Nu är det minsann redan mitten av januari. Hur kan tiden flyga i väg så här – jag bara undrar – varför skall tiden gå så fruktansvärd fort – förr var ju både vinter och sommar längre och även alla lov var mycket längre än idag. Ja, allt var så mycket bättre förr.
Nja, det var nog inte så, något var säkert bättre och något var sämre, det jämnar kanske ut sig i längden, men i stort är nog det mesta bättre idag. Tiden går nog lika fort eller långsamt idag som förr. Det är nog bara min hjärna som uppfattar tiden något annorlunda, min vuxna hjärna fungerar lite annorlunda idag än då och tur är väl det. Det beror kanske även på hur jag uppfattar livet, hur jag ser på livet och mig själv. Bilden i spegeln har nog ändrat sig något i alla fall. Bilden i spegeln ändrar sig i takt med tiden och livet i övrigt. Jag kan inte ändra så mycket på det och varför skulle jag vilja?
Jag är mitt i min ungdoms åldrande, jag trivs med min ålder och mig själv. Förstå mig rätt, mycket skulle jag vilja ändra i livet omkring om jag så hade möjlighet, men det har jag inte och jag ödslar därför inte så mycket tid på det. Mina tankar flyger från det ena till det andra och stannar efterhand åter hos mig själv. Det är ju trots allt min närmiljö och mig själv jag kan påverka, här hemma under samma tak som förra året. Jag kan kanske bidra med något i fjärran länder, men inte så mycket som här hemma och nu.
Här och nu är viktigt, ja, utan här och nu finns ju inte jag, jag känner att jag finns både här och nu. Jag finns i nuet. Många gånger försöker jag i tankarna att finnas här, men om 10 år, det fungerar inte, jag blir kvar här i nuet. Varför drömmer jag så ofta om en annan tid – undrar jag – men med lite eftertanke förstår jag att detta är en unik förmåga bara vi människor har – homo sapiens – så jag fortsätter att tänka och fundera lite över framtiden, samtidigt som jag stannar kvar i nuet, jag låter även tankarna flyga tillbaka i tiden.
Vilken underbar förmåga, tänker jag, det är bara min hjärna som bestämmer hur tanken skall flyga, mitt eget intellekt. Min hjärna är full av positiva tankar, här finns även negativa sådana, men det är de positiva som styr mitt dagliga liv. När de negativa tankarna stundtals tar över, blir det svårt, det blir fruktansvärd svårt och tungt, vi alla känner till det, vi alla upplever det eller har upplevt det, men det negativa får aldrig ett fast grepp eller fotfäste i min hjärna. De negativa tankarna kan förstöra en hel människa.
Jag lever i nuet, vad annars kan jag göra, jag lever här och nu och vill inget annat, jag har drömmar som alla andra, drömmar om framtiden, fantasier om mystiken i det okända, det främmande, tankar om det förflutna – jag vill ta med mig lite lärdom från det förflutna, jag gör det nog antingen jag vill eller inte, jag kan inte förtränga eller ta bort det förflutna, jag kan låte det vila under mattan ett tag, men det kommer fram i sinom tid och det påverkar mitt undermedvetna och sedan hela jag.
Jag tänker ofta på hur bra jag har det, vad har jag gjort för att förtjäna mitt välmående, mitt välbehag och min välstånd – ingenting egentligen – det har bara blivit så, jag blev född på rätt ställe och rätta personer har varit med att påverka mig och det samhälle jag lever i. Svårare än så är det kanske inte – inte är det min egen insats som gör att jag har det så bra som idag, jag har nog själv bidragit, jag är inte duktigare än de som inte har det bra, de är kanske bara födda på fel ställe om jag utgår från mitt eget jag. Där var kanske även ett annorlunda klimat och andra förutsättningar.
Någon berättade för mig en gång att om alla arbetade lika hårt som vi, skulle nog de flesta på jorden ha det lika bra som vi. Han var en seende blind som jag då uttryckte, han hade varit i Las Palmas en gång. Han var ingen nära vän då och han blev heller ingen nära vän senare.
Jag är glad för det jag har, för vad jag har åstadkommet och för vad jag har blivit serverad. Jag är tacksam – jag är tacksam för det jag har i livet, jag är tacksam för det mesta – det betyder inte att allt är bra och perfekt, nej, jag är heller inte perfekt, även om jag vid några tillfällen gör sken av det, det går fort över, ja, kanske inte så där jätte fort, men ändå.
