Jag stannar upp ett tag, jag är mitt på bron, jag tycker om att se ned på Riddarfjärden, en ångbåt glider sakta och fridfullt under bron, den är kanske på väg till Drottningholm eller kanske till Birka, långt där borta i horisonten ser jag även Stadshuset med sitt 106 meter höga torn som skär genom regnets dimmoln. Söderns höjder visar sig i hela sin skepnad och glans något till höger om där jag står. Långholmen har jag redan passerad. Den isande vinden tar tag i mina kinder och jag fryser, vinden känns långt in i benmärgen. Men jag stannar kvar, utsikten och känslan inom mig övervinner väder och vind, vem bryr sig väl om lite blåst och kyla.
Jag är nästan ensam, bortsätt från alla bilar och bussar förstås, men vi bryr oss inte om varandra, jag gillar ensamheten speciellt här på Västerbron. De flesta stannar hemma eller sitter i någon bil eller buss på dagar som denna. Det blåser och det regnar och jag fryser, jag känner ensamheten, jag trivs med det när jag är ute på mina promenader, jag tänker och funderar bättre. Många vill ha sällskap när de är ute och promenerar, men inte jag, jag vill vara ensam, jag vill vara för mig själv, jag vill tänka fritt och fantisera om allt möjligt och omöjligt, jag vill inte bli avbruten av tomt prat.
Regniga och kalla dagar som denna är de bästa, vem vill väl ut och plåga sig när de kan sitta torrt och varmt och bekvämt framför en öppen spis där hemma. Jag både är och känner mig ensam i dessa dagar, en delvis självvalt ensamhet kan jag nog säga, det är kanske någon form av självplågeri kan tyckas.
Men här står jag nu mitt på Västerbron, det blåser kallt och jag börjar bli blöt om mina arma fötter, men jag bryr mig inte, att hålla sig torr om fötterna är nog det svåraste när det regnar, jag vill ha mina joggingskor, de är bekväma och lätta, det är ju faktiskt power walking jag utövar! Men de är inte optimala i regnet.
En och annan mås flyger ovan mig, de stannar nästan upp i vinden och de undrar säkert vem jag är som står här mitt i blåsten och regnet – västerbron är nog en av de kallaste och blötaste ställen i Stockholm på dagar som denna – nej, måsarna bryr sig nog inte om mig och mina funderingar, de har mer än nog med sina egna strapatser här i stormbyarna.
Undrar om jag kan flyga, tänker jag, jag har ju aldrig försökt, så jag kan inte veta för säkert om jag kan eller inte. Västerbron vore en perfekt plats att testa min flygförmåga. Många har kanske försökt innan de upptäckte något för sent att de inte kunde flyga, det är numera höga stängsel över nästan hela bron, nej, jag får nog nöja mig med sannolikheten att jag inte kan flyga. Det vore dumt att testa, i alla fall från Västerbron, dessutom skall jag se fotboll på teve i kväll.
Jag fortsätter min vandring över bron och ökar farten en aningen för att återvinna värmen i kroppen. Det tar inte långa stunden innan jag känner mig som normal igen. Gångvägen på Norr Mälarstrand ger skydd för både väder och vind. Jag forsätter promenaden i för mig ett högt tempo fram till Slussen, eller skall jag kanske säga det som en gång var Slussen. Här bygger de för fullt för det som skall bli det nya Slussen. Det blir nog bra när det blir färdigt, just nu ser det lite kaotiskt ut.
Jag passerar under vägs alla dessa båtar vid kajkanten som folk har gjort om till sina bostäder. Det ser mysigt ut på sommaren, men inte just idag på denna regniga och stormiga novemberdag. Här är nästan folktomt, en och annan tant är ute och luftar sin hund, inte ens hundarna tycker om vädret idag.
