Verkligheten

En trasig värld

Jag är inte rädd för verkligheten – bara hur den beskrivs och framställs. 

Facebook är jag mer kritisk till en någonsin. Alla dessa Facebook politiker som beskriver en verklighet och vardag jag inte känner igen eller ens har behov av att känna.  Alla dessa röster som plötsligt fick en chans att göra sig hörda, alla dessa länkar som beskriver ens egen uppfattning i annars så komplexa frågor. En  utebliven debatt, ett svar med hänvisning till en ny länk, en ny fråga utan svar – jag hittar ingen länk. Fake news.

Men något berikar mig trots allt, beskrivningar om blommor och bin, mina trädgårds upplevelser, en resa till fjärran stränder och andra personliga iakttagelser av det dagliga livet. En och annan berättelse om dagens ros och glädjeämnen eller tips för en romantisk maträtt eller middag för två. Glädjen att dela med sig av sitt dagliga liv.

Det privata har blivit offentligt, vi berättar utvalda delar av vårt liv. Upplevelser och tankar delas med vänner och vänners vänner. Jag är en del av detta och jag har själv valt att dela med mig, av mig själv. Vi kan ha vänner på distans, det är enkelt att hålla kontakt, det är lätt att hitta f.d vänner, barndomsvänner, söka upp nya vänner. 

Varje resa betyder nya upplevelser och utvidgad kontaktnät. Världen har blivit en aningen mindre. 

Etik och moral suddas bort i kanterna, det skrivna ordet tas inte alltid under lupp och analys innan publicering. Inlägg som aldrig skulle publicerats i en tidning får fritt utrymme i de sociala medier. Ingen större censur att visa hänsyn till. Personangrepp, hot och hån får allt större utrymme än tidigare. Ingen bryr sig så länge det inte drabbar en själv och sina nära och kära. 

Det skrivna ordet i sociala medier har blivit en maktfaktor och fått en genomslagskraft som aldrig förr, rätt eller fel, det är OK så länge det passar in med ens egna åsikter och ideal.  

Vart skall det sluta och vem skall ta ansvar? Vem skall bry sig om personliga påhopp och tidvis ett vulgärt språkbruk som inte gagnar så värst många andra. Slagord och klichéer haglar vilt och sanslöst, ju grövre dess bättre. Här är ansvar undantaget. 

Jag väljer själv mina fb vänner, någon stannar kvar av gammal vana och andra är borttagna. Lika lätt som det är att få nya vänner är det att radera de gamla. Jag stannar kvar med dem jag har, en blandning av sött och salt, en blandning av likasinnade och inte, en blandning av människor med likadana ställningstaganden och andra med det helt motsatta. Ungefär som i samhället i övrigt. Jag väljer människan bakom fasaden och inte alla dennes åsikter. 

Vi lever minsann i en trasig värld. Den ultimata sanningen finns ej längre kvar, partiskhet och opartiskhet, sanning och osanning, vinklad och icke vinklad, vänster och höger inriktade sanningar och propaganda. Inte konstig att man kan bli konfunderat och känna en lättare attack av schizofreni. 

Stor respekt för de som står upp för sina tankar och värderingar, de som i politiken har synpunkter på fb och andra sociala medier, de som samtidigt finns på torget och står upp för sin ideologi. Även de har rätt och fel, även de är människor av kött och blod. De besitter vad jag själv inte har – modet, energin och engagemanget att stå upp i blåsten, argumentera och kämpa för vad de tror på.   

Jag är försiktig med ideologiska ställningstaganden i mina inlägg, jag har inte längre de slagfärdiga argumenten som i dag krävs på den politiska arenan. Slagord har sällan varit min styrka – tyckanden utan belägg tar jag avstånd ifrån, även om jag själv i ny och nä gör det samma. Jag lever inte alltid upp till mina egna ideal. Jag är medveten om mina brister, det vill säga de brister som jag själv känner till. Anda ser förmodligen flera brister hos mig än vad jag själv kan se och erkänna. 

Men så är det nog för de flesta av oss, det handlar till stor del om självinsikt. Att få höra vad andra tycker om en kan vara smärtsamt och nyttigt på en och samma gång. Vi kanske lever i en självupptagen bubbla med något för höga tankar om oss själva. Sanningen ligger förmodligen steget utanför den samma bubblan. Men visst skall vi tro på oss själva.

Utan denna tron hade nog de flesta uppfinningar i världen stannat kvar inuti dessa fantastiska människors hjärna, de som trodde på sina idéer, dessa idéer som ingen annan trodde på, de som trodde på sig själva. Samhällsutvecklingen hade stannad upp. Livet hade stagnerad. Vi hade fått det sämre.

Jag tror på de som kämpar för sin sak i ord och handling, orden visar vägen, handlingen visar bärkraften. Utan ord och handling i samverkan blir det enbart en poetiskt önskedröm, ett sammelsurium av tankar, idéer och poesi, vision. Inget fel med det, men det leder ingen vart i den dagliga samhälls utveckling. Men även själen skall ha sin del och utan detta blir vi säkerligen mentalt fattigare. Det mesta skall gå hand i hand.  

Vi har blivit specialiserade på svartmålning och arrogans. Vi kan skriva vad som helst utan att behöva stå till svars. Ingen bryr sig längre om att ta reda på fakta. Vi delar osanningar med kortfattade slagord. Allt är OK så länge det gagnar mitt eget ego. 

Vi alla har och bär ett ansvar, ingen kan säga att jag inte visste, vi alla vet, men vi bryr oss inte. Det blir enklast så. Och sedan fortsätter vi på samma spår. Vi delar innehåll utan någon som helst kritisk granskning. 

Världen är trasig – vår tid är ur led – vart är vi på väg?

”Jag är inte rädd för verkligheten – bara hur den beskrivs och framställs. Vi är aldrig hjälplösa offer – det finns alltid något vi kan göra”.