Det var en svunnen tid då jag drömde om något stort, jag drömde om något betydande, jag drömde om att erövra världen, jag drömde om de stora poeter, skribenter och konstnärer, jag drömde om de stora musikaliska kompositörer – jag drömde om den stora drömmen.
Jag drömde alla dessa drömmar som aldrig blev av, jag fantiserade om jorden runt seglas på de stora oceaner på det största segelfartyg av de alla, drömmarna och fantasin tog aldrig slut – det var bara verkligheten som hade ett slut.
Jag drömde om den ensliga paradisön med palmer, vackra nymfer och livet utan bekymmer – Jag drömde drömmen.
Jag vaknar upp i verkligheten och nuet, nuets bisarre uppenbarelse genom drömmarnas underbara strömningar av mytomspunnet glädje och sorg. Varför kan jag inte leva ut drömmen, tänker jag och försjunker åter in i en dvala av nedstämdhet och inre förströelse.
Ingen kan beröva mig mina drömmar, ingen kan ta mig bort från verklighetens drömmar, drömmarnas melankoli, den naturnära skepnad.
Vart tog nu drömmarna vägen? Varför blev allt bara vid drömmen, varför kunde inte verkligheten anamma mina drömmars drömmar? Jag kanske valde fel väg, jag valde bort det osannolika och leddes ovillkorligen in på vägen till det sannolika – det normala – och lika bra var väl kanske det.
Jag landade med båda fötter i verklighetens mecca fylld med kärlek, läckerheter och fantasifulla upplevelser.
Drömmen förverkligas inte, den bara förblir drömmen om det osannolika, jag stannar kvar här i verkligheten – för alltid innan jag åter går in i den djupa sömnen – tillbaka till det okända.
Jag vaknar upp ur dvalan och undrar om det hela var en mardröm, en fasansfull natt med onda drömmar.
Mardrömmen som blev sann – det var ingen mardröm – det var heller ingen ond dröm – det var verkligheten som knackade på, steg in och återerövrade livet.
Livets väg försvann in i dimman eller bara tog tvärt slut utan närmare förklaring eller förvarning. Vart hittar jag åter livets väg, vill jag fråga, den kan inte bara försvinna som i en strid flod efter flera dagars yvigt regnanda, livets väg måste finnas där ute någonstans, må hända där nere i dalgången, det är nog bara jag som inte hittar tillbaka.
Livets väg är inte alltid så lätt att hitta, än svårare att följa, det är lätt att gå vilse även om man försöker ihärdigt att följa den utpekade vägen. Det kanske inte finns någon livets väg, det kanske bara är en dimmig illusion, en utopi, som så mycket annat i livet. Livets väg är kanske bara ett påhitt för att göra livet enklare och mindre riskfylld. Vad vet väl jag – den stora livslögnen – livs desillusionen?
Livets väg är nog bara den väg jag själv har utstakat och den är inte alltid riskfri eller problemfri. Här finns många hinder, de flesta konstruerade av mig själv kan tyckas, nej, inte alltid, många vill nog in på min väg och undergräva flytet och göra ingrepp som underminerar mitt bygge. Mina tankar om den fulländade livets väg finns inte, livet är full av hinder och motsägelser som skall överbryggas och riktningar som skall korrigeras.
Nu låter jag som en präst, kan tyckas, eller kanske prästen låter som jag, prästen har kanske lånat idéer från mina tankar på mina långa promenader. Jag kanske har en helande förmåga som avspeglar sig i andras sinnen. Nej, så är det nog inte, dessutom vet jag inte hur en präst skall låta, jag har heller inget osagd med prästen eller någon annan.
Livets väg har nog mera med mig själv att göra . I dessa dagar har jag lätt att fundera över livet och de motgångar vi alla förr eller senare möter. Alla möter vi motgångar, vi bemöter och bemästrar motgångarna annorledes, det finns ingen uppsatt formel eller regelverk för hur vi skall bete oss i de olika situationer.
Vi reagerar olika.
Men medmänskligheten är viktigt även i sorgens olika faser, även sorgen beter sig annorledes hos olika individer. Det att vara en medmänniska med lagom empati, inget skall överdrivas, allt i måttliga mängder och doser, en dosering medmänsklighet kan inte köpas eller säljas, det är som med kärleken, du känner av det när du är kär, medmänskligheten märker du på mottagaren.
Tiden står inte still, inget står still, allt är i rörelse, allt i naturen och i universum rör sig, ingenting bara står helt still. Rörelsen och tiden gör livet, vi kan inte leva i det forna, ej heller i framtiden, det är nuet som räknas, allt annat är en utopi, en dröm, mardröm eller bara ett önsketänkande.
Nuet är redan passerad, vi är på väg in i framtiden, jag vill ta vara på nuet, detta nuet som redan är passerad och blivit framtiden, nuet har även blivit det som en gång var. Det är svårt att leva i nuet, många säger att de lever i nuet, men ingen gör det egentligen, nuet finns nästan inte, gårdagen fanns och morgondagen finns, men nuet är svårt att få grepp om, nuet som bara försvann upp i intet – vad upplever jag i nuet som bara plötsligt försvann?
Livet och verkligheten är kanske bara ett enda stort nu, biljoner på biljoner av olika nu som är lika med livet.
Jag vill in i framtiden – framtiden som är mer än just bara nu, jag vill in i en framtid utan nuets hinder och bejakande av mina känslor och livet i stort, jag vill in i ljusets framtid, jag vill in i glädjens och den stora kärlekens framtid, jag vill hitta vägen in i mystikens värld.
Jag vill bejaka mina drömmars drömmar
Jag bejakar livet
Jag funderar 