Broöppning – vi trängs vid bommen som indikerar stopp, cyklister och gående nästen knuffas för att få plats längst fram, bilarna stannar upp och de flesta motorer stängs av. Många ser rastlöst på sina klockor, andra fördjupar sig i sina smarta telefoner, några småpratar med varandra. Jag drar mig lite undan, jag gillar inte att bli instängd i en folkmassa full av otålighet och stress. Jag vill ha fritt utrymme åt något håll, min comfort zone är viktig.
Liljeholmsbron är en dubbel klaffbro som spänner över Årstaviken mellan Hornstull och Liljeholmen.
Brons klaffar öppnas på var sin sida – ett större fartyg glider sakta in genom den fria passagen på väg ut i Mälaren till någonstans – jag gillar ljudet – de större segelbåtar måste även de invänta broöppning för att kunna passera. I dag är det enbart detta lastfartyg som bron öppnar sig för, det är höst och de flesta segelbåtar ligger tryggt förvarad på land.
Det är en vacker höstdag med klarblå himmel och vindstilla, det vore nästan olagligt att inte bege sig ut på en lång promenad. Solen ligger lågt som brukligt på denna årstid, jag kisar i motljuset och njuter till fullo av dagen. Jag kan se Globen långt där borta. Den vita runda kupolen, som har blivit en av Stockholms landmärken, lyser upp i horisonten.
Jag gillar utsikten från alla dessa broar i Stockholm, jag frågade google hur många det fanns och fick svaret 36 stycken, de äldsta finns förstås i Gamla Stan med sina upp till 400 år gamla historia. Liljeholmsbron är ny i jämförelse då den byggdes i två etapper 1928 och 1954, men det har funnits olika träbroar här med anor helt tillbaka till 1600 talet.
Till höger om där jag står ligger Liljeholmskajen där de frenetisk bygger nya bostäder, de högsta flerfamiljshusen är 20 våningar höga, en hissnande utsikt från toppvåningen vill jag tro, än längre bort ser jag Årstaskogen, denna oas som man nu vill nagga i kanterna och bygga hundratals nya bostäder, den sträcker sig ett par tre kilometer fram till Skanstullsbron.
Träden är viktig i en stad, träden har en själ och en historia att berätta, träden lever på människans nåder, träden ger oss syra och tar hand om luftföroreningar, så även för Årstaskogen. Grönområden är viktiga inslag i alla städer, träden påverkar luften och det lokala klimatet på ett positivt sätt.
Som barn retade vi en man som pratade med träd, han passerade folkskolan nästan varje dag och han pratade med sina utvalda träd. Ingen fick veta vad han sa, han var hemlighetsfull, han undvek oss smågrabbar som kunde vara rätt så elaka. Han fick kanske de svar som ingen människa kunde ge honom, han var alltid glad, det var kanske träden som hjälpte honom med det, träden gav honom livsmod och svar på de svåra livsfrågorna, vad vet väl jag.
Jag skall kanske prova själv en dag – han dyker ofta upp i mina tankar.
Förutom att prata med träd konstaterade han att när han passerade kyrkan låg den på vänster sidan av vägen och på tillbakavägen låg den på höger sida, i sak hade han ju rätt, sanningen är alltid relativ och så är det nog i livet i övrigt. Sanningen är relativ, inte minst i sociala media, press och politik. Jag förstår mer o mer varför han dyker upp i mina tankar nu nästan 60 år senare.
Jovisst, träden har en själ, träden och skogen kan visst tala, vi människor har bara inte lärt oss lyssna.
Jag får plötsligt en lätt knuff i ryggen – du blockerar hela gångvägen, säger en röst – jag hoppar till, jag konstaterar att trafiken rullar på och att broklaffarna redan har sänkts – en ung tjej skrattar lätt och vänlig mot mig där jag står helt i mina egna tankar. Jag säger förlåt och skrattar lite skamset tillbaka. Här står jag och drömmer mig bort från nuets verklighet.
Jag skyndar mig i lagom tempo över bron mot Hornstull, viker av några meter innan och går ned mot Tantolunden, detta vackra grönområdet på Söder. Rimfrosten från nattens köldgrader ligger kvar som ett tunt vitt lager på den gröna ängen, en och annan vattenpöl har frusit till is. Båtklubbarna ligger på rad, likaså alla kolonistugor på sluttningen ned mot Årstaviken. Här är mycket folk, några motionerar som jag, andra bara myser och inhalerar skönhetens alla nyanser. Hösten visar sig från sin allra bästa sida idag.
