stanna Upp

 

Jag vill stanna upp, jag vill ta ”time out” från livet, jag vill fundera över det som varit och hur fortsättningen skall se ut. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet skall vara lätt att leva. Jag har svårt med vardagen, jag har svårt att acceptera att det nu är på detta vis. Jag har nog redan stannad upp ett tag.

Jag är ensam med mina tankar och funderingar, inget är som det en gång var – framtiden blir som den blir – men så är det nog inte – framtiden blir inte bara av sig själv, något kan jag inte påverka, men mycket av min egen personliga framtid ligger numera bara hos mig själv. Som om jag inte har vetat det hela tiden, men det är inte alltid så enkelt som att bara säga det.

Min mentala styrka kan jag lita på, min mentala styrka är inte alltid så stark som jag tror den är, den måste vårdas och den måste få sin tid att komma tillbaka.

Livet är ofta svårt att leva, så är det för oss alla, jag är inte ensam om det, jag tänker ofta på de som har det avsevärd mycket sämre än oss och framför allt avsevärd mycket sämre och med helt andra förutsättningar än vad jag har.

Jag sörjer min kära Anita, jag tänker på henne i stort sätt hela tiden, jag tänker på alla de svårigheter hon hade i livet, sjukdomen som till slut tog över, hon orkade inte längre kämpa emot. Det var ingen unik kamp, hon kämpade som så många andra, men det blir väldigt speciellt, unikt och personligt när det är min egen älskade hustru som kämpar för livet och mot sjukdom. Något sker här inne i mina sinnen, i min hjärna och i min kropp som jag inte kan förklara i ord, detta tunga suget som finns i min mage och i min bröstkorg, detta som inte gör fysiskt ont, denna smärtan som jag inte kan lindra, smärtan som alltid vill finnas kvar inom mig.

Efter ett tag skall jag nog leva tillsammans med både sorgen och smärtan, efter ett tag skall jag nog leve med min smärta och min sorg och inte i dem båda.

Sorgen har uppslukad mig, jag har vetat om det hela tiden, det har varit många år med smärta och sorg, smärtan att se sin kära lida, smärtan att se hur sjukdomen biter sig fast i ben och märg, smärtan att inte kunna hjälpa, smärtan att veta åt vilket håll det bär, smärtan att måste ta ett sista farväl.

Men vad är väl min smärta att jämföras med den smärtan hos en människa som är sjuk och vet att slutet är nära. Hon var stark och hon var modig. Hon hanterade sina sista timmar i livet bättre än vad jag gjorde, jag som inte förstod eller kanske inte ville acceptera realiteten. Allt blev overkligt som i en trauma, men det var ingen trauma, det var verkligt, det skedde här rätt framför mina ögon.

Anita’s kamp mot sjukdom överskuggar just nu alla de goda och positiva stunder vi hade tillsammans, hon som kämpade in i det sista. Hon visste mycket väl vart hon var på väg, hon visste att nu var det nära, hon var trött på sjukdom och lidande och jag kunde bara titta på. Jag hade nog svårt att förstå.

Nu är det ett halvår sedan min kära Anita tog sitt sista andetag, det känns som att det var igår och samtidigt så länge sen. Det gör fortfarande ont, det gör fruktansvärd ont. Jag kunde nog inte föreställa mig hur kämpigt det skulle bli.
Jag tänker ofta på Anita’s positiva och realistiska hållning till både livet och döden. Hon drog ofta paralleller med båtflyktingar, krig och elände runt om i världen – tänk om jag var sjuk i ett krigsområde, sa hon ofta, tänk att ligga sjuk i öknen med bomber och granater som susar förbi. Att vara sjuk här i Sverige är som att resa i första klass, sa hon ofta. Det var för mig stora och starka ord och jag har tänkt än mera på det nu i efterhand.