Jag ser ofta människor som inte har det bra – i Sverige och i andra länder – jag ser pensionärer som kämpar för sitt dagliga bröd, jag ser min plånbok full av skattelättnader, jag ser fattigpensionären som fick ta del av momssänkningar på Riche, Berns och Opera källaren och jag ser min plånbok med utrymme för en skatt för de som inte fick det bättre – de som enbart fick ta del av avgiftshöjningarna. Högt på dagordningen står skattelättnader till de som inte behöver, mer till vapen, mer till krig – vart är vi på väg? – villovägar.
Men jag är nog mest positiv ändå, många försöker göra mig negativ, hur kan jag vara positiv när jag läser tidningar, ser på teve och läser djupanalyser på fb? Hur kan jag leva utan att vara positiv? Jag känner sällan igen mig, det beror kanske på att jag inte är lika engagerat som förut, jag ser kanske inte verkligheten som den är, jag bryr mig kanske inte tillräckligt mycket som de kunniga gör, jag förstår inte vart vi är på väg?
Jag tänker på invandring, brott, lärarbrist, polisbrist, sjukvård och numera även brist på militär och allt annat som beskrivs av de lärda. Jag undrar vad jag förstår och framför allt vad jag inte förstår. Jag förstår nog ingenting, det är enklast så. Men det är nog inte så – jag förstår nog mer än vad jag förstår – jag är ju rätt så begåvad, kom jag på. Det är nog mera attityden, språkbruk och det bakomliggande jag reagerar mot. Debatten i sig är nyttig, jag menar när det är debatt och inte munhuggeri, smuts kastning och hån.
Men nu när jag är fyllda 66, kan jag göra vad jag vill, allt enligt en norsk sång, jag kan nu även säga vad jag vill och därför vill jag säga högt och tydligt, adresserad till alla domedagsprofeter och andra negativa spridnings ligister: HÅLL KÄFTEN FÖR HELVETE! (där satt den!)
Nu när jag är fyllda mina 66 år, är jag mera självsäker än förut, jag är nu en mogen man, jag bryr mig inte så mycket om oväsentligheter, jag har svårt att engagera mig tillräckligt i många för mig småsaker, petitesser och struntsaker. Jag gör mina egna analyser. Jag bryr mig nog inte så mycket om vad folk tycker om mig, jag känner en trygghet i mig själv – det är nog mera korrekt att säga än att jag är en självsäker och en mogen man – jag är trygg i mig själv och jag gör inga high five.
Jag är stundtals trött, jag kan vara väldig trött, det är mitt mentala jag som är trött. Jag har många tankar som jag inte helt klarar av, jag försöker, men jag lyckas inte helt. Vad kan jag göra när mörka, tunga tankar tar över mitt mentala jag och för mig bort på villovägar – jag hittar fel spår – jag tar mig själv tillbaka till den så många gånger dystra verkligheten. Jag hittar även snart tillbaka till ljusets väg och framtidstron, jag hittar mitt eget positiva jag, mitt eget perspektiv.
Tiden flyger i väg, tiden väntar inte, jag har svårt att vänja mig, dagarna blir kortare i mitt inre rum, jag hinner inte med allt vad jag vill – men självfallet – om dagarna blir kortare, kan jag inte hinna med lika mycket som den gång då dagarna var långa – allt förändras, även mina kläder i garderoben tycks ändra storlek. Hur kan det ske, tänker jag – jag har inga svar.
Jag söker nog inga svar på allt, livets mysterium skall få regera och ägga min nyfikenhet, kosmos oändlighet skall fortsätta fånga min lekande fantasi, mina drömmar och förtröstan. Allt bortom horisonten, månen och solen ältar sig fast i mina drömmar, tankar och undermedvetna, som ett mysterium, som ett okänd lustspel, resmål eller bara en utopisk fantasi – som poesi – vad finns väl bortom oändligheten?
Tiden går, den stannar inte upp, den ger oss inte en andra chans. Vi skall ta vara på den tid vi har – det finns ingen annan tid – tiden är här och nu.
Jag skådar ut genom mitt fönster
Jag skådar ut i världen
jag skådar ut i universum, bortom horisonten
jag skådar ut i oändligheten
jag beskådar en del av mig själv
Jag funderar 