Vad tänker du på, min kära?

”Vad tänker Du på?” –  frågar jag. Jag ställer ofta frågan, jag får aldrig något bra svar, jag får oftast ett osäkert svar – ”jag vet inte. Jag bara lyssnar på radion och tänker inte på så mycket annat” De små hörlurarna är kopplade till den lilla radion, de är nästan alltid inkopplade, dag som natt. Det blir som en liten extra tröst, en flykt från den så många gånger tunga verkligheten. Den lindrar smärtan, den leder tankarna till något annat.

P1 är favoritkanalen, där pratar de mest, ingen musik, det är det talande språket, rösterna, innehållet – musiken leder tankarna till fel saker  – den talande rösten på p1, nyheterna, dagens eko, sjörapporten, väderrapporten, allt tas in och allt förleder tankarna till något annat.

Jag förstod det inte i början, jag förstår så mycket mer idag, jag försöker förstå allt annat också, men det behövs inte, det är nuet som gäller, ett och annat minne från igår eller för några år sedan dyker upp.

Radion är som terapi, radion hjälper Dig mot svåra dagar, radion ger Dig denna extra lilla tröst så att tankarna inte får fritt utrymme.

Du ligger där i din säng, ryggen värker efter för mycket liggande, syrgasen underlättar, cortisonet, antibiotika hjälper, Du känner ingen annan fysisk smärta just nu, radion är påkopplat som igår, som alla de andra dagarna.

Vi pratar lite lätt om allt och inget, Du vill vila, jag bara sitter där och mina tankar far runt utan något mål, jag själv har också börjat leva mer i nuet och en del av livet då allt var mera normalt dyker upp, alla dessa goda minnen –  vår kärlek har satts på prov mer än en gång – men vi sitter här och nu och minns de positiva minnen, alla dessa positiva minnen som är så många flera än de negativa.

Det blir så lätt att jag tänker på livet och livets mödor. Många har fått ett svårare liv än andra, många sliter med sjukdomar i årtionden, andra flyr från krig, svält, andra duckar under för droger och annat, vi alla skulle nog uppskatta det vi har mera än vad vi gör.

Livet skall vi ta vara på och njuta av så länge vi kan, vi skall även kunna hjälpa de som inte har det så bra. Det är många som inte har det bra i dag, här i Sverige och i alla andra länder, jag tänker ofta på det när jag börjar tänka negativt, när jag som alla andra kan bli kritisk eller gnällig.

Jag klagar nog mindre och mindre med åren.

Jag sitter nu här hemma, jag skriver och jag minns, jag är sorgsen och jag hittar trösten i vad jag nu skriver. Tangentbord kan torkas av, det blir blött av salta tårar av och till, men vad gör väl det, det är också en terapi, gråten som släpper loss och lindrar all annan smärta – får dåligt samvete och hittar tillbaka till den röda tråden i vad jag skriver, men det finns ingen röd tråd, jag vet inte vad jag skall skriva, det bara forsar ut en massa ord och tankar utan någon planerad tanke.

Det fungerar bäst såhär, det är såhär jag fungerar, det ligger i mina fingrar, tankarna går direkt ut i mina fingrar, utan filter, utan förutfattade meningar. Hjärnan styr hela kroppen, jag låter hjärnan släppa loss och låter den få direktkontakt med mina fingrar, jag behöver inte tänka på annat. Att jag inte kom på detta för många år sedan, tänker jag.

Att vara närvarande är viktigare än tidigare, att bara finnas till hands, att bry sig, att vara här, en liten beröring, att visa att jag bryr mig, att du är viktig för mig, att viska i örat att jag älskar dig.

Ingen skall behöva gå genom sjukdom ensam, tänker jag, många gör det och många kanske vi låter gå genom svåra perioder utan att vi bryr oss, grannen, en fjärran släkting, kanske även en nära släkting. Sjukdom är svårt, hur bemöter vi svårt sjuka människor, vi tänker för mycket, vi skall vara oss själva, även sjuka människor vill skratta, det syns kanske inte alltid, men många skrattar inom sig, alla behöver vi uppmuntran, alla behöver vi närhet och värme. Gråten är inget att skämmas för, gråten ger oss styrka.