Här finns 6 olika broar på bara tre kilometers avstånd, några ligger bredvid varandra – en gammal och en ny – andra i ensam majestet. Årsta holmar och Årsta holmars gård med anor tillbaka till 1700 talet ligger där inklämd mellan två broar – en järnvägsbro från 1929 och och en nyare för både gående och järnväg från 2005 – en riktig pärla kan tyckas innan järnvägsbron kom till.
Jag njuter till fullo här jag promenerar, jag passerar några fik som håller stängda höst och vinter, ett yrande folkliv på sommaren med bad och skratt, ingen solbadar idag, ej heller någon som plaskar i Årstaviken, fattas bara. En helikopter stör friden, en ambulanshelikopter tillhörande Södersjukhuset landar på en avsats bredvid, annars tyst och fridfullt.
Jag stannar upp ett tag, jag ser ut över Årstaviken mot skogen på andra sidan, en liten vit snabbgående båt syns till som en projektil, det ser mörkt ut, skogen har lagt sig som en skugga över den delen av vattnet, solen skyms och den mörka årstiden ger sig tillkänna. Jag lutar mig försiktigt mot ett träd, jag rör försiktigt på ytan, jag viskar några ord, men ingen märkbar kontakt, jag kanske är för ytlig, jag kanske inte förstår hur man pratar med träd, trädet är kanske trött på alla människor som inte förstår värdet av naturen, skogen och det’s kraft, trädet är kanske mättad med alla avgaser och andra gifter vi släpper ut i luften och som skogen har fått i uppdrag att absorbera.
Här står jag nu och försöker navigera mig fram bland mina känslor och inre oro, jag kanske söker efter vem jag är, jag vill ha frid med mig själv, jag söker lugnet, jag vill utmana mig själv, jag kastar mig utför stupet, jag studsar tillbaka till min egen lilla värld.
Jag har försonad mig med att allt inte måste ha en mening. Jag tror inte på ödet.
Träden ger mig lugnet, träden ger mig kraften och livsmod, jag ser inte bara skogen, jag ser även träden, jag ser bådadera. Jag vill lära mig mera, jag vill utforska trädens själ, jag vill bli vän med naturen. Jag beskådar plötsligt allt detta jag aldrig såg förut. Jag ser de otaliga detaljer, jag ser mångfalden.
Jag ser livet
Jag fortsätter promenaden fram till Eriksdalsbadet och här ligger även den största båtklubben, de flesta fritidsbåtar ligger på rad iland med de mest färgsprakande presenningar som skall skydda dem mot väder och vind under en lång stundande vinter. Några skall även övervintra i vattnet.
Jag hör skratt och skrik från ungar som badar i den uppvärmde utomhuspool vid Eriksdalsbadet, de som vill förlänga sommaren och trotsa väder och vind. Ja, vem vill väl inte det.
Nu får jag plötsligt tre broar att välja för att komma över Årstaviken till Gullmarsplan, den äldsta är Skansbro, en klaffbro över Hammarbyslussen som förbinder stadsdelarna Södermalm med Södra hammarby. Den togs i bruk 1925 i samband med att Hammarbyleden öppnade. Den andra, Skanstullsbron, togs i bruk på 1940 talet och den tredje, Johanneshovs bron, invigdes 1984. Den sistnämnde blev byggd enbart för bilar, så den är nog inget alternativ för mig. Alla dessa tre broar ligger tät intill varandra.
Brobyggarna kanske missade någon viktig detalj vid varje bro, de byggde en ny istället för att riva den som blev fel. Nej. så var det nog inte.
Jag väljer Skansbron, den är gammal, den är vacker och har jag tur öppnas klaffarna och jag kan drömma mig bort på en av dessa båtar som seglar in i slussen. Men nej, inte idag, inga båtar väntar på att bli slussad in i Årstaviken och Mälaren.
Promenaden ger mig styrka och mod – jag synkar kropp och sinnen – kroppen finns här och nu – mina sinnen finns kvar i det som varit – jag synkar kropp och sinnen med alla dessa små dagdrömmar som får mig att välkomna morgondagens gryning.
Det är nu fritt fram och jag tar mig snabbt upp till Gullmarsplan och vidare hem till Årsta.
En dag att njuta, en dag att minnas
Jag funderar 