Jag har aldrig gillat november månad, den är en slags mellanmånad innan vintermånaderna från december och framåt tar över, november är mörkrets månad, naturen omvandlas till det gråa och trista, det regnar ofta och mycket, dagarna blir snabbt kortare innan det så småningom skall vända mot slutet av december. November har för mig alltid varit tung, mitt mentala jag vänder sig inåt och jag blir än mera folksky än vad jag brukar vara. Jag är inte ensam om detta, men vad hjälper väl det.
Många tycker om november, många gillar mörkret och de längre kvällar som solens frånvaro erbjuder, tända ljus, kanske en öppen spis och ett glas vin eller bara myset där hemma med de nära och kära. Den yngre utgåvan av mig själv brukade resa bort till ljuset och värmen i november, men det var för länge sen, jag skall kanske ta upp detta så småningom, framtiden får väl visa hur det blir med den saken.
Jag skulle nog kunde tänka mig att bo på en av dessa husbåtar, kanske lite för mycket folk runt omkring på sommaren men annars ser det rätt så mysigt ut. Det gungar rätt mycket idag och jag ser mig själv plötsligt sitta på relingen och spy, jag kanske skulle bli sjösjuk i mitt eget hem så att säga, jag tror nog inte att jag skulle vilja bo här trotts allt.
Drömmarna och tankarna far ofta i väg på mina vandringar, oftast glömmer jag bort dem lika snart som de kommer, några drömmar kommer tillbaka gång efter gång, stundtals blir jag nästan osäker på om jag har fantiserat eller om jag har upplevt det. Hjärnan går på högvarv och jag låter fantasin styra drömmarna.
Nej, jag gillar inte november månad, om året skulle bestå av bara 11 månader skulle november ryka. Har svårt att se tjusningen med denna årstiden, det känns som att det bara är en utfyllnadsmånad för att året skall ha 12 månader, som att ingen annan månad ville ha detta usla väder och sedan bli utskälld för allt elände som väder och vind ställer till med.
Götabacken är tung, den är brant och jag ökar tempot, jag blir andfådd och varm, jag har glömt både kyla och vind, jag svettas och börjar gilla läget, inte mycket folk här heller, jag trivs och börjar tycka livet är både bra och trivsamt. Fötterna är blöta och det börjar även bli lite kallt om dessa små men så viktiga delar av kroppen som har burit mig genom hela mitt liv. Det värker lite i tårna och vaderna börjar stelna, men jag bryr mig inte, lite får man ju tåla efter ett par timmars gång.
Götgatan är lätt som plätt, bara en massa rödlysen som får mig att stanna upp, en god del mera folk här, de går med fasta steg mot något som jag inte vet vad är, de är målmedvetna och viker inte en tum, de med paraply går längst in i le av både vind och regn, vi andra går längst ut, vi som inte är rädda för kylan och det blöta.
Skanstullsbron är kall som Västerbron, den är motig, den är lång, jag börjar bli trött, jag är törstig och jag svettas, jag vet nog inte om det er svetta eller regnet som sipprar genom kläder och in på bara kroppen, kanske både och, vad spelar det för roll, jag är snart hemma, bara tjugo minuter från Gullmarsplan till mitt kära Årsta.
Dessa tjugo minuter är nog de längsta på hela promenaden, jag längtar hem till dusch och torra kläder, jag lovar mig själv att inte ta samma promenad en gång till i sådant väder, men jag vet nog att jag kommer att göra samma sak flera gånger om, lite regn och kyla skall nog inte hindra mig, imorgon är en ny dag och gårdagens regn och blåst går fort i glömskan.
Sånt är ju livet…
Detta är nog meningen med mitt liv, de små detaljer i vardagen, det som bara kommer och går, allt jag har åstadkommet fram tills idag och det som skall upplevas från och med idag, det är nog inte mera komplicerad än såhär. Jag gör djupdykningar in i filosofins och mystikens värld, många vill kalla det andligt, vad vet väl jag om det, jag lever här och nu, morgondagen vet jag inget om, jag vet desto mera om gårdagen, men vad hjälper väl det om jag inte omfamnar livet och tar vara på det jag har just nu idag.
men nog om det….
Jag funderar 