Varför håller jag gråten tillbaka? varför inte släppa taget och låta tårarna flöda – gråten hjälper, gråten lindrar smärtan – gråten är maskulin och feminin – utan gråten finns ej passionen, så varför stänga ute och tygla just denna förmåga?
Jag vill hämta kraft från naturens storslagenhet och jag vill låta passionen flöda, den skall inte tyglas, en värld utan gråt och passion, kärlek och romans – ett liv i misär utan livets hoppfullhet och tro på sin egen förmåga att älska.
Tiden går och inget kan bli ogjord eller osagd. Verkligheten kommer ikapp – då kan aldrig bli nu – jag kan inte ändra på den jag en gång var, jag kan ej heller söka mig tillbaka till barndom eller ungdom – jag är den jag var och ingen annan.
Vem är jag idag om inte den jag redan var igår – vem av oss är bättre än den andra – vi är en och samma person – det är bara åldern som skiljer oss åt, annars rätt så lika. Så varför gräva och söka och försöka förstå den jag en gång var – när jag trots allt är en och samma person, den jag var och den jag är.
Alla dessa svar jag inte hade då, kanske några flera svar idag, men även allt flera frågor nu än då. Jag kanske inte alls har blivit mer förnuftig eller klarsynt än då – jag har bara åldrats, blivit några år äldre, men samma sköra varelse nu som då. Inte blev jag klokare med åren, kanske bara något visare – vis av åldern – men ändå den samma gamla jag.
Tårarna är de samma idag som då, passionen ändras måhända med åren, men den kan säkert bli lika eldig idag som då. Allt är säkert som den en gång var, om den bara får en chans att blomma upp, om jag bara låter livet komma ifatt. Men ack vad tiden rusar i väg – avsevärd mycket fortare nu än då, dagarna är kortare och jag hinner med allt mindre för varje dag. Allt skall planeras, allt mindre spontant och flyktigt.
Naturens storslagenhet betyder mer för mig idag än då, jag såg den inte, den bara fanns där som en bakgrunds bild, utan mening, en kuliss som när som helst kunde ryckas bort och bytas ut. Vad ser jag idag som jag inte förmådde se då, vad har hänt med själ och sinnen, vad har hänt med min egen livsåskådning?
Nej, jag håller inte gråten tillbaka idag, jag släpper den stundtals loss och låter tårarna – som aldrig riktigt vill ta slut – få flöda fritt. Passionen imorgon vet jag inget om, passionen från igår lever starkt inuti min kropp. Vem är jag om 10 år om inte den jag redan är idag? Jag kan ej blicka så långt in i framtiden – vad spelar det för roll om jag kan eller inte kan, jag är den jag är och inget kan ändra på det.
Mina tankar är komplexa som jag själv, mina funderingar flödar som en fors’s kristallklara vattenflöde, några vattendrag är reglerade andra inte, mina funderingar likaså – morgondis och dimridå döljer mina tankar om livet i mitt dunkla och brinnande ego.
De flesta dagar är sig lika, inte så många variationer på den vanliga vardagen. Rutiner tar över och variationerna blir färre med åren, vänskapskretsen krymper och tankarna kring döden är inte längre så fjärran.
Men inte skall jag väl tänka på döden nu när jag befinner mig mitt i mina bästa år, både mentalt och fysiskt – inte så att jag alltid mår bra, men jag hanterar det mesta på ett bättre sätt idag än då jag var några år yngre, mina tankar om livet och döden har förändrats med åren. Allt är inte svart eller vitt, jag distanserar mig mer och mer från det självklara, nyanserna blir allt mer otydliga, jag vet mindre och mindre, inte längre tvärsäker på något.
Jag är inte rädd för döden – den tilltalar mig dock inte – jag gillar nog inte ens tanken på döden.
Jag tänker inte på den dagligen, vi alla kommer att bli bekanta med den i sinom tid, jag kanske är mera rädd för tiden innan döden – smärtan, hjälplösheten – jag vill inte dö, men döden är oundviklig, ingen kommer undan, inte ens jag.
När jag tänker efter är jag nog rädd för döden. Jag tror inte på något paradis, helvete eller ett nytt liv efter döden. Döden är det absoluta slutet för min egen del och just därför gillar jag inte tanken på döden. Jag vill leva för evigt – nej, inte ens det tilltalar mig. Jag vill kanske tro på en reinkarnation som en liten tröst.
Vad vill jag med livet – livet som stundtals inte alltid faller i min smak – jag är nog även rädd för livet, livet som inte alltid vill mig väl, livet som jag försöker ändra till det bättre, livet är ofta dunkelt som i en dimma, livet som är mig så kärt, livet som aldrig tar slut.
Livet är full av ögonblick – alla dessa ögonblick som blev mitt liv – jag lever inte bara en gång, jag lever varenda dag – i alla dessa ögonblick.
Morgondagen gryr och jag ser tillbaka på gårdagen, bilden på väggen talar om det som varit, som om morgondagen ej skall komma, morgondagen är kanske bara en illusion av gårdagen. Tänk om morgondagen bara är en avbild av det som en gång varit, tänk om nuet är både igår och imorgon. Tänk om imorgon inte finns, tänk om allt är bara just här och nu.
Alla åldrar har sin charm, för min egen del blev jag mer harmonisk efter fyllda 60 år, de höga kraven på mig själv ebbade ut, andras krav likaså.
Livet är stundtals svårt att leva – livet är stundtals en dans på rosor – livet är mestadels den dagliga vardag full med aktiviteter, iakttagelser, med – och motgångar. Livet är mestadels vad jag gör utav det. Men tänk ändå om jag kunde leva livet fullt ut.
Ensamheten sänker sig som en skugga över mitt eget jag, jag vill ut ur mitt eget skal, jag vill ut i det fria, jag vill möta livet och kraften i morgondagen, utan omsvep, utan ångest, utan detta tungsinne som aldrig tar slut.
Vad händer i min kropp, i mitt hjärta, i mitt undermedvetna? Mitt inre är som i brann, min oförmåga låter det brinna, jag kan inte släcka denna eld, jag önskar jag kunde, jag vill ut i naturen och insupa dennes kraft.
Jag föds nu bara en enda gång och jag dör nu bara en enda gång – tiden däremellan vill jag leva och vårda så gott jag kan. Snart är bara minnen kvar och måtte alla dessa minnen bli av de goda.
Corona pandemin är här och nu, nära och kära sinar bort, vi blir som barn av en ny era, vi blir som pånyttfödda med nya förutsättningar, vi som var odödliga, vi som trodde vi visste allt, den odödliga arten blev plötsligt sårbar och dödlig. Homo Sapiens eget corona verk och svek.
Morgondagen är redan här. Blev den som jag tänkte igår?
Vad kommer här näst?
Jag funderar 