Mitt sökande bortom sorgen

Om jag bara visste vad jag sökte.

Jag har nog aldrig sökt efter meningen med livet, det är ganska så enkelt för min del, jag vet inte hur det är för alla andra, jag vill inte heller spekulera i hur andra ser på sina liv och om de har hittat meningen med sina liv här på jorden.

Jag hör ofta om andras sökande, de skall hitta sig själva, de går på kurs, de går i terapi, de söker sig till ett kloster någonstans och bor i ensamhet en tid och försöker hitta sig själva. De vill kanske ta en liten paus i livet, fundera på sin egen plats och sin egen roll, sitt eget liv, hur ser det ut, vad har de åstadkommet, hur tänker de på fortsättningen, detta liv som skall bli resten av deras liv.

De söker en frid med sig själv.

Dessa tankar har nog jag med, jag tänker numera oftare på det i nuet än tidigare, inte bara därför att jag har blivit äldre eller mognare, jag har blivit mera eftertänksam, fundersam, jag ger mig själv mera utrymme än tidigare.  Jag borde ha gett dessa tankar större utrymme tidigare i mitt liv, det skulle ha gett mig en större ro och en större mognad, en större inre frid och kanske gjort mig till en bättre ock klokare människa, jag vet inte, men jag tror det.  

Det är viktigt att tänka efter, vilken är min roll här i livet, inte meningen med livet, men min roll, vilken roll har jag gett mig själv eller vill jag ha här på jorden. Ingen annan kan ge mig denna roll, jag måste hitta den själv, jag måste söka efter den, den kommer inte av sig själv, den finns kanske här inom mig.

Jag gräver djupt i mitt inre, inte min själ, jag tror inte på nå’n själ, men jag har ett inre som jag kan ta fram och använda, jag måste bara hitta det eller låta det komma fram i dagen, det kommer inte av sig själv, jag måste jobba med mig själv för att komma längst in, in i mina djupaste tankar, dessa tankar utan fördomar, förutfattade meningar, mitt djupaste mörker här långt in i mitt djupa Jag. Vad vill jag hitta, vad söker jag, vad är svaren på mitt sökande?

Jag ser inte på livet som rättvist eller orättvist, livet bara är, några drabbas hårdare än andra, livet blir oftast bara som det blir, jag tänker inte så mycket på krig och annat elände, jag tänker på allt det andra, sjukdomar, allt detta som jag inte kan påverka, allt detta som inte bara beror på mitt eget levnadssätt, allt detta som inte påverkas av mina egna val. Ingen väljer att bli sjuk, ingen förtjänar att insjukna, ingen förtjänar att bli drabbad av krig, ingen förtjänar någon naturkatastrof.

Inget är förutbestämt, livet bara Är.

Mycket kan jag påverka själv, annat inte. Jag vet snart inte vad jag kan påverka i mitt liv eller i mina käras liv, jag kan vara där, jag kan trösta, jag kan hålla i handen, jag kan göra en liten praktisk detalj, det är svårt när min hjälp inte hjälper, när jag vill så mycket mera, men inte kan. Snälla hjälp mig någon där ute, tänker jag, jag som inte kan bättre eller förstår bättre.

Jag ser bara ett enda stort mörker just nu, inget höstmörker, bara ett mörker här inom mig, inget ljus jag kan se i någon tunnel, jag vet inte hur jag skall få dagen att fungera, allt för många tankar, känslor, oro för vad som skall ske, oro för min kära Anita som nu har kroppen full av cancer, jag åker fram och tillbaka nu varje dag, jag sitter där hela dagarna och försöker lätta och lysa upp tillvaron, jag är stark och positiv, men ack så svag och hjälplös, vad sker imorgon?

Jag skulle kanske kunna ge råd till andra, men inte till mig själv, jag kan kanske trösta andra, men inte mig själv.

Livet är inte så lätt alltid, jag försöker att inte låta mig själv bli min största fiende, en fiende som bara vill mig ont, jag kämpar med mig själv, jag vill och måste vara stark, hon behöver mig mer än någonsin just nu, jag känner mig värdefull, jag känner att jag gör ett fullvärdigt jobb, det viktigaste i mitt liv, detta som bara nära och kära kan göra, detta att bara finnas till.

Jag tänker negativa tankar som jag inte vill tänka och skjuter dem undan. Jag vill inte tänka det negativa, jag vill bara tänka det positiva och att det skall ordna sig, men jag vet att det inte kommer att ordna sig, det kan bli bättre, men det kommer inte att ordna sig, jag vet det, men jag flyr från verkligheten, jag vet att det kommer bli resor till och från Karolinska i överskådlig framtid, cancer kan hållas under kontroll, men den finns där och lurpassar, den sprider sig eller en ny sort dyker plötsligt upp i en annan del av kroppen, jag kan bara se på, jag kan bara vara här och göra det som alla andra anhöriga gör, närvarande, tröstande.

Varför skulle livet bli såhär, tänker jag, vi skulle ut och resa nu när jag blev pensionär, vi skulle resa till Thailand, besöka alla våra vänner, stranden, solen och allt det där vi gillade. Men det blev inte så, jag tänker inte så mycket på mig själv, men du min kära skulle behöva det mer än någon annan, men orken försvann redan för några år sedan och nu bär dina fötter inte ens din egen kropp, du är hos mig hela tiden, även när jag inte sitter bredvid dig på sjukhuset är du hos mig och jag hos dig.

Vi åkte in i ambulans förra veckan, du ville inte, du var så svag, jag insisterade, infektioner, cancer som hade blivit värre, även en ny cancer dök upp från intet, vi var hos dig igår och du mådde bättre än på länge, vi väntar nu på operation eller annan behandling, infektioner i kroppen måste läkas, antibiotikan hjälper inte. Eller så var det ingen infektion.

Vi får samma fantastiska bemötande från sjukvården även denna gången.

Du klagar aldrig, min kära Anita, du är stark, du tröstar även din familj, du kanske bara håller färgen, du är kanske räddare än du visar, du ger mig kraft och nya perspektiv på livet och omvärlden. Du skall nog klara av detta också.

Jag vet inte riktigt vad du tänker, jag kan se att du funderar, men du säger bara att du inte vet, men jag vet, jag behöver inte fråga, jag ser på ditt ansikte, jag ser smärtan, jag ser rädslan, jag ser så mycket numera, jag hör dina tankar, jag hör din oro, jag hör hela dig, min kära Anita.

Om jag bara kunde hjälpa dig nu min kära älskade Anita.

Jag ser upp mot stjärnorna, jag ser månen, jag ser allt det okända, jag ser något av oändligheten, jag ser något av det som aldrig tar slut, jag ser något av det som bara fortsätter att växa, vad döljer sig bakom stjärnorna, bakom månen, bakom allt det jag inte kan se eller ens kan förnimma, jag vet inte, där finns kanske stoftet som en gång lade grunden för mitt liv, allas liv,.

Jag vill fortsätta söka efter min plats i detta större perspektiv, jag söker inget gudomligt, jag söker inte efter ett evigt liv eller ett paradis, jag vet inte riktigt vad jag söker, jag vet nog mera vad jag inte söker, kanske jag vill söka stoftet som tar bort cancer, alla krig och all meningslöshet.

Jag vill fortsätta mitt sökande, jag måste försöka orka med mitt mentala Jag, söka min inre styrka, långt in i det okända. Jag behöver det nu mer än någonsin. Snälla hjälp min kära, snälla ge henne styrka att klara av det hon nu skall uthärda. 

Jag gräver allt djupare i mitt inre, men jag hittar inga svar.