Livet och döden

Min älskade Anita,

Livet och döden – skillnaden är liten men ändå så oändlig stor. Den ena minuten vid liv, den andra minuten död. Döden sätter skräck i mig, jag vet inte om jag är rädd för döden i sig eller inte – jag ogillar tanken med döden, jag blir skräckslagen med tanken på döden – smärtan – för somliga blir döden en befrielse, valet mellan smärta, hopplöshet och döden.

De flesta kämpar in i det sista – ingen vill egentligen dö – livet känner vi till – döden vet vi inget om. Min respekt för döden och de som går in i döden är oändlig stor. Jag tänker på döden med stor sorg och förtvivlan.

Många tankar har jag kring livet och döden. Långa promenader på Årstafältet, sedan genom Årstaskogen och över Stockholms broar har jag använt till att fundera och framför allt sörja. Saknaden är så stor att jag inte kan beskriva det med ord, det gör ont i hela mig, det gör så fruktansvärt ont och jag vet inte om jag riktigt kan hantera sorgen – jag har svårt att förlika mig med tanken och realiteten att min älskade Anita är borta och att hon aldrig kommer tillbaka hem till mig.

Jag väntar varje dag, jag kikar genom titthålet i dörren och skådar från balkongen, men ingen Anita i sikte. Jag pratar högt i lägenheten och jag pratar högt till henne på Skogskyrkogården. Hon kanske hör mig när jag säger att jag älskar henne och att jag saknar henne. Hon kanske ser att jag gråter och att jag inte vet varken ut eller in, hon kanske ser min förtvivlan och min sorg.

Jag sitter ofta på minneslunden och funderar och mediterar en stund och jag tänker på hur du nu har det, min älskade Anita. Du får en röd ros av mig och jag gråter en stund. Det hjälper inte så mycket, men att bara sitta här hemma hjälper heller inte. Sorgen och längtan styr livet just nu.

Jag var ju mentalt beredd på att det som hände skulle ske. Vi båda visste att ingen behandling längre skulle hjälpa. Det skulle inte bli någon mer behandling, all behandling var nu avslutat. Du visste och jag visste, men jag var nog inte beredd i alla fall. Du var nog mera beredd, du var klok och utåt orädd in i det sista.

Du kämpade i många år, jag förstod nog inte riktigt hur mycket du kämpade – nu i efterhand börjar jag få en klarare bild av din kamp. Det gör ont att tänka på att jag inte riktigt förstod även om jag förstod längst inne, jag kanske skulle ha agerat annorlunda, varför gjorde jag inte så i stället och varför sa jag så till dig, ja, jag vet jag skall inte tänka så, men jag tänker så.

Logiken styr inte livet och tankarna just nu, hjärtat och känslorna tar över, självransakan råder och jag kan inte riktigt förstå. Allt jag skulle och kunde ha gjort annorlunda under tiden vi hade tillsammans, det gör ont, det gör så fruktansvärd ont.

Du är min hjälte, Anita, när det gäller kampen för livet och mot smärta och sjukdom. Du klagade aldrig och du hade alltid glimten i ögat. Jag vill inte att du, min älskade Anita, bara skall försvinna ut i intet, ut i glömskan, jag vill hedra dig och jag vill göra dig levande här i det offentliga rummet.

Du var ingen kvinna med de stora orden, du var en kvinna med en ödmjuk inställning till både livet och döden. Din integritet var stor och du hade dina bestämda åsikter. Du lät ingen diktera ditt liv. Du lät ingen komma riktigt nära inpå dig och samtidigt var du även en mycket utåtriktad person.

Vad du måste ha grubblat och funderat den sista tiden, tänker jag. Du sa hela tiden att du inte var orolig eller rädd för döden, du tänkte inte så mycket på det, sa du. Det kanske var så, du var inte rädd för döden, du hade kämpat mot cancer i många år, du hade kanske vant dig vid tanken att cancern skulle ta ditt liv.

Du drabbades av leukemi redan för 25 år sedan, en kronisk blodcancer och du fick din första cellgiftsbehandling, de upptäckte din cancer efter en stroke och du fick veta att du förmodligen kunde leva ett nära så normalt liv. Men det blev nog aldrig så, du drabbades även av andra besvär i både ben och rygg, tungan och huvudpulsåder.

Du var alltid lugn och det blev en hel del sjukhusvistelser på Karolinska i Solna, SöS och Karolinska i Huddinge. Men du tappade aldrig modet, du fann dig i situationen. Det betyder inte att du inte hade dina svåra stunder och tyckte att nu räcker det, vi grät tillsammans och vi var glada för att vi hade varandra. Vi kom varandra väldigt nära de senaste åren och jag hade möjligheten att gå i pension strax innan du fick lungcancer på toppen av allt annat. Vi isolerade oss en del här hemma, du ville inte ut och det blev en naturlig del av livet. Vi tillbringade mer än 22 timmar tillsammans varje dygn.

