Det slår mig vad lite jag känner Stockholm. Vad vet jag egentligen om alla dessa byggnader, broar, parker och minnesplatser som omger mig i staden. Vad kan jag om de olika stadsdelarna? – inte så värst mycket, tänker jag – jag har aldrig tagit mig tiden an att utforska vad staden har att erbjuda.
Jag tänker inte på alla restauranger, barer och varuhus som finns, jag behöver ingen karta för att ta mig fram, men jag känner inte Stockholm och stadens alla sevärdheter, stadens hjärta om man så vill. Men för all del jag är inte mera okunnig än de flesta andra. De mest inbitna stockholmarna är kanske de som känner sin stad minst av alla. De känner kanske bara sin egen lilla stadsdel och inget mer. Det kan mycket väl vara så. Sedan finns dem som vet allt. Inflyttarna är ofta de som utforskar staden på egen hand.
Men jag var gift med en riktig ”Stockholmare – en stolt söderböna. Vi tog oss tyvärr aldrig tid att besöka alla dessa gränder på söder, det riktiga Stockholm som många säger – men inte alla. Vi alla har olika referenser till just detta. Så även jag.
Jag är ingen inbiten Stockholmare. Och jag tycker om Stockholm mer än någon annan stad jag har besökt. Efter nu dryga 40 år i staden känner jag mig väl tillrätta, jag känner mig nästan som Stockholmare. Fast det får jag väl inte säga, jag är varken född eller för den delen uppvuxen i Stockholm, jag är en inflyttare, en utböling vill någon säga. Jag kom hit i vuxen ålder.
Nu bor jag inte inom tullarna, jag bor i förorten Årsta, en stadsdel i Söderort inom Stockholms kommun. Hit flyttade jag i 1981 efter otaliga adresser i Stockholms innerstad. Jag skulle nog kunna tänka mig att flytta tillbaka till innerstaden, men inte till vilket pris som helst. – Jag blir nog kvar här i Årsta.
Årsta kom till på 40 talet.
Den 16 juli 1942 tog fastighetsborgarrådet i Stockholm det första spadtaget i kvarteret Bolmen och på våren 1943 kunde Årstas nya invånare flytta in. Husen i kvarteret Bolmen uppfördes till en kostnad av 2,6 miljoner kronor, och var tänkta för 160 familjer. De flesta lägenheterna var på ett eller två rum och kök. Samtliga lägenheter fick badrum, något helt nytt vid denna tid.
Riksbyggen tilldelades ett område i centrala Årsta för uppförande av drygt 2500 lägenheter kring bland annat Hjälmarsvägen, Sköntorpsvägen, Årstavägen och Siljansvägen. Och det var hit på Årstavägen jag flyttade 1981. Lägenheten var på 56 kvadratmeter, bestående av ett sovrum, kök med matrum/sovrum och ett lagom stort vardagsrum med utgång till en liten underbar balkong.
Årstavägen, även kallad det gamla Årsta med sina typiska smalhus, 10 meter breda och 3 våningar höga. Min lägenhet byggdes 1947 och var då avsätt för en barnfamilj på två vuxna och två barn. I dagens mått och standard är den nästan för liten för 1 person eller kanske en första lägenhet för ett nybliven par. Kraven ändras under årens lopp och nu bor jag i en lagom stor trea på 76 kvadratmeter. Den kunde nog kanske vara en aningen större
Årsta är ett trivsamt område, här bor många riktiga lokalpatrioter som älskar sin stadsdel, här är nära till det mesta och ändå lite avsides, lantlig vore väl att ta i för mycket. Årstaskogen erbjuder lugnet och ger oss själafrid. Årsta fältet är snart ett minne blott, här skall det byggas bostäder, till glädje för många, till irritation, sorg och frustration för andra. Naturen ger allt oftare vika för asfalt och betong.
Utvecklingen har sin gilla gång även här i Årsta, många diskussioner lär det bli även i framtiden. Vad är utveckling och vad är råbarkad exploatering av dessa sista större naturområden i en storstad.
Människans behov av rekreationsområden skall inte underskattas. Vi alla kan nog leva gott utan Årsta fältet, en aningen fattigare blir vi nog. Årstaskogen skall naggas lite i kanterna om de styrande får sin vilja igenom, nya bostäder skall projekteras och än flera människor skall trängas på de resterande grönområden. Hur vill kommande generationer resonera?
Ja, utvecklingen har sin gilla gång. Undrar vad Adelsdamen Märta Helena Reenstierna (1753–1841) mer bekant som »Årstafrun» skulle ha tyckt om sitt Årsta idag. Årsta gård ligger kvar som ett minne blott från en svunnen tid, idag en särskola i landstingets regi.
På gården drevs jordbruk ända fram till 1940-talet när den nya stadsdelen Årsta började växa upp. Till gården hörde en mängd ekonomibyggnader som ladugård och stall, magasin, brygghus, smedja och en kvarn. En stor del av dessa revs i mitten på 1900-talet för bostadsbebyggelse.
Hon kanske skulle gilla alla dessa flerfamiljshus som byggdes på ängarna som omgav hennes gård. Årsta som blev en livlig stadsdel från 1940 talet och framåt. Vi lär nog aldrig få veta.
Och lika bra är väl det. Vem bryr sig egentligen om vad hon skulle tycka om det. Hon tyckte däremot mycket om sin egen tid, hon skrev dagböcker som ingen annan, samtidigt som Jane Austen skrev sina hjärtliga kärleksromaner i England
I nästan femtio år, mellan 1793 och 1839, kan man följa hennes betraktelser: om den barbariska avrättningen av Marie Antoinette, om skålar som höjs till Napoleons ära, om lidandet under 1809 års krig och om både Gustav III och hans ”ovärdige” son Gustav IV Adolf.
Men det kanske mest fascinerande är berättelsen om hennes privata värld, om lata pigor, sturska och fullsupna drängar, lysande fester i stan, vänskapen med Bellman och glada utflykter till Drottningholm. Om allt detta skrev hon i sin omfattande dagbok, en riktig kulturhistorisk guldgruva som renskriven fyller femtusen sidor.
Nej, jag tror inte hon skulle gilla dagens Årsta. Hon hade det nog bättre med tjänstfolk och vilda fester i en överklass miljö vi knappast känner till idag.
Årsta vill förändras även i framtiden. De få grönområden som finns kvar lär nog klåfingrige bostadsexploatörer i samråd med tidens makthavare lägga beslag på. Nytt folk flyttar in, dåtidens bilder av det som en gång var, suddas bort, asfalt och betong blir tidens melodi, och vi förundras över hur det kunde bli såhär.
Det gamla Årsta’s karaktär lär nog bestå om inte någon exploatör i framtiden kommer på tanken att riva och bygga nya höghus.
Men det lär nog inte jag få uppleva under min tid?
Jag funderar 