Min barndoms jul

 

Jag minns min bardoms jul – vem glömmer väl sin egen barndoms jul? – julen som alltid var vit och fridfull, julen då det alltid var mycket snö, kallt och vindstilla, julen då ingen var sorgsna, ledsna eller något annat. Jag kommer så väl ihåg min barndoms jul.

Min barndoms jul var fin och minnesrik, jag minns inte allt, jag vet inte exakt hur gammal jag var då jag började minnas, jag minns en del episoder, små minnen, från olika jular. Jag minns tiden innan jul, allt som skulle förberedas, jag förstod nog inte då, men med åren har jag nog förstått att den lyckliga julen krävdes en hel del förarbete. Jag såg det inte, jag förstod det inte, allt var ju klart och ordnad när julen så småningom var här.

Min barndoms jul var speciell, allas barndomsjular är speciella, men min var mycket speciell därför att det var min barndomsjul. Jag trodde på jultomten och att han kom till alla snälla barn. Jag var nog snäll, han kom alltid till mig. Jag har förstått senare att han hade nog kommet ändå, men det visste jag inte då. Det var bäst att vara snäll. Jag var kanske inte alltid snäll, men ju närmare julen kom, blev jag extra snäll. Jag ville ju inte riskera att jultomten inte kom till mig. Den chansningen tog jag inte.

Min jul började lilla julafton, dagen innan den stora dagen, jag gick till sängs med en strumpa hängande på dörrhandtaget till sovrummet. Det var en stor strumpa, den skulle rymma mycket godis och annat, vad visste väl jag vad som skulle hända under natten.

Natten blev lång, jag sov nog inte så värst mycket, men jag hörde aldrig att tomten kom och fyllde strumpan till randen med allt möjligt av dåtidens goda saker. Tomten kom alltid med en kokosnöt, varje år, alltid en kokosnöt, kalle anka eller någon annan serietidning och diverse smågodis. Tomten fyllde strumpan till randen med allt det som vi vanligtvis inte fick så mycket av under resten av året. Men jag såg aldrig tomten, han var tyst och han ville inte väcka mig, jag skulle vara utsövd och utvilad till julafton.

Julgranen stod där grön och grand med lysen och julpynt, juldukar på bordet och allt vad som hörde julen till var på plats. Allt hände under natten och det var mycket spännande och stort att vakna upp och upptäcka julgranen och allt det andra på självaste julafton morgon – strumpan full av godis och julstämning, förväntansfull, glad och lycklig. Nu var det bara att invänta kvällen. Nu var det jul.

Dagen blev lång, den blev olidlig lång. Varför går tiden så fruktansvärd långsamt när vi väntar så mycket på något gott? Vi bodde i Larvik , jag var inte gamla pojken, men jag förstod att nu var det jul och snart skulle jultomten komma. Vi hade ingen teve, vi hade kanske en radio – jag minns inte – jo det måste vi nog ha haft. Vi skulle till min gammal farfar/mor – oldemor och oldefar säger vi i Norge. Där var det fullt hus med nästen hela släkten på min fars sida. Det var inte långt att gå dit, men det var en lång backe, det var lätt att gå ned, men tungt att gå upp. Men vem brydde sig om det? – det var ju julafton.

Oldemor och Oldefar hade ett stort hus byggt 1914 och på julafton öppnades även finrummet, rummet vi aldrig såg annars, finrummet som bara användes till jul och andra högtidsdagar. Jag minns det så väl, även möblerna från 1900, soffgruppen med stolar och bord och en byrå som numera kan beskådas i mitt eget hem. Jag är glad för dessa möbler även om de kanske inte platsar in i dagens hem, minnen är många och jag kan se både jul och mina släktingar i dessa möbler.

Jultomten kom på kvällen, men först efter en lång och plågsam julmiddag, mycket god mat förmodar jag, jag minns inte så väl, den lilla pojken såg inte fram mot julmaten på denna speciella dagen, det var jultomtens ankomst som var höjdpunkten. Även julevangeliet skulle läsas innan maten eller var det efter middagen? Jag tog nog inte så värst mycket lärdom av just det. Mat, mera mat och åter mera mat, julribba, risgröt, jag minns inte så mycket av maten från just den tiden och sedan skulle vi gå runt julgranen och sjunga – samma sånger som förra året och förmodligen samma nästa år. Tiden gick olidlig långsamt. Ingen visste egentligen när tomten skulle komma, men konstigt nog kom han alltid mitt under all sång och dans runt julgranen.

