Morgondagen

 

Morgondagen kom – morgondagen är här – gårdagens sorgesamma text skall nu göras om till något vackert. Bilden om framtiden skall skapas och etsa sig fast i mitt inre. Varthän kan morgondagen leda mig? Vad skall jag göra med min nya dag?

Jag blickar upp mot fåglarna – de är fria, deras vingar lyfts upp av luft och vind, de kvittrar som om världen var deras. Vi människor blir statister i naturens eviga kretslopp. Fåglarna visar vägen, de lever livet, de lever i nuet.

Vad vill morgondagen skänka, vad händer med en gammal själ som inte längre kan se –  utan det som en gång var?  

Minnen är många och kära, minnen är allt det som gör livet så oändligt stort, utan minnen kommer människan inte vidare, minnen är kraften som driver oss framåt, även det som fördriver oss ned i avgrunden. Minnen gör oss glada och sorgesamma – utan denna ynnest blir vi inget. 

Jag skall inte glömma att minnas

Jag söker det vackra i livet, jag söker de fulländade  orden, de som skall beskriva det vackraste som finns, jag vill skriva om min kära, jag vill minnas och hedra min älskade, jag vill hitta dessa magiska orden för kärlek, ljus och värme. Min egen kärlek till Dig och till livet.

De vackra Orden finns där ute, jag hittar dem inte, de kommer inte till mig, de kanske kommer en dag, de kanske kommer efter någon eftertanke, kanske om något år, de kanske tillhör någon annan – Någon annan som ej har förbarmat sig över mig och vill dela med sig av sin gåva. 

Vart tog du vägen, du som skulle leda mig, du som skulle visa vägen tillbaka till livet? – De sanna och magiska orden.

Vad sker inom oss när vi går mot döden, vad sker inom oss när vi får veta att vi skall dö, vad sker med mina tankar och inre när jag får veta att Du skall dö? Ingen kan lära mig att dö, ingen kan berätta hur det är att dö, någon har upplevt dödens gåtfulla tunnel, någon har berättat vad de såg – Ingen har berättat hur det blev. 

Du sökte trygghet och värme – här hos mig – Du ville inte ut – Dina krafter tog slut – Här i hemmet ville Du stanna – här hemma hos mig ville Du dö. 

Jag var trygg med det, det var tryggt och säkert att ha Dig här, det var en ynnest att få vara med Dig in i det sista. Vi alla hjälptes åt.

Det var en tid full av smärta och sorg, här var även plats för glädje och skratt, vi försökte leva så normalt som möjligt, det blev en del av livet

Många svåra stunder var vi båda med om, Du var starkast av oss två, Du var hjälten som aldrig gav upp, Du var medveten om att slutet var nära, Din mentala styrka var oändlig, jag gav Dig morfin och syrgas, Du medgav sällan för oss andra hur Du led.

Det är värst för de som blir kvar, sa Du, det är värst för dig som sitter bredvid och beskådar vad som sker. Jag sade emot – inget är värre än smärtan och vetskapen om att nu skall Du dö – båda hade vi rätt – Vi båda bar på smärtan, vi båda sökte tröst hos varann i förtvivlans eviga gränsland.   

Jag ville tränga in i Dig, jag ville in i Dina tankar, jag ville in i Ditt undermedvetna, jag ville in i Ditt inre, jag fick aldrig veta hur det var, jag fick aldrig ta del av Dina innersta tankar, jag ville förstå och kanske hjälpa Dig på ett annat sätt – trösta Dig – Du var nöjd sa Du, det var inget mer jag kunde göra. 

Du stängde in Dig i Din egen sfär, Du gillade lugnet, Du var nöjd med vi två ensamma själar tillsammans,  Du vilade skönt och fridfullt i Din stol, Din säng blev fristaden redan tidigt på kvällen, Dina barn var Dig kära, Du levde upp vid besök, ett telefonsamtal, Du blev trött och behövde vila, Du ville vara ensam, bara vi två. 

Jag blev en del av Dig och Du blev en del av mig. Vi blev en del av varandra.

Du fann din tröst framför teven, Du älskade ” Hem till gården”, Du såg nyheter och sport, Du lyssnade på radion, den talande rösten, Du klagade aldrig, Du kanske inte ville göra mig ledsen, Du kanske ville trösta mig – jag som inte var sjuk.

Vi förstod varann utan ord, vi såg varandra i nödens mörker, vi såg i ögonvrån och på läppar, sorgen behövde inga ord, sorgen och smärtan var full av bilder och ångest och lidelse, inför något vi inte visste eller förstod, inför något vi inte kände och hade upplevt.

Tystnaden sänkte sig över kropp och själ, tid och rum, natten blev mörk och svart, tankarna levde sitt eget liv, smärtan stängdes in i det mörkaste inre, vi såg fram mot ljuset, som med sin kraft skulle visa vägen tillbaka till livet. 

tillbaka till livet – det blev inte så

Dina sista timmar blev svåra, jag kunde inte längre hjälpa Dig – smärtan tog över – Du tappade kraften – Jag tappade kraften – jag satt bredvid Dig på sängen – det var sent på natten – Jag sökte hjälp.  

De kom och förstod det jag själv inte förstod och kunde se. Vad hände inom mig? Vad hände då det väntade kom så oväntad? 

Livet vek sig för mörkrets tunga makter, Livet som Du så gärna ville leva tog slut, Dina barn och jag var med Dig då Du stillsamt somnade in – Ljuset tändes för Dig och för Evigt. Måtte Din Vila nu vara Ljus och Fridfull.

Kvar hos Mig är de goda Minnen

Min Eviga Kärlek till Dig

Vår Eviga Kärlek till Dig

******

”Dagen till minne – 22 augusti – dagen för ett år sedan – Din aska sprids med vinden på Skogskyrkogården i Stockholm. Här sitter jag idag med mina tankar och minns det som en gång var”.

Min Eviga Kärlek till Dig