag göra? det stora beslutet får vänta ett tag till, det skulle bli bättre utöver dagen, men vi behöver lite regn, det är torrt i marken och naturen är törstig, den vill ha vatten, spelar ingen roll om det är rent eller förorenat vatten, jag är bara törstig, skriker naturen och hotar med brann och torka om inte vatten erbjuds. Naturen vill heller inte erbjuda grönt gräs, blommor, grönsaker eller annan gröda om den inte får vatten, naturen protesterar om vi inta tar vara på den, som med vårt lilla barn, släkting, familj, vän. Naturen kräver omsorg, den kräver omsorg och den vet att hämnas och sätta sig i respekt. Naturen vet också att den klarar sig utan människan och att människan inte klarar sig utan naturen.

Beslutet är fattat, jag skall ut i regnet, jag klär mig med regnjacka och en keps och beger mig ut på Årstafältet. Jag är så gott som ensam där ute i dag, vattenpölar här och var och jag kan nästan se naturen suger åt sig vattnet, det var väldigt torrt och jag kan nästen genast se att det ger resultat. Det kom trots allt inte så mycket regn, men tillräckligt mycket för att naturen skall reagera, tycker mig nästan kunna se att det blev en aningen grönare på ängen där jag nu promenerar mot golfbanan.

Jag träffar inte på någon, det är tomt även på golfbanan, ingen behöver träna på en regnig dag som denna. Jag träffar senare på en och annan som är ute och promenerar på sin rast, de går och funderar precis som jag, kanske de till och med tänker på samma saker som jag, vad vet väl jag. Årstafältet är en befrielse och en avkopplande zon, även när det regnar, människor skulle gå ut i naturen även om det kanske inte är så tilltalande för stunden, när man först har kommet ut, känns det genast skönt. Ängarna ligger tomma på fältet, ingen spelar rugby, en och annan matte rastar sin hund , det är fridfullt och det är blött. Men vad spelar det för roll?

Jag går en bit på Göta landsväg och tänker på vad som sker med detta fornminne. För den som på 1500-talet skulle färdas landvägen söderut från Stockholm, var Göta landsväg det enda alternativet. Vägen har anor åtminstone från medeltiden. Förmodligen var den redan upptrampad på bronsåldern eller ännu tidigare. Ca 700 meter av vägen är bevarat här på Årstafältet. Jag tänker på hur det såg ut för en sådär 500 år sedan, vem som gick här, vad de pratade om, vad de tänkte på och bekymrade sig över. Kanske samma saker som jag här och nu, de tänkte kanske på hur det kommer att se ut om 500 år? – nej, säkert inte.

Fram till år 2035 skall de norra delarna av Årstafältet bebyggas med en ny stadsdel. Göta landsväg kommer dock att kvarstå helt orörd i sitt nuvarande läge över fältet. Där Göta landsväg möter den planerade nya bebyggelsen, fortsätter den som en esplanad som föreslås få namnet Göta landsvägs esplanad. Positivt, tänker jag, att de inte förstör detta fornminne. Men man vet ju aldrig, 10 – 15000 människor skall trängas på detta område.

Bygg heller på vägarna runt Årstafältet, tänker jag, men inser snart att det är en befängt ide, bygga bostäder på de större vågarna går ju inte, det är de sista grönområden som skall offras, allt det andra behövs, grönområden finns det gott om ute på landet. Jag har en gång fått lära mig att om man inte gillar bilar, skall man inte bo i stan och bor man på landet måste man ha bil för att komma till stan.

Det är inte alltid så lätt för en person som jag som aldrig har ägt en bil. Men det har gått rätt så bra för mig ändå. Jag har lyckats komma till och från jobbet i alla tider. Det kanske är lättare utan bil, jag vet inte, jag har ju aldrig haft en bil. Men det mesta är lättare än vad man tror.

Jag fortsätter mot den gamla Arla mjölkcentral som inte finns längre, något annat finns där numera, men vi kallar backen bredvid fortfarande för Arla backen. Helt fel, men så är det, här bygger man också nya bodstäder, ett par hundra sägs det, många nyinflyttade blir nog glada för det. Det var säkert många protester även här.

Har nog kommet in i Enskede nu med både Enskede racket hall och Enskede ridhus. Ingen av hästarna hälsar på mig, de borde känna igen mig nu efter så många promenader, men ack nej, ingen hälsar med ett enda lilla läten eller så, så jag bara fortsätter som att jag inte bryr mig.

Jag går här och funderar över livet och låter tankarna komma och gå som de vill, jag måste styra upp dem några gånger, de får inte bli för ledsamma eller för negativa. Promenaden skall vara positiv och den skall ge mig styrka och framtidstro, den skall även ge mig en möjlighet till eftertanke och samtidsfilosofi, filosofera över livet och framtiden.

Men det blir inte alltid så, många dystra tankar tar över och styr både promenaden och mig. Jag tänker på de gångerna jag gick här bak rullstolen, det var förra året, hon orkade  bara en enda gång i år, det kanske kan bli flera gånger nästa år, hon kanske känner sig starkare nästa år och då skall vi ta en fika, en cappuccino, hon tycker om cappuccino, den de har på Mc Donalds är alltid god, tycker hon. Men det får bli nästa år när hon känner sig lite piggare än just nu. Det är lätt att hantera en rullstol här på Årstafältet och området runt omkring, jag vet att hon gillar det om vädret är bra och om hon orkar, det är numera jobbigt att sitta i en rullstol, det blir mer och mer sällan och numera är det jobbigt att även ta sig till Karolinska.

Jag tänker för mycket, jag vet det, men det är svårt att låta bli, jag är tacksam för det jag har och jag tänker sällan på det vi inte kan göra, jag tänker oftare på det vi kan göra och försöker komma med några förslag. Men när orken inte finns där och när livslusten inte finns där, när det smärtar i hela kroppen även om hon sitter i en rullstol, blir det svårt att vilja göra så mycket. Jag förstår det och jag pressar henne inte, jag försöker hjälpa till så gott jag kan, men så gott jag kan räcker inte alltid.

Det är mycket känslor och tankar som far genom mitt huvud här ute på Årstafältet och i närområdet i Årsta, många tårar har jag torkat bort och jag gör det fortfarande, vissa tankar klarar jag inte av, tankar om framtiden, vad som sker i morgon eller nästa morgon, jag flyr från tankarna och tar fram ett mera positivt tänk, jag köper en blombukett på Årsta torg eller en färsk bakelse hos bagarn, även bagarn finns här på Årsta torg och jag kommer sedan hem och möts av ett leende och en tacksamhet.

Jag passerar även Hjälmaren, den k-märkte restaurangen, vi har haft många roliga stunder på Hjälmaren, det är ett minne idag, livet består ju utav minnen, jag vill minnas de positiva stunderna och tänka på den positiva känslan de ger.

Vi fikar här hemma numera och vi trivs även bra med det.

Livet är inte de stora händelserna, de är bara en liten del av livet, livet är alla de miljontals små händelser i vardagen, de är det stora i livet, det gäller bara att upptäcka dem, de finns där, det är bara att se dem och ta vara på dem.

Vi ser ut över Årsta från 10de våningen, vi ser rörelse av både människor och bilar, ett och annat flygplan glider över Årsta mot Bromma eller mot Arlanda, har vi tur ser vi en hare eller två, en älg har också förvillat sig hit nå’n gång och ett och annat rådjur tar sig vägarna förbi Årstafältet.

Det blir minsann något att berätta för barnbarn och barnbarnsbarn, det.