Jag kan inte föreställa mig hur dina tankar måsta ha gått, du fick din dödsdom då läkaren meddelade att ingen mera behandling skulle hjälpa, du sa att du hade räknad med det, du sa att du visste, du sa att du inte ville ha ytterligare en kraftig cellgiftsbehandling och strålbehandling som förmodligen inte skulle hjälpa, en sådan behandling tar på krafterna och nu till vilken nytta?

Jag kunde inte läsa dina tankar, jag var ingen större tröst då beskedet kom, vi satt där båda två och jag försökte hålla tårarna borta, jag lyckades inte. Jag lyckas inte nu heller här jag sitter och skriver och känner en obeskrivlig mental smärta genom hela kroppen, genom hela mitt inre.

Hur kan jag föreställa mig hur du hade det inom dig den sista tiden vi hade tillsammans, du orkade inte mycket och behövde hjälp med det mesta. Du ville vara här hemma och det ville jag också, jag ville ha dig här hemma och hjälpa till så gott jag kunde. Du ville ha det som din mamma, du tog hand om din mamma här hemma i lägenheten innan hon avled i cancer och jag lovade dig det samma, du skulle stanna här hemma hos mig så länge du orkade, du ville dö här hemma.

Dina barn och barnbarn visste och alla stöttade dig så gott de kunde. Alla ville dig gott. Jag var aldrig ensam om detta.

Du satt ofta vid köksfönstret , du hade dina hörlurar i örat, du lyssnade på radio och du tittade ut, du såg ner på tvärbanan där det som oftast var liv och rörelse. Jag frågade om du hade koll på läget och det hade du och du berättade lite om vad du såg med glimten i ögat.

Men jag såg även det sorgsna i dina ögon, jag såg smärtan i din kropp och själ. Du ville inte berätta mer för mig, du sa att du var nöjd och inte hade något att klaga över. Men jag såg nog och jag förstod nog och jag ville inte pressa dig till något.

Jag satt ofta och grät för mig själv i ett annat rum och hade dåligt samvete för att jag inte kunde erbjuda dig något bättre, jag hade dåligt samvete när jag gick ut på en promenad som blev kortare och kortare för varje vecka som gick. Jag undrade ofta vad du tänkte och gjorde när jag var ute , du kanske grät i förtvivlan som jag gjorde på mina promenader.

Vi pratade aldrig om det. Jag var orolig att något skulle hända dig under mina promenader. Din larmknapp på telefonen var alltid påkopplad, jag skulle få ett meddelande på direkten om du behövde min hjälp, den användes aldrig, vi bara testade några gånger här hemma.

Nu är du borta min kära älskade Anita. Jag kämpar numera mot tunga, mörka tankar om den sista natten, det sista dygnet. Jag svek dig, jag förstod inte vad som höll på att ske, något konstigt skedde i min kropp, jag förstår inte vad, jag ältar och ältar och går genom minnesbilder från natten innan jag ringde till sjukhuset och de skickade hjälp till dig.

De förstod direkt vad som höll på att ske, jag förstod fortfarande inte, jag har minnesluckor från det sista dygnet. Förlåt mig Anita, jag borde ha ringt efter hjälp långt innan, men jag förstod inte. Jag borde ha förstått, men jag förstod inte.

Tiden och livet går numera vidare. Jag vill minnas dig Anita som den friska fläkt du var. Du var full av liv och glädje, du var alltid positiv. Du kämpade länge och ville inte släppa taget, du ville leva som alla oss andra, du ville bli frisk och fri från cancer.

Men det blev tyvärr inte så, du fick ge efter och släppa taget, du var hjältemodig och osentimental, du var stark och modig. Jag vill minnas dig och bära dig med mig resten av mitt liv, du finns här inom mig och jag saknar dig fruktansvärd mycket, mer än vad jag kan beskriva med ord.

Jag pratar ofta med dig, både högt, lågmält och inom mig. Du berättar för mig att du har det bra nu, inga smärtor eller andra bekymmer, du besvarar mina kärleksförklaringar till dig och du säger att du älskar mig och saknar mig.

Livet skall nu gå vidare utan dig, Anita. Dina nära och kära saknar dig och sörjer dig. Vi alla bär minnen med oss om dig och ditt liv här med oss.

Mycket förändras utan dig. Tiden står inte still, tiden går vidare som alltid, jag stannar upp ett tag och undrar numera vart jag är på väg. Jag skall lära mig att leva ett liv utan dig, leva med sorgen och längtan efter dig. Hur det skall gå till vet jag inte. Livet måste gå vidare.

Jag fortsätter mina funderingar om livet och döden. Ingenting blir nog som det en gång var, jag skall lära mig att leva utan dig. Jag skall minnas dig, jag vill hedra dig, du skall för mig symbolisera kampen för livet.

Tack min älskade Anita för den tid vi fick tillsammans. Du är och förblir för alltid min stora kärlek i livet. Du finns här inom mig för alltid.

Jag älskar dig.