Jultomten var argsint och det lyste respekt av honom, han hade käpp och var nästen 80 år gammal. Han var född 1875 och mina minnen är från 1950 talet. Han kom med tunga steg och jag var livrädd. Det var kanske meningen. Jag vågade knappt ta honom i handen och jag tror att han njöt av rädslan och respekten från oss barn. Han hade en stor säck på ryggen full av julklappar till såväl stora som till små. Han satt alltid i den gamla soffan i finrummet. Det var nog flest klappar till oss av den något yngre årgången. Jultomten var nog rätt så snäll, han kramade oss visserligen både hårt och brutalt, men han gav oss många klappar. Han frågade om det var några snälla barn här och vi alla nickade och svarade, ja, det var det. Vi alla hade varit väldigt snälla och vi alla skulle vara väldigt snälla även nästa år.

Jag fick även Amerika kläder, ja, vi kallade det så. Vi hade släktingar som hade emigrerad till Amerika och de gav oss Amerika kläder. De var fina och vi var stolta, vem hade väl Amerika kläder? Ingen andra hade det och ingen hade heller en tante Harda. Ja, hon var väl ingen riktig tante, hon var syster till jultomten, oldefar Johannes August.

Julen var en lycklig tid och när julafton var över, var även vi barn slut. Vilket dygn med alla intryck, stor portion kärlek och alla dessa julklappar, hårda som mjuka. Sedan väntade den långa uppförsbacken hem. Jag vägrade gå upp denna backen, det hade mina onklar lärt mig, jag skulle vägra och begära antingen taxi eller att bli dragen upp på cykel eller kälke. Jag stod på mig och vem vinner väl över en fem år gammal envis, självupptagen pojkdjävul med solid understöd av sina farbröder?

Juldagen var helig på den tiden, då gjorde vi ingenting, då lekte vi med klappar från julafton och bara njöt och mindes gårdagens begivenheter.

Senare skulle vi flytta från Larvik till Horten, det var långt dit, hela fem mil, det var långt för en 6 årig pojk. Familjen utökades och plötsligt var vi hela 4 syskon. Nya traditioner kom till, vi var nu en egen stor familj och jag tog över traditionen som jultomte. Jag var nog inte lika sträng som min föregångare. Nu blev det mamma’s julribba, köttbullar, surkål, potatis, risgröt och allt det andra goda tillbehöret. Vilken jul och vilken mat. Mamma’s mat är ju alltid den bästa.

Julen var barnens jul, precis som idag, det var överflöd då som idag, det var kanske bara lite annorlunda. Det var efterkrigets överflöd i Norge, det var mycket man hade försakad under krigsåren och nu skulle det tas igen. Man skulle kanske ge barnen det som de vuxna inte själva fick uppleva under de svåra åren. Jag förstår, det blir nog så. Så har det nog alltid varit.

Jag minns min bardoms jul, alla minns sin bardoms jul, några minns den med bara goda minnen, andra minns den med dåliga minnen av de olika slag.

Mina barndomsminnen är numera 60 år gamla. Idag är det andra barn som skall ta med sig sina barndomsminnen och erinra dem om kanske 60 år. Jag reflekterar idag över det som har varit och det som är, världen ser annorlunda ut, men det finns många likheter. Julen är full av stress och glädje och många far illa idag som då. Men mestadels sprids glädje. Den största glädjen i livet är nog att skapa glädje för och med andra.

Jag gör som jag brukar göra, jag tänker och funderar, samtidigt gör jag något åt mina tankar, så att tanken inte bara förblir en tanke. Det är ju trots allt bara en liten tanke jag har.

Jag vill vara lite eftertänksam nu inför julen. Jag tänker på de som saknar sina nära och kära. Jag tänker på de som lever i krig och de som flyr för att överleva. Jag tänker på alla de som kämpar mot sjukdom. Jag tänker på alla de som har det svårt.

Vad är viktigt i livet?
Jag tänker och funderar mycket denna jul.
***

En God Jul önskar Jag Er Alla. Tack för att Ni finns och tack för all Support och Glädje Ni har gett mig. Tack för alla tillrop och tack för all omtanke. Ett litet ord betyder så mycket mer än vad Ni tror. Låt oss ta hand om varandra.