Horten

Horten är mitt barndomshem, här växte jag upp i en idyllisk miljö, en småby halvvägs ut i Oslo fjorden –  mot Skagerrak och öppet hav. 

Här la danskebåtarna till vid bryggan. Ja, vi kallade dem för danskebåtarna. De seglade från Oslo via Horten till Köpenhamn och till Århus. Det blev ett kort stopp innan de fortsatte sitt seglas ut Oslofjorden mot Danmark. Det var stora passagerarefärjor med plats för personbilar och långtradare på underdäck. Det var en stor sevärdhet varje gång de la till i Horten. Men nu är det ett minne blott. Idag seglar de glatt förbi och bryr sig inte alls om Horten. 

Här fiskade vi makrill och torsk, krabba och hummer när årstiden så tillät. Fjorden var full av småbåtar som tog del av havets läckerheter, det var även en välkommen attribut till de flesta familjers matbudget. 

Horten har marina traditioner. Redan 1818 förlades den norska marinens  huvudstation till Horten, följt av Sjökrigsskolan 1864. Huvudbasen flyttade 1961 till Bergen.

Här vimlades av marinsoldater, hit kom även flottbesök från andra länder. Dessa ståtliga fartyg som kanske hade deltagit i andra världskriget. Det var ett Norge som fortfarande slickade sina sår efter några svåra och mörka krigsår.  

1849–1968 hade marinen också sitt huvudvarv i staden med tusentals anställda. De flesta av oss hade en anknytning till varvet, en familjemedlem, en granne eller en nära bekant. Hela byn med närområdet var beroende av marinen och av skeppsvarvet. 

Marinen flyttades så småningom till Bergen i 1961 och skeppsvarvet lades ner i 68. Konkurrensen från utlandet blev för stor. Krisen var här och byn skulle få en pånyttfödelse. Det blev med denna kris som med många andra kriser. Det blev så småningom bra för de flesta och så även för Horten.

Marinmuseet ligger kvar idag som då, inte den mest populära utflykt när vi som barn skulle göra skolutflykter med skolan. Men det hörde till. Likaså Lövöya kapell med anor tillbaka till 1100 talet. Mest spännande var nog att slippa skolan och undervisning.  Vi åkte buss och hade matsäck med mackor med brunost. Vi drack mjölk eller kanske vi lyxa till det med Coca Cola. Minns inte riktigt hur det var.

Många goda minnen dyker upp när jag tänker tillbaka. Vi var unga och framtiden låg framför oss. Vi skrev på små lappar med frågor om vi hade chans på en tjej, det hade vi, och samma fråga från tjejerna. Jag hade chans på dem och de på mig. Vi hade chans på varandra en vecka eller två, sedan bytte vi till en annan. Det var en lek med ord och känslor. Några gånger var svaret nej. Ett liv utan bekymmer när jag tänker tillbaka.

Utanför skolan var det fotboll och musik. Vi spelade fotboll så snart vi fick tid över och på kvällarna var det musik  i skolorkestern. Skolmusiken med marscher och lättare klassiska pärlor. Jag spelade kornett och sedan trumpet.

Teve fick vi först några år in på 60 talet. Några kompisar hade redan införskaffad teve och vi fick se bröderna Cartwright hos dem varje fredag innan vi själva fick denna magiska apparat. Det var veckans höjdpunkt. Bröderna Cartwright – det var livet det.

På radion var det tio i topp och kvällstoppen. Jag fick min egen transistor radio och tyckte det var ett fantastiskt ljud. Inte visste jag då vad en stereo anläggning var.  Det kom först senare i min värld.

Lördagkvällar var hemmakvällar med extra tilltugg.  Det var familjesamling. Innan teve kom lyssnade vi på radio, Dicki Dick Dickens och andra radioteater pjäser som var och varannan lyssnade till. Barnradio klockan fem eller var det klockan sex, kommer inte riktigt ihåg. För att inte tala om sport som skridskor, skidor och fotboll. Spänningen var enorm då vi samlades runt radioapparaten. Radion var ett samlingspunkt som teve är idag. 

Min första cykel var av märket DBS. Jag visste inte riktigt då vad det stod för, men i min värld var betydelsen Den Bästa Cykel, cykel på norska stavas med S och inte C som på svenska. Min pappa hade en cykel av märket Diamant och han var mycket stolt av både cykel och namn. Cykelhjälm fanns inte ens på kartan då jag var barn och ingen tänkte på alla faror som det egentligen innebar. Biltrafiken var avsevärd mycket mindre än idag. 

