min Sorg

 

När är sorgen över och när kan jag gå vidare i livet?
När kan jag släppa taget och leva livet som förut?

– förmodligen aldrig!

Livet går vidare med eller utan sorgen. Jag lever livet med och i sorgen.

Sorgen följer dig resten av livet, säger många. Du lär dig att leva med sorgen i tiden. Sorgen avtar med åren, men den kommer alltid att finnas här inom mig resten av livet.

Det finns ingen gyllene regel för hur jag hanterar min sorg, det finns inget långtidsschema där jag kan pricka av de olika moment. Tänk om det vore så enkelt. Vi alla är olika och vi hanterar sorgen, som med så mycket annat här i livet, på olika sätt. Jag har mitt sätt och det passar kanske inte för någon annan. Många kan sitta och prata om sin sorg och sin kära i timmar, jag kan det inte, jag kan skriva om det i timmar, jag kan ha kontakt med människor via mail och andra sociala medier – jag kan inte prata så mycket om det.

Jag har varit hos en terapeut och det hjälper, det att kunna prata med en professionell lyssnare som även kommer med kommentarer. Jag ville inte tro att jag var någon övermänniska, jag sökte hjälp och jag fick det på direkten. Jag har aldrig känt mig skamsen över det, jag har även fått antidepressiva tabletter och jag är inte skamsen över det heller.

Jag känner en styrka i att erkänna för mig själv att jag klarar inte av detta på egen hand.

En sorg är inte rätt eller fel, sorgen är individuell, men sorgen och hur jag hanterar sorgen kan jag få hjälp och impulser av från andra som har genomgått det jag själv upplever just nu. Sorgen är inte unik bara därför att den är individuell.

Mitt liv förändrades totalt från en dag till en annan, från det att ha mycket fastlagda rutiner till det att inte ha några alls. Jag kände mig viktig, jag kände mig behövd, jag kände att jag kunde göra den lilla skillnaden i en annan människas liv – denna människa som råkade vara min kära hustru och som jag älskade högst av allt här i livet. Jag blev väldigt ödmjuk inför livet och döden, man föds hjälplös och man dör hjälplös, brukade Anita säga och det ligger väl en hel del sanning i just det.

Sorgen och nedstämdheten kom inte abrupt in i mitt liv. Anita kämpade i många år och vi var till slut båda införstådda med att döden var nära. Hon förstod det nog bättre än vad jag gjorde, jag kanske förträngde det in i det sista, jag var mentalt förberedd men ändå inte. Hur kan jag förbereda mig mentalt för att min käraste skall dö?

Jag vet inte, jag grät mycket ute på mina promenader, jag skrek högt på Västerbron, jag var arg och nedstämd, jag fick ut min aggression innan jag kom hem för att vara det solida stödet. Hon visste nog, hon var rädd för hur jag skulle klara av det, hon såg nog att jag var inte så stark som jag låtsades vara.

Anita var en stark personlighet, jag blev förvånad över hur stark hennes mentala styrka var, hon som i så många andra fall hade så svårt med livet. Hon hade många motgångar i sitt liv, hon stod pall mot det mesta, hon kanske sopade mycket under mattan, vad vet väl jag om det, det är svårt att sätta sig in i en annan persons situation och liv. Jag vill och kan inte ens försöka.

Jag förstod inte alltid hur hon resonerade om livet, jag kunde inte läsa hennes tankar där hon som så ofta satt vid fönstret i köket och tittade ut på allt liv och rörelse där utanför. Hon sa till mig att allt var bara bra, hon använde även ordet ”alla tiders” – hon sa att allt var alla tiders. Det var väl att ta i, men jag svarade att det var bra, jag frågade om det var något hon ville ha eller om jag kunde göra något för henne.

Men det var det som oftast inte. Det var inte ofta hon beklagade sig över sin egen situation. Jag undrade ofta vad hon tänkte på där hon satt i kökssoffan, hon hade som oftast även hörlurar till radion i sina öron, det var viktigt att höra röster, det var som oftast p1 eller p4 hon lyssnade till.

Det var rösten till någon som var viktigt, inte så mycket musiken.

Men snart orkade hon inte sitta vid köksfönstret, hon tog sig från sängen till tevestolen, hon hade en rullator till sin hjälp. Hon gillade att se på teve, det var alltid gomorron teve på ettan och fyran, sedan kom ”hem till gården” Ingen fick ringa då, vi alla visste. Hon såg nöjd ut där hon satt framför teven, men jag får det inte ur mina tankar hur hon tänkte om sin sjukdom, livet och döden.

Vi pratade något om det, hon sa att hon inte var rädd, men någon gång sa hon också att hon tänkte på det och blev nedstämd. Hon var less på det hela, hon var less på livet och smärtan. Då grät hon och jag grät med. Jag kramade om henne där hon satt i sin tevestol och jag vill tro att just det att gråta en stund hjälpte. Annars pratade vi inte så mycket om det. Hon gillade inte gråten.

Vi försökte leva ett så normalt liv som möjligt under rådande omständigheter. Jag ville inte ta upp döden som ett tema och de få gångerna hon tog det upp var hon ledsen och jag såg att det var något hon inte ville prata så mycket om.

Jag förstår det – vem vill prata om sin egen död?

Jag tänker nu i efterhand på allt det jag borde ha gjort och sagt till min kära Anita. Jag sitter här och gråter när jag skriver om det och tankarna bara kommer och går. Det känns bra när jag skriver även om jag som oftast gråter och blir nedstämd.

Jag känner mig så fruktansvärd ensam i mina tankar och i mina sinnen. Jag tänker ofta vad som är vitsen med det hela, jag ser ingen mening med någonting, men jag vet även att det är inte vad Anita skulle vilja, jag menar, att jag skulle ge upp och avsluta mitt eget liv. Men jag lovar, tanken har funnits där på de mörkaste dagarna.

Anita som var så levnadsglad, det var liv och fläkt kring hennes aura, hon var snabbtänkt med sina finurliga kommentarer, hon var viljestark och rätt fram. Det var alltid ordning och reda. Jag tyckte om det sättet att vara.

Nej, självklart kommer jag inte att avsluta mitt liv. Vem skall väl då annars skriva om allt detta med sorgen och minnet om Anita?

Mitt sätt att gå vidare i livet med livet är att minnas min kära Anita, jag vill hedra henne och skriva om henne både genom sociala medier och för mig själv här hemma. Jag gör även en bilderbok till Anita’s minne. Jag kommer vidare i livet med det jag gör dagligen. Det är förmodligen en lång process och jag vill inte sopa min sorg under mattan. Jag erkänner min sorg och jag skriver om den.

Den ena dagen är inte den andra lik. Nedstämdheten kan sluta i ett totalt mörker och jag vet många gånger inte hur jag skall klara av dagen. Men det gör jag – genom promenader och mitt skrivande – mitt ältande om samma sak kan många tycka, men det hjälper mig och det’s kraft får mig att se klarare och ljusare på min egen tillvaro. Någon säger till och med att mitt skrivande även hjälper andra som mår dåligt och sörjer en när och kär.

Sorgen är min egen, sorgen är kärleken till min kära Anita, sorgen är att minnas de goda stunder vi hade tillsammans, sorgen är att känna saknaden, sorgen är mitt sätt att säga till min älskade Anita ”Jag älskar dig”.