Personligt Ansvar

Det är inte kvantitet som avgör vad som är rätt eller fel. 

Jag har alltid gillat det som sticker ut, de som följer sina egna vägar, de som inte kompromissar om vad de själva tror på. Visst skall man jämföra sig med andra, ta lärdom av varandra, men det får inte bli ett ändamål i sig att låta alla de andra få rätt bara därför att de är flera. 

”Folkhälsomyndigheten står på sitt och viker sig inte bara därför att andra länder gör olika bedömningar. Sveriges metoder är annorlunda eftersom vi har andra traditioner, unikt hög tillit till varandra och en konsensuskultur där laget går före jaget. Om vi vill att åtgärder för att hindra smittspridning ska hålla över tid krävs både att människor förstår dem och att samhället fortsätter fungera.”Den svenska coronastrategin har väckt förundran och vrede i hela världen.”

Men en ny rapport från Harvard förefaller ge Sverige rätt:

De länder som trycker ner smittan hårt nu riskerar att få en enorm våg av sjukdomsfall i höst och vinter.”

Vem som har rätt får vi kanske aldrig veta. Men å andra sidan handlar det inte enbart om att ha rätt eller inte. Vi alla skall och kan bidra till att förhindra masspridning och vi gör det på olika sätt. Mest kan jag som enskild individ göra – hålla avstånd, stanna hemma vid minsta känning av symtom, undvika nära kontakt med andra, ja alla dessa råd som vi alla kan läsa om i dagstidningar, teve nyheter, radio etc.

Jag blir gråtfärdig när jag läser och ser rapporter från insidan av sjukhusen, alla dessa människor som sliter och kämpar varenda timme, de som kämpar för sina egna liv och de som kämpar för att rädda andras liv. Jag kan nog inte riktigt föreställa mig hur det känns att vara där mitt i allt elände, mitt i corona virusets epicenter.

Alla de som förlorar anhöriga och inte ens får vara med i livets sista skeende – utan att få möjlighet att ta ett sista farväl. 

Mina tankar går även till alla dessa människor som har blivit av med sina arbeten, alla dessa människor runt om i världen som inte har något skyddsnät, människor som inte längre har någon inkomst, människor som blir utlämnad till sina öden och inte får någon hjälp av de styrande. Här hemma har vi ett bra skyddsnät och de aller flesta av oss får den hjälp vi behöver –  om kanske inte fullt ut.

Måndag

isande kyla ömsom sol ömsom hagel under min vandring här i Årsta. Jag var rätt så ensam ute och kunde obehindrat promenera som jag ville. Men några joggare förstörde friden, inte för att de var ute på sin joggingtur, men mer för att de flåsade mig i nacken och var så nära att jag nästan kunde känna deras andedräkt  i ansiktet. Tänkte att nu blir jag väl smittat. Många tänker tyvärr inte så värst mycket längre än att de själva är friska och att vad de gör är harmlöst. Men det vet dem inte och det vet inte jag heller. Så varför inte vara försiktig och hålla detta avstånd som vi blir inpräntade i nyhetsflödet hela tiden. 

Tisdag

jag var tidigt ute för att handla, tisdag är även en dag med pensionärsrabatt på ICA. Vi var inte så värst många ute, men jag insåg snabbt att jag var bland de yngre i affären, de flesta var 70+are som inte visade någon större respekt för avstånd. 

Onsdag

långpromenad ca 1 mil. Vackert vårväder och många ute och promenerade och sedan dessa förbannade joggare som vägrar hålla avstånd, droppburen virus överhängande stor skulle jag tro, även cyklister har svårt att hålla avstånd. Vet inte riktigt hur jag skall hantera detta, det slutar med att jag får ett raseriutfall och säger saker jag inte borde säga. Men hur jävligt svårt kan det vara?

Hela kvällen handlade om Corona pandemin på teve,  blir lätt deprimerad av att titta och lyssna, men kan inte låta bli. Stundtals kollar jag möjligheter att resa bort nästa vinter, vill så gärna åka till Thailand och stanna där några månader, men vågar inte riktigt boka biljett än så länge. Får nog avvakta ett par månader innan jag köper biljett – ingen större kris om jag inte reser, större problem finns – men jag vill så gärna. 

Torsdag

hämtar ut ett paket på Konsum. Nästen tomt i butiken och hör plötsligt någon som hostar bakom mig, en dam 70+ hostar helt ohämmad utan att hålla sig för munnen, jag drar mig hastigt bort och ger henne en ilsken blick, men ingen reaktion, inte gjorde väl hon något fel.

Efter Konsum blev det en fin promenad i blåsten. Stundtals blåste det väldigt mycket.

Kvällen framför teven med Corona. Det påverkar mig mer och mer, tycker inte alls att detta ser bra ut. Stundtals känner jag mig deprimerad.

Fredag

en lång promenad, lite snö kvar efter nattens oväder, typiskt aprilväder kan man säga. Tycker nog att folk visar lite mera hänsyn beträffande avstånd idag, eller är det bara inbillning eftersom jag viker av och går så långt bort från förbipasserande som möjligt. En positiv händelse trotts allt vid ett övergångsställe, det var bara hon och jag, hon kom mot mig och höll sig så långt ut på sidan som bara möjligt, jag gjorde likadan, hon gav mig ett brett leende som jag återgav, det finns hopp, jag levde länge på detta leendet.

Annars blev det en dyster läsning efter ny statistik klockan 14, ytterligare 50-tal personer avlidna, nu får det väl snart vara nog. Fortfarande ser man ingen peak i antal smittade.

Lördag

Vackert vårväder om än något kyligt. Gjorde min dagliga promenad och njut av livet där ute. Träffade på ett äldre par som visade stor respekt med god avstånd. Annars ingen större ändring på området. Svårt för folk att begripa att de måste hålla avstånd. Läste i Aftonbladet där 80% av de tillfrågade sa att de höll stor avstånd ute bland folk. Måtte jag snart möte några av dessa människor där jag promenerar. Eller är det bara så att vi har olika uppfattningar om vad stor avstånd innebär. Vet inte.

Varje kväll samma sak, ju mer jag läser och lyssnar, ju flera symtom känner jag av – torrhosta, tungt att andas, varm, kanske har jag feber, kanske lite ont i halsen – den inbillade sjuka – sedan nyser jag – men det går snart över. När det är sängdags är jag åter frisk, detsamma när jag stiger upp nästa morgon.

I slutändan handlar det mycket om ett personligt ansvar. Vi alla gör så gott vi kan –  vi måste förmodligen göra lite mer än så gott vi kan – visa respekt för varandra, hjälpa varandra. Låt oss visa vad vi går för.

nu vill jag bara segla bort – men stannar nog här jag är – en ny dag, samma som igår – fast ändå så annorlunda