Sjuka människor behöver också kramas, sjuka människor är inte rädda för gråten, jag vill vara mig själv så gott jag kan, det är inte alltid lätt, men vem har sagt att livet är lätt?

Sorgen är svår att hantera, jag kan inte bara vrida på en brytare så är den borta. Jag lever med sjukdom, jag själv är frisk som få, men när Du ligger sjuk i cancer är det svårt.

Men Du är inte en sjukdom, du är inte en sorg. Du är min fru, Du är en fantastisk människa, Du är en kvinna, Du är mamma, Du är mormor, Du är svärdotter, Du är svägerska, svärmor och Du är en god vän. Jag skall inte glömma detta. Du är inte en sjukdom.

Många tankar dyker upp, jag är inte lika glad längre, har svårt för skrattet, orkar inte läsa allt på fb eller ens svara på ett meddelande, jag är inte arrogant, jag bara orkar inte just nu.

Jag sitter här hemma och skriver, det ger mig en inre ro och tröst och ett visst välbehag, jag ligger lite på sängen, jag orkar inte längre gå ut på promenader, jag kanske vill publicera vad jag skriver just nu, jag vet inte, orkar inte tanken på något, jag skall få hjälp nu som förra gången, sjukvården är duktig även att ta hand om anhöriga, vi anhöriga som inte klarar av vardagen lika bra som förut.

Det är svårt att se på, jag har erfarenhet sedan förra året, men vad hjälper väl det idag, att må dåligt är en färskvara, jag skall rycka upp mig, jag vet att promenaden gör mig gott, det är så mycket jag vet just nu som jag inte gör. Jag har svaren på det mesta när det gäller mig själv, men det hjälper inte. Jag vet allt vad jag borde göra, men jag gör det inte.

******

Jag känner en tröst när jag är med dig, jag känner lugnet och jag behöver inte tänka så mycket på allt annat.

Du är hemma nu efter ett par veckor på Karolinska, vi har nu ASIH hjälp från Ersta, denna fantastiska sjukvård vi får i hemmet, läkare och sjuksköterskor kommer hem till oss. De kommer extra om jag ringer, dygnet runt, de är fantastiska.

De är en tröst och de är en säkerhet och de ger vård och jag bidrar med vad jag kan göra. Det är samma personer som förra gången, de känner oss, vi känner dem. Det känns bra även för mig som anhörig.

Beskedet från Radiumhemmet var inte positivt, det var värre än befarat, den gamla cancern har kommet tillbaka och den sprider sig, det var mycket annat också, du orkar inte med en operation, den skulle inte hjälpa, det blir cellgift, det kanske kan lindra. Du som mådde så oerhörd dåligt förra gången, nu skall Du må likadant en gång till, Du är rädd och jag är rädd, men Du är lugn, Du är lugnare än vad jag är, jag vet inte vad som är normalt.

Det är tungt att se på, jag kan inte hjälpa Dig, jag kan bara finnas här vid Din sida, Du skall inte vara ensam, jag finns här hos Dig, det är nog den största och bästa och ända hjälpen jag kan ge Dig just nu.

Nu skall Du vila upp dig några veckor här hemma hos mig innan ny behandling. Jag skall sköta om Dig, jag skall hjälpa Dig med allt, jag skall hjälpa Dig med allt det du inte klarar av själv, jag har inga problem med det, jag vill bara att Du skall ha det bra. Du skall även veta att Du får stanna här hemma hos mig så länge Du orkar.

Uppiggande medicin gör Dig gladare, det är nästan som normalt, vi hjälps åt och Du tycker jag är en bra doktor och kock, Du har fått matlusten tillbaka och nu skall Du njuta av livet.

Du gillar att se på teve. Du går nu skapligt med hjälp av en rullator i lägenheten, Du har även syrgas till Din hjälp.

Jag själv tar en promenad numera och rensar hjärnan och får nya krafter. Hoppet och tron att det skall bli bättre kan ingen ta ifrån oss. Du känner Dig redan bättre efter några dagar här hemma. Du är alltid positiv, Du är glad och jag blir glad och positiv med Dig.

Varje kväll lägger Du dig med Dina hörlurar inkopplade, lugnet tar över, rösterna från radion tar över, Du somnar tryggt och skönt, inga tunga tankar stör Dig.

En ny dag imorgon väntar på Dig.