nov 2016
Livet
Livet väljer en annan väg än den jag vill gå, livet leder mig in på villovägar – in i det okända utan karta, utan kompass, ingen vet, många tror sig veta. Jag tittar ut genom mitt fönster, det är grått och trist, det regnar idag, det är mörkt som det ofta kan vara på en normal, grå, regnig november dag.
Jag har samma känsla inom mig, det skall inte vara en bra dag där ute just idag, det skall vara regnigt, blåsigt och halvmörkt, jag vill inte se solen, jag vill inte se ljuset, jag vill inte se människor som dansar och ler, jag orkar inte tanken på glädje.
Livet går vidare, tiden stannar inte upp, tiden ger oss inte en andra chans. Tiden bryr sig inte om mig, det är bara jag som bryr mig om tiden, tiden fortsätter och livet stannar upp för en liten stund, men bara för mitt mentala jag, för mitt andra jag fortsätter både livet och tiden som förut.
Livet och tiden går hand i hand, jag promenerar utan liv och tid och kraft. Men allt finns här, det är bara jag som inte hinner med, mina tankar är tidlösa och livet så bräckligt. Vad skall jag göra, hur skall jag tänka?
Jag lämnar logikens vägar och låter mina tankar flyga iväg utan hinder och styrning, utan avbrott och utan censur. Jag skall trötta ut det negativa, rädslan, det sorgsna, jag skall fördriva det hopplösa, jag skall inte ens orka tänka det negativa – jag skall tänka det vackra, jag skall utmana mitt jag och återuppleva mitt ego, detta jag som alltid var så positivt, mitt logiska jag, mitt kloka och rätta jag.
Livet är inget under, livet är bara en logisk evolution av allt liv, liv som skapades för några miljontals år sedan som allt annat liv här på vår planet och i universum. Mitt tidsperspektiv suddas bort av oändlighets tankar. Allt jag upplever idag har redan andra upplevt och många kommer att uppleva det i en framtid, inget är nytt under solen, men det är bara jag som är jag, ingen annan styr mina tankar, jag är en unik individ i det stora svarta universum, jag som omöjligt kan förstå det storslagna i vår natur och i kosmos, jag som bara försöker göra det bästa ut av allt som jag förmår.
Tiden rusar i väg, jag hinner inte i kapp – stanna upp, låt mig tänka – tiden, snälla ge mig lite extra av din tid, din tid som kan ge mig eftertanke och tröst, ge mig tid att förbereda mig, jag är inte beredd, jag måste tänka genom mitt liv – min kropp, mitt intellekt är inte redo. Tiden – ge mig kraft ge mig mod.
Jag skriver, jag promenerar, jag tänker – nej, jag promenerar inte så mycket längre, jag borde, men jag gör det inte – repris imorgon och dagen efter imorgon.
Jag är trött, jag vill sova, men jag hittar inte sömnen, sömnen har svikit mig, jag hittar den inte, jag har inte längre förmågan. Vart tog du vägen, sömnen – sömnen, du som skall ge mig styrka och kraft – sömnen, du som skall vila min hjärna och mina tankar, varför sviker du mig nu, nu som jag behöver dig som mest?
Sömnen är som tiden, ingen kontrollerar sömn och tid, sömn och tid existerar kompromisslöst med eller utan mig. Jag måste få vila min hjärna – bara en liten stund – jag är trött.
Men livet är fullt av hopp och kärlek, jag skall inte välja en annan väg, den svåra vägen är bara lite annorlunda än den enkla vägen – den enkla vägen finns nog inte, den är nog bara en illusion – illusionen om det enkla och fördomsfria.
Kärleken är ingen illusion.
Jag funderar 