Musiken

 

Jag har alltid lyssnad till musik, musiken har varit en viktig del av mitt liv. Musiken gör mig glad – musiken gör mig sorgsen.

Jag tog bort musiken från mitt liv de senare åren, jag frågar mig varför – jag har inget svar. Jag kanske hade dåligt samvete när jag var glad – jag blev även sorgsen när jag lyssnade till en del favoriter. Jag skulle kanske inte ha distanserad mig från musiken, men jag gjorde det. Jag var rädd för att vara glad och jag var rädd för nedstämdheten, jag hade lätt för tårarna, svårt att hålla känslorna tillbaka.

Musiken berör och musiken hjälper – jag vet – men jag gjorde inte allt detta som jag så väl vet jag borde göra. Jag var rädd för att lyssna till min favoritmusik, jag var rädd för att lyssna till Anita’s favoritlåtar. Jag tar dem fram idag och det är smärtsamt, så många minnen dyker upp, många positiva minnen mitt i all sorgen. Vad är jag rädd för, tänker jag, varför inte se tillbaka på allt det positiva och goda vi hade tillsammans. Det kommer nog i sinom tid, tänker jag – jag söker lite trevande fram till de gamla godbitarna vi lyssnade till i lyckliga stunder, det var väldigt många lyckliga stunder i våran liv tillsammans, våra vänner i Thailand spelade dem alltid när vi kom på besök och jag i vanlig ordning hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Musiken är helande, den har hjälpt många människor genom svåra stunder och kriser – musiken underlättar – sinnen blir lättare och ljusare.

Jag är rädd för glädjen, jag får dåligt samvete om jag ens skulle komma i närheten av ett skratt när jag ser på teve, jag undviker dessa program och bläddrar fram till faktaprogram. Det är lättara att hålla tankarna i styr och inte så mycket att skratta åt. Jag undviker även de sorgsna programmen – jag känner mig tokig, jag vill ju inte att det skall vara på det här viset.

Men visst blir det lättare som dagarna går. Jag måste låta allt ta sin tid, jag kan och vill inte tvinga fram något, jag vill inte sopa min sorg under mattan, jag vill och kan inte låtsas som att allt är bra när det i själva verket är så tvärt om som det bara kan vara.

Tankarna kommer och går, det är ju inte enbart positiva tankar, vi hade också våra kontroverser i livet, men så är det nog i de flesta äktenskap och våra kriser är nog inte de jag kommer att minnas mest i framtiden, men de finns där och idag klandrar jag mig själv för min egen klantiga hantering av dessa kriser. Stoltheten segrade.

Det är så mycket jag skulle vilja ha ändrat på och sagt nu i efterhand till min älskade Anita, nu när allt är för sent. Jag har suttit på Skogskyrkogården och pratat med henne om det, jag har pratat med Anita som om hon satt här bredvid mig på minneslunden.

Tankarna vill inte riktigt släppa taget, det blir som en terapi och förmodligen vill även detta bli lättare att hantera i en framtid.

Men det är ju inte framtiden som jag tänker som mest på idag, jag kämpar för att få dagen att fungera, nutiden som tynger och trycker mig ner i ett förtvivlans mörker.
Tankarna har inga begränsningar, tankarna skall få flöda som de vill, tankarna skall få styra livet en stund till, tankarna säger nog till i sinom tid när det är dags att gå vidare. Tiden skall komma då jag själv kan och vill styra tankarna dit jag vill, men jag vill inte sopa dem under matten, där gör de ingen nytta, där jäser dem och blir bara än större och värre i en när framtid, tankarna skall få leva sitt liv innan jag kanske kan ta över kontrollen.

Varför blir det såhär, tänker jag, varför gräver jag ner mig i ett djupt mörker utan utsikt när det är så ljust och vackert där ute och alla de möjliga människor är så vänliga mot mig. Jag vet inte och jag kan inte förklara, något inom mig kan inte kämpa emot det mörka och djupsinniga och släppa taget, längtan och försoningen med livet och önskan om att leva ett normalt liv. Jag kanske bara är en ynklig varelse som inte förtjänar annat, jag kanske bara sitter kvar med en självömkan och inte vill annat.

Nej, jag vill inte att det skall vara så, det får inte vara så, jag vill ju så mycket mera med mitt liv, jag har många levnadsår kvar och jag vill att livet skall vara mera njutbart än just idag.

Min Anita är fysisk borta men hon finns kvar här inom mig, hon lever i mina tankar och i mitt sinne. Hon finns här i min bröstkorg. Hon finns här inom mig för evigt.

Musiken lyser och lättar numera upp många svåra stunder, musiken kan göra underverk som även en bok kan göra. Musiken och litteraturen för tankarna bort från det mörka. De framkallar även tankar om det sorgliga i det dagliga livet, den dagliga sorgen som vi alla någon gång upplever. Det undermedvetna lockas fram med en underfundig doft av vackra violer, kaprifol, det brusande salta havsvattnet eller något annat. Fantasin och tankarna tar fart, jag kan se svanen som dansar och glider fram på den lugna sjön. Musiken blir frigörande, musiken tar mig bort från nuet och in i drömmarnas värld.

Jag gillar allt annat än nuet.

En flykt från verkligheten, det kanske är så, vi alla drömmer oss bort från verkligheten en stund, det är en del av livet, verkligheten är inta alltid så fridfull som drömmarnas värld. Drömmarna får ta över ett tag, drömmarna ger mig lugnet och sinnesfriden tillbaka. Drömmarna ger mig framtidstro.

Jag lägger mig ned på Anita’s säng och vilar en stund – jag känner åter lugnet.