November

Hösten var aldrig min favoritårstid – för all del september och delar av oktober kan vara mycket vacker och färgsprakande – skönt även med något mörkare och rogivande hemmakvällar. Men när november gör sin intrång och löven fallit från träden och allt blir bara grått och trist då längtar jag bort. Hittar inget positivt med denna månad, den kunde lika gärna tas bort från kalendern och ersättas med något annat, något nytt, något nytänkande.

Årets november blir nog lite tristare än alla andra tidigare år. Pandemin underlättar inte precis mitt humör och sinnesstämning och jag blir lätt både deprimerad och trött på livet när det är som värst. Försöker hitta några ljusglimtar i tillvaron och visst finns dem, men de blir rätt så kortvariga. Jag blickar framåt och vet att det snart blir ljusare tider och att tristessen släpper taget, men innan dess tvingar jag mig att uthärda tiden innan det vänder. Samma procedur som alla andra år. Men jag lär mig aldrig, jag har svårt att anpassa mig till november.  Jag kanske inte ens vill anpassa mig. Det är nog så.  

Jag har ingen som helst förståelse för folk som säger att de gillar november – dåligt omdöme!

Så hur tar jag mig genom denna månad utan bestående mén – jag ligger inte på sofflocket med ett kilo praliner och en dålig deckare. Men visst vilar jag upp mig mer än under ljusare tider, vissa tider under dagen hittar jag lätt till soffan och vilar lite extra – jag tillbringar inte någon tid framför teven innan kvällen, jag undviker lätt alla dessa amerikanska action filmer/serier som flödar under alla dygnets tider, inte  mycket mångfald inom detta område. 

Jag försöker vårda min kropp, själ och sinnen, jag promenerar och joggar i snitt 14 kilometer dagligen, kaloriuttaget är större än kalori intaget, inte så att jag bantar, men vikt minskningen blir en extra bonus, läser ett par timmar innan sängdags och är rätt så nöjd när ljuset släcks vid tolv tiden på kvällen.  

Men jag är nog rätt så håglös om dagarna, rycker upp mig flera gånger om och tvingar mig att se ljusare på tillvaron, dagen och dagarna som komma skall, men något inom mig strävar emot och följer inte riktigt min vilja och intensioner, vad komma härnäst? 

Livet blir innehållslöst och många gångar dyker en förtvivlad känsla upp från mitt undermedvetna, en känsla jag har svårt att lösriva mig från och som tynger mig dagligen.

Jag kanske håller på att bli en enstöring, en som gör allt för att undvika andra människor, en som tar omvägar för att inte stöta på en bekant. Nej så illa är det inte, alla håller kanske inte med – men det kanske är såpass illa iallafall. 

Jag får skylla på corona viruset, det gör tydligen något med oss alla, vi blir mer eller mindre rubbade, vi alla blir påverkade på ett eller annat sätt, de flesta av oss kommer undan med rena förskräckelsen, en del avlider, en del blir smittade, men de flesta av oss lever med skräcken mot att bli smittade, en del bryr sig inte alls, en del lever som om inget har hänt.

Den sistnämnda gruppen syns och hörs, träffar på dem dagligen och blir mer och mer irriterad för varje gång jag upplever deras arrogans. Så fort man är två eller flera är man immun och behöver inte visa hänsyn till omgivningen, de äger gatan och trottoaren, de ser inte, de hör inte, ung som gammal.

Ja, jag är grinig, jag är gnällig, jag är negativ – låt mig få vare det i november.

Smittspridningen är inte under kontroll, vanligt sunt folkvett borde fungera för de flesta av oss, men inte för alla. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd och avstå från kroglivet och andra lokaliteter där det finns en risk för smittspridning. Denna någon annan finns inte, denna någon annan kan inte fixa detta för oss, denna någon annan kan inte ta ett större ansvar så att jag inte behöver.

Jag vaknar åter upp till en ny dag – gråmulet – dimman och diset gör att det är mörkare än vad det brukar vara. Det blir mörkt redan vid tre tiden på eftermiddagen och jag tvingar mig ut på min dagliga promenad medan det ännu är ljust – ljust är väl kanske att ta i, men det är iallafall ljusare än på kvällen.  Allt är numera relativt beträffande väder, vind och mörker. Det börjar småregna så snart jag kommer ut, men jag bryr mig inte, jag är klädd för både regn och blåst, men kan inte precis påstå att jag njuter. Det blir bättre efter ett tag, positivt tänkande, allt sitter i skallen, tänker jag och påminner mig själv om det flera gånger om, det underlättar mitt psyke och efter ett tag blir det rätt så njutbart. Det blev ett lång pass idag, 5,5 kilometer promenad och sedan 12,5 km  jogging. Var rätt så nöjd med mig själv efteråt.

