Det blev en lång promenad idag, ja kanske inte så mycket längre än vad den brukar vara, men något längre var den nog. Det kändes lite höstligt, solen värmde bra, men det var något i luften som sa att hösten var på ingång. Inte så att jag bryr mig så mycket om det – det är nog mera ett konstaterande.
Jag fascineras ofta av att en promenad kan ha så mycket positivt i sig, något sker i kroppen som påverkar hela mitt psyke. Jag kan förstå de som vill byta ut en del mediciner med bara en enkel daglig promenad.
Nu är jag inte en nybörjare beträffande promenader, jag har ju gått en hel del mil i mitt liv, många skor har jag slitit ner genom åren och många skavsår har jag svurit över.
Numera är jag ute nästan två timmar varje dag och jag får näst intill ångest om jag inte får min dagliga dos av promenad. Jag skulle förmodligen inte klara av mitt levande om det inte vore för dessa dagliga strapatser – jag vill tro det i alla fall – och tron kommer vi ju långt med. Men i det här fallet är det nog inte bara tron, jag vet att jag mår bättre av att promenera.
Jag måste inte tvinga mig ut, det är nog hellre tvärt om att jag måste tvinga mig att inte gå ut de få gånger jag skall prioritera. Men det är ju som med all annan prioritering, vad är viktigast i livet?
Jag känner mig aldrig ensam där ute, jag har ju mina tankar och funderingar och jag har fullt upp med att sortera ut allt vad som försiggår i min hjärna under dessa två timmar – hjärnterapi skulle kanske någon säga att det är, jag vet inte, det kanske är så.
Alla dessa tankar och funderingar skapar också en hel del förvirring i min lilla hjärna. När jag kommer hem och skall försöka skriva om vad jag har tänkt, är allt som bortblåst. Jag tänker många gånger vad är då vitsen med att gå där ute och tänka och fundera för att sedan upptäcka att jag inte ens kommer ihåg vad jag har funderat över? Det lät ju så förnuftigt och väl genomtänkt når jag tänkte det.
Men konstigt nog så kommer tankarna tillbaka senare under kvällen, dagen efter eller kanske någon annan gång jag sätter mig ner och börjar skriva. Nu är det ju inte alltid så väl planerat att jag skall skriva om det ena eller det andra, jag börjar med en rad eller två så får det bli vad det vill. Det mesta blir aldrig publicerad på de sociala medier.
Men nej, syftet med mina promenader och funderingar är inte alls att jag skall skriva något eller inte, de har en helande kraft och dess mindre jag kommer ihåg vad jag har tänkt under promenaden, ju mera har jag förmodligen slappnad av och vårdad min kropp och mina sinnen.
Den helande effekten på hela mitt inre och även mitt yttre. Man kan säkert se på mig om jag mår bra eller dåligt, det har kanske något med blicken i ögat att göra, jag kan ha en uttryckslös blick när jag har kontakt med andra människor. Vad vet väl jag.
Många vill ha sällskap när de promenerar. Det är inte så viktigt för min del. Jag har nog alltid varit en ensam varg, jag trivs bra i mitt eget sällskap. Det skulle nog de flesta andra ha gjort om de var mig. (hm.hm..)
Jag har nog aldrig känt mig riktig ensam i min ensamhet, jag har aldrig varit beroende av att ha människor runt omkring mig. Jag vill nog helst vara ensam – för mig själv – mina promenader är personliga, mitt tempo är tillrättalagt för mig själv, jag kan även jogga en del av promenaden – Jag vill inte anpassa min promenad till andra – likaså mina tankar.
Jag stannar ofta upp och filosoferar över livet, promenaden tar lite längre tid dessa gånger. Men bara det att ge sig tid att stanna upp ett tag, fundera över sitt eget liv, sin egen livssituation, vart är jag på väg, vart är världen på väg? Vad kan jag själv bidra med?
Det är oroliga tider världen över, vi översvämmas av propaganda via tidningar och sociala medier, vi delar länkar utan att tänka efter, hånet tilltar, vad är nyheter och vad är falskt? Vilket ansvar har jag själv eller har bara alla andra ett ansvar?
Jag har inga svar, jag har inga lösningar på det som ingen annan har, samhället har blivit komplicerad, det gäller att hänga med, vara insatt, argumentera för det vi menar och tror på, jag själv låter ingen annan föra min talan.
Jag har inga starka övertygelser eller meningar, jag är inte tvärsäker på mina kunskaper. Min ungdoms tvärsäkerhet är som bortblåst. Jag diskuterar ofta med mig själv där ute på mina promenader – jag är inte alltid överens med mig själv. Jag får inte alltid de svar jag vill ha – inte ens från mig själv.
Nej, jag kräver inte så mycket mer av andra än det jag kräver av mig själv, det är nog hellre så att jag har större krav på mig själv än på andra, jag har nog blivit mera självkritisk på äldre dagar, på både gott och på ont.
Jag lägger inte mycket tid och kraft på att hitta fel hos andra, jag har mer än nog med mina egna.
Jag har kommet in i en tid med Självransakan
Jag vandrar vidare, solen värmer och jag svettas, jag vill ta vara på den återstående tid av sommaren
Jag funderar 