Min första utlandsresa gick till Sverige, till Göteborg och Liseberg. Vilken resa, vilket äventyr. Vi bodde kvar i Larvik på den tiden och min morbror och hans flickvän tog oss med, syrran och jag. Det var en folkvagn, en bubbla, året var kanske 1956 eller 57. Vid gränsen skulle vi byta från högertrafik till vänstertrafik och vi skulle även ställa om klockan. Det var en timmes tidsskillnad från Norge.

Horten har bilfärjeförbindelse med Moss. Den korsar Oslofjorden och det  är nära gränsen till Sverige. Vi var ofta nere vid bryggan och såg på det yrande folkliv som färjan innebar. Många svenska kändisar fick vi se på nära håll. Det var band som Sven Ingvars och Hootenanny Singers som var poppis. De var ofta på Norge besök.

Ett annat utflyktsmål under skoltiden var Borrehaugene. Här firade vi 17de maj med musik och lekar för barn. Själv spelade jag i skolmusiken och hade fullt upp hela dagen. 

Borrehaugene är ett av Norges största gravfält daterat till 600-900 efter vår tideräkning, det vill säga yngre järnålder och har förknippats med den norska grenen av ynglingaätten som det berättas om i den stora skaldedikten Ynglingatal. Platsen var en gång centrum för ett mäktigt rike och i dess närhet hade också handelsplatsen Kaupang sin blomstringstid under vikingatidens början.

Gravfältet ligger i ett fornminnesområde som är omkring 182 000 m² stort och består av ett fyrtiotal gravar, däribland sju storhögar och ett storröse. De största gravhögarna är 45 meter i diameter och sex meter höga. Några av de mindre gravrösena har grävts ut och visat sig innehålla enkla brandgravar. 

I en gravhög, Skeppshögen, strax utanför fornminnesområdet hittades vid en utgrävning 1852 ett vikingaskepp. Borreskeppet hamnade dock senare lite i skymundan av de mer välbevarade Gokstadsskeppet och Osebergsskeppet .

I anslutning till Nationalparken finns idag Midgård historiskt centrum. 

Jag minns de varma och soliga sommardagarna. Det var bad på Rörestrand och på Borrestranda. Jag hade gångavstånd till Rörestrand camping där vi solade och badade hela sommaren. Campingen var full av tält, stora som små. Inga bekymmer under den klara blå himmel. Vi ville att sommaren aldrig skulle ta slut. 

Men det gjorde den med skolstart och senare höstlov. Vi plockade potatis under höstlovet hos en bonde och tjänade de första slantarna i livet. 

Vintrarna var kalla med mycket snö. Vi åkte skidor genom Sembskogen till Verket. Några gånger gick turen över Borrevannet till Skreppedal. Vi hade ryggsäck med mackor och saft. Saften frös ofta till is, men vad spelade väl det för roll.

Konstigt nog besökte vi aldrig Edvard Munch museet i Åsgårdstrand, vet inte riktigt varför. Det var först i vuxen ålder jag åkte dit. Åsgårdstrand är ett litet sommar paradis som tillhör Horten kommun. Här hade Munch sin sommarstuga som är väl bevarad, en fiskarstuga med anor tillbaka till 1700 talet. Många berömda målerier målade han här och bryggan känns igen på flera av hans verk.  Åsgårdstrand, med sin idylliska bebyggelse av vita trähus, är idag en turistattraktion med både hotell och konstgallerier. 

Mitt emot Asgårdsstrand ligger Böstöya, ett fängelse som upptar hela ön. 

Tidigare var ön en uppfostringsanstalt för unga män. Det som kallades Bastöy Skolehjem var ett resultat av en lag från 1896 om ”behandlingen av utsatta barn”. Den norska staten köpte ön 1898 och den första pojken kom dit två år senare. Uppfostringsanstalten stängdes 1970.

Tänk vad tiden går fort. Mycket har hänt i och med Horten sedan jag var barn. By’n som växte och fick sitt eget universitet och hög elektronisk industri. 

Men sommaridyllen finns kvar, mycket är sig likt som då jag växte upp, ett yrande liv på sommaren med camping platser och bad i Oslofjorden. 

Stanna upp i Horten och njut av idyllen

.