Men perspektivet är svårt att bemästra här jag nu sitter och tänker tillbaka, jag måste få mera tid, jag vill fundera över mitt eget liv och hur jag själv lever och vill leva, jag vill hitta min inre styrka och tro på min egen livskraft, detta som skall få mig att tänka framåt, tänka på morgondagen som jag vet ligger där framme och som vill välkomna mig och min styrka. Inget görs av sig självt, mitt negativa tänkande skall leda mig in i det positiva tänkande som finns där bortom horisonten.

Perspektivet är viktigt, jag försöker hitta mig själv och söker min egen sinnesnärvaro.

Jag vill tänka på alla de goda stunder vi fick tillsammans i livet, vi var lyckliga och såg ett liv av glädje framför oss. Vi levde ofta mitt i glädjen och lyckan. Här fanns även motsättningar som så ofta i livet i övrigt

Från sjukdomens mörker dyker ofta ljuset upp från intet, de många små glädjeämnen som bara vi två kunde uppskatta. Alla dessa goda stunder vi hittade i vardagen, vi hade inte längre de stora omöjliga drömmarna, vi gladdes åt det mesta i vardagen. Jag vill ta med mig dessa stunder, jag vill vårda dem och sätta dem in i mitt eget lilla perspektiv om livet och döden.

Glädjen och lyckan i livet är alla dessa små ting som uppträder varje dag.

De stora drömmarnas tid är förbi, jag är jordnära som aldrig förut, jag vill upptäcka de små förändringar som naturen har att erbjuda varenda dag, som i gryningen då solens mjuka nyanser ger naturen sin egen glans, likaså skymningen dunkla ljus som kastar sina skuggor som i ett fantasi landskap. Jag vill fånga ljuset och lära mig att se och hitta skönheten som finns i det mesta och överallt.

Jag har i dagarna taget farväl av min moster Astrid i Norge, hon kämpade länge mot sjukdom innan hon fick ge upp, kroppen ville inte längre vara med, hon orkade kanske heller inte kämpa mot smärta och hopplöshet. Den inre kraften tynar bort och viljan att dö blir starkare än viljan att leva.

Perspektivet är viktigt för min del och det borde även vara det för de flesta andra, perspektivet att vara kvar här i livet mot det att inte längre finnas till, vi skall alla gå in i döden, ingen tvekan om det, döden skiljer oss åt från livet och det som är nu, perspektivet att kunna leva ett bra liv mot de som inte får uppleva detta liv som vi kan åtnjuta här i den rika världen.

Jag blir fundersam över livet, jag tänker på alla de som skulle drömma om att leva bara en enda dag i mitt liv, alla de som kämpar för att överleva dagen, alla dessa krig och motsättningar runt om i världen, girighet och galenskap, vi ser det dagligen via teve och tidningar medan vi beklagar oss djupt över extra skatt på ISK kontot och att någon tigger för sin överlevnad.

Jag vill ta ”time out” från livet, jag vet inte hur, jag vill tänka till, jag vill fundera, jag vill kanske leva som jag inte levt förut, jag vill kanske hitta min egen inre kraft och göra något nyttig med den, något som inte bara tillfaller mitt eget ego, kanske något som tillfaller någon annan.

Jag har inget andligt eller gudomligt inom mig, jag har bara denna inre livskraft som vi alla bär på, jag vill hitta den och jag vill vårda den, denna kraft vill även få mig till att vilja leva vidare, jag vill återerövra mitt eget liv och våga ta emot viljan att se och känna mig själv.

Livet tog en abrupt vändning, livet blev inte längre som det en gång var, saknaden, längtan och sorgen kommer alltid att finnas här inom mig, jag vill leva sida vid sida med sorgen, jag vill söka upp livet igen, jag vill se världen med mera nyanserade ögon, jag vill återuppleva mig själv.

Hur nu det skall gå till?

Jag vill minnas min älskade Anita med kärlek och ömhet. Jag vill minnas alla de goda år vi hade tillsammans. Anita finns här inom mig för evigt.