Coronatider

Det vore en lögn om jag påstod att jag inte är orolig för min egen hälsa i dessa tider. Jag är orolig för hur det utvecklar sig i Sverige och resten av världen, jag är orolig för både corona pandemin och för den ekonomiska situationen vi befinner oss i. Ingen rolig läsning i tidningar och ej heller att lyssna på nyheterna på teve. Men jag ser det som min skyldighet att hålla mig orienterad och lyssna på de råd och förordningar som myndigheter och specialister har att framföra. 

Inte lätt att vara beslutsfattare i dessa tider, rykten och osanningar haglar i strid ström på sociala medier, alla dessa människor som vet bättre, alla dessa människor som har hittat en artikel någonstans och kritiserar regering, forskare och myndigheter för att de inte har testat just denna medicin eller taget höjd för det’s innehåll. Jag tror nog att både myndigheter och beslutsfattare har taget del av både testmaterial och innehåll av vad som sker på området runt om i världen.

Jag ödslar inte längre min tid på att läsa allt vad man delar på facebook, det ligger till stor del under min värdighet att ta dessa individer på allvar och jag börjar sakteligen fjärma mig mer och mer från sociala medier.

Just nu försöker jag leva så normalt som bara möjligt. Har insätt att jag tillhör en riskgrupp bara genom min ålder, det fattas visserligen några månader innan jag fyller 70 år, men jag har taget notis och konsekvenser därav. Ingen större uppoffring för min egen del att undvika folksamlingar och andra kontakter med mina medmänniskor. Jag handlar fortfarande min egen mat, men går bara till affären en gång i veckan tidig på morgonen då det är färre människor ute.

Min dagliga promenad blir dagens höjdpunkt. Jag går ca 1 mil varje dag i regn som i sol. Studerar folks beteende och undrar om en del har läst något som helst om corona virusets framfärd.  De går tät intill varandra och visar ingen som helst hänsyn till omgivningen, de viker inte en tum för att förhindra närkontakt när jag eller någon annan kommer gående. Jag stannar upp eller går ut i vägbanan för att förhindra närkontakt. Men nu har jag vant mig, jag har hittat en runda där det är få människor i omlopp. 

Nej, jag skall inte gnälla, det hjälper så lite, måste tänka på mitt blodtryck som redan är en aningen högt sedan en tid tillbaka. Det har kanske något med åldern att göra.

Jag blir nog mer och mer nedstämd av rapportering om antal döda här hemma och i resten av världen. vem kunde väl tro att något sådant kunde ske i vår tid. Men många forskare varnade för detta redan för årtionden tillbaka och i sedvanlig ordning var det ingen som ville lyssna. Inga länder tog höjd för varningen.

Drar nu även paralleller med diskussionen om klimat i dessa tider där allt vad forskare säger om orsak och verkan glatt vaskas bort som överdriven och orealistisk.  Inte kan och eller vill vi ändra på vårt sätt att leva. Varför skall vi göra något när andra länder inte gör något? Varför skall vi rädda världen? Ja så sa vi även om pandemi varningen för några decennier sedan. 

Men nu var det inte klimatet jag ville fundera över även om jag kan se likheter i den allmänna opinionen hur vi reagerar. Framtiden får väl visa hur det blir med den frågan.

Jag hittar min tröst i mina promenader. Jag får distans till livet och mina tunga tankar och ser lite ljusare på tillvaron för stunden. Jag drömmer mig bort till en resa någonstans, till ändlösa sandstränder med skvalpande vågor som sveper över mina fötter, en och annan segelbåt i fjärran som majestätiskt följer vågornas och vindens krafter. 

Söndag morgon, jag känner mig riktig nedstämd, jag läser om Italien, Spanien, Sverige, resten av världen, döden, kampen mot klockan, alla människor inom vården som kämpar för att rädda liv, skyddsutrustning som inte finns, frivilliga som ställer upp, solidaritet.

Hur blir det efter denna tragedi? Kommer vi att ändra vårt beteende? Nej, det är för tidigt att tänka på dessa frågeställningar, vi är enbart i början av pandemin, värre skall det bli enligt forskare, hur skall det sluta?

Solen lyser där ute, det blir en vacker vårdag, visserligen en kylig morgon, det blir nog varmare utöver dagen när solen får sitt fäste. Jag skall nog ut på min dagliga promenad även idag, jag skall nog även idag gå som vanligt, jag skall hålla avstånd till de jag möter, stanna upp, vika av och göra allt för att undvika närkontakt. 

Samtidigt ligger tusentals människor på sjukhus och kämpar för sina liv, oroliga anhöriga som inte orkar med sina promenader, vårdpersonal som kämpar dygnet runt för att rädda liv, beslutsfattare och myndigheter som väger för och emot, vad blir nästa steg?

Men mina hjältar blir nog alla dessa människor som jobbar inom vård och omsorg, de som dagligen utsätter sig själva för smittorisk för att rädda liv och vårda sina medmänniskor. 

Jag tänker även på de som bidrar till att hålla samhället i gång – tunnelbana, bussar, tåg, restauranger, affärer etc. Alla bidrar till att vi kan fungera så normalt som överhuvud taget möjligt.

Det minsta vi andra kan göra är att visa respekt, undvika närkontakt med andra, vara noggrann med hygien, hålla sig inomhus vid minsta tecken på illamående och undvika resor framför allt till andra regioner inom landet.  

och visst kommer det att fattas både bra och dåliga beslut i samhället – jag har stor respekt och förtroende för våra folkvalda och myndigheter

Jag skall stanna här jag är, men det betyder inte att jag inte längtar bort.