Vi lever i en märklig tid – så även jag – jag hade nog aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle behöva uppleva en riktig pandemi – Det är på riktigt – Men ändå så overkligt. Alla dessa katastrofer jag bara läst om i tidningar – spanska sjukan, digerdöden, pesten – Och flera lär nog komma i framtiden – Allt enligt experter.
Den senaste pandemi, Spanska sjukan, dök upp plötsligt 1918 och dödade tiotals miljoner människor jorden runt. Inte minst soldaterna i det pågående första världskriget drabbades hårt.
Myndigheterna förstod att man inte kunde ha stora grupper utan sjukvård, om inte annat för att fattiga förde vidare smittan till de rika, och alla drabbades. I flera länder blev därför spanska sjukan startskottet för införandet av allmän sjukvård.
Tack vara allmän och avancerad sjukvård blir konsekvenserna avsevärd mycket mindre katastrofala i vår egen tid än alla de andra pandemier våra förfäder fått uppleva. Det kvarstår dock att se vad vi lärt oss av denna pandemi vi nutida människor upplever. Något skall vi nog lära oss även denna gången – kanske inte hur vi undviker sådana pandemier i framtiden – kanske mera hur vi hanterar krisen när den först är här. Vi kommer nog aldrig att ändra vårt sätt att leva, det är som alltid konsekvenserna av sådana kriser vi kommer att försöka mildra. Det räcker med att jag som individ håller social distans och tvättar mina händer – sedan får myndigheter och folkvalda sköta resten? Någon annan skall ju bära ansvaret.…
Har väldigt svårt att vara positiv i mina tankar om framtiden och hur det kommer att se ut i detta avseendet. Det vore naivt att tro att vi kommer att ändra vårt beteende. Nu när ett vaccin är framtaget, förlitar vi oss återigen på forskning och vetenskap – det ordnade sig den här gången också. Vi lär oss nog aldrig, vi klarar inte ens av att hålla avstånd oss människor emellan – blir både förbannad och ledsen när jag dagligen är ute på mina promenader. Undantagsvis möter jag någon som visar hänsyn och försöker hålla ett visst avstånd. Folk bryr sig inte eller de kanske inte tänker sig för, upptagna som de är att antigen prata med varandra eller djupt försjunken i sina mobiltelefoner.
Jag vet inte värst mycket om rätt eller fel strategi, jag väljer att inte tycka så mycket om det, jag följer dessa riktlinjer och förmaningar som FHM dagligen publicerar. Det jag däremot vet mycket om är folks beteenden i allmänhet, det att hålla avstånd eller bristen att hålla avstånd ute bland andra människor. Unga som gamla går som de alltid har gjort och om jag själv inte viker av och går ut i vägbanan eller ändrar kurs blir det närmast en krock – jo, jag har testat – men inte nu längre, jag har gett upp och tar det säkra för det osäkra, jag stannar upp eller går ut i vägbanan när och om det är möjligt.
Många funderingar om livet och pandemin surrar runt i mitt huvud här ute på mina promenader. Vad är fel med oss människor? Vi lever kanske i den värsta kris sedan andra världskriget och vi sitter ner och bara förväntar oss att myndigheter skall fixa allt. Vad är så svårt med att hålla social distans och kanske låta bli att resa till länder där turister samlas i större grupper och därmed utgör stor risk för smittspridning. Resande i sig är inte problemet, men då vi inte respekterar eller klarar av social distansering har jag svårt att inse värdet med att resa bort.
Jag tycker inte synd om det vara sig barnfamiljer eller pensionärer som inte kan agera som under alla andra år, hur svårt kan det vara att offra en enda semester under ett långt liv? eller undvika sociala kontakter under en kortara period?
Nej, de enda jag tycker synd om är alla de som är drabbade, alla dessa som har förlorad sina liv, alla dessa som har förlorad en när och kär. Och inte minst alla dessa fantastiska människor som utsätter sig själva för smittorisk och andra komplikationer, alla dessa fantastiska människor som arbetar inom vården. Det enda de frågar om och begär är att vi andra skall hålla social distans, hålla sig hemma om vi känner någon symtom. Hur svårt kan det vara? Hur självupptagna kan vi bli?
Ser dagligen att smittorisken ökar, badstränder är fullbelagda och artister förmanar myndigheter att släppa på restriktioner så att de kan återgå till det som en gång var. Gränsdragningar är svåra, inget nytt med det, att gå på Ica eller Konsum skall plötsligt jämföras med en konsert där man sitter timvis under samma tak. Hur jävla egoistisk får man vara?
Framtiden väntar på oss, ingen vet med säkerhet hur den kommer att se ut, framtiden har alltid fascinerat oss och många siare vill berätta hur den kommer att se ut. För min egen del är det tillräckligt med forskning som varnar om både klimatförändringar och miljökatastrof och fara för nya pandemier för att jag skall tänka efter, ta en extra tankeställare om vad jag själv håller på med, mitt sätt att leva, en hållbar livsstil med tanke på framtiden, med hänsyn och tanke på de som kommer efter oss.
Hösten är på ingång och ingen vet med säkerhet hur corona viruset kommet att bete sig nu när kallare väder gör sig gällande. Läser dagligen att smittan ökar i land efter land, läser även om klimatkollaps och konsekvenser därav. Skogsbränder, varmare klimat, insekter och fåglar som dör, haven full av plast, isar som smälter, överexploatering av de resurser som finns och vi sitter kvar med fulla champagneglas och vägrar erkänna vad som sker. Det är en demokratisk rättighet att grisa ner vår gemensamma planet och straffbart att protestera mot det samma.
Smittan tilltar här i Stockholm och jag är inte särskilt förvånad – frihet under ansvar minsann, frihet att kunna agera som under alla andra år, frihet att skita i det mesta och inte behöva ta sitt ansvar i en svår tid.
Det är svårt att vara positiv i dessa dagar.
Jag funderar 