Positivt tänkande är vad som krävs i dessa mörka tider. Jag intalar mig själv och skallen att livet är inte bara helsvart och full av tristess. Solen finns där ovan molnen, den finns kvar även om den sällan syns till på denna årstiden, även vid högtryck skyms den för molnen, den är för svag för att skingra moln och dis. Tänker tillbaka på den gångna sommaren, en molnfri sommardag i juli med 25 grader varmt, svettigt och kladdigt, svårt med sömn under tropiska sommarnätter, glädjen med att vakna upp till en vacker sommardag. Det går fort nu, snart är det åter dags, dags att ta fram fläkten för att få lite rörelse på den stillastående luften inomhus. Det sitter i skallen!  

Funderar ofta på debatten kring Corona pandemin, gnäll om vi inte gör som grannarna och gnäll när vi gör som våra grannar. Idrottsrölelsen, kulturen, servicenäringen, de hårdast drabbade branscherna. De alla har synpunkter på strategin, de alla vill snarast återgå till det som en gång var, vinstintressen går före hälsan och smittspridningen. De har full koll och kontroll på  sin publik, säger de,  samtidigt som flera av dem själva nu blir smittade. De vet bättre än oss andra. Men visst förstår jag att det är svårt när inkomstkällan försvinner, när möjligheten att försörja sig fallerar, när visioner, drömmar och livsverk grusas, hur skall de klara av räkningar och allt annat, jag vet inte, har inget svar på detta, valet står hela tiden mellan pest och kolera. 

Det är minsann inte lätt i dessa Coronatider.

Livet är som en enda stor rörelse, kroppen kräver sitt och jag försöker hålla mig i form så gott jag mäktar med. Kosthållet är väl så viktigt som att röra på sig. Jag har totalt ändrat mitt eget kosthåll de senaste åren, detta i samspel med att röra på sig har gjort mig till en bättre självgående människa. Alla mina blodvärden har blivit bättre, mitt blodtryck är normalt och min pre-diabetes så gott som bortblåst och kroppen känns bra – min läkare sa att mina blodvärden var imponerande! Det gav mig än mera inspiration att fortsätta på den gångna vägen. 

Men livet blir genast lite mera komplicerad när jag läser tidningar och ser på teve nyheterna. Corona sprider sig i alla regioner, i alla länder, ingen slipper undan. Jag undviker all kontakt med andra människor och livet känns rätt så meningslöst för stunden. Tänk om vi ändå bara kunde visa lite mera hänsyn till varandra, hålla detta avstånd som FHM ständigt påminner oss om, tänk om vi bara kunde låta bli att träffas i större folksamlingar och vara så försiktig som stunden kräver. 

Jag är fortfarande frisk och kry och har inga invändningar mot min egen självvalde isolation. Mina dagliga promenader ger mig styrka och tro på att detta kan vi klara av.

Samhället måste och skall fungera, många måste åka kollektivt och ta sig till jobbet, många utför viktiga samhällstjänster så att vi andra kan känna oss tryggare, många ser till att maskineriet fungerar. Men om alla dessa personer jag möter dagligen ute på mina promenader är lika dåliga på att hålla avstånd på sina arbetsplatser och i sitt privatliv i övrigt, förstår jag att smittspridningen ökar lavinartad igen. 

November närmar sig sitt slut, det skall dock bli ännu mörkare innan det vänder – men december känns ljusare ändå, en månad  mera rofylld än november och ett ljusglimt syns där längst in i tunneln. Mitt humör och psyke ändras i takt med årstiden, snart är november ett minne blott, snart kan jag vakna upp ur mitt ide och ta nya tag, börja drömma om en resa eller två, fantisera om fjärran stränder med sol och värme, träffa nya och spännande människor, ta emot vad livet har att erbjuda, börja njuta av livet igen.

Det sitter i skallen!

Men visst är det svårt att släppa taget, det går inte att förtränga Corona pandemin. Tankerna kretsar runt strategier, de som blir och är drabbade av olika skäl, olika hårt, hur vi och jag kan förhindra och begränsa spridningen, hur länge det skall pågå, när kan livet återgå till ett mera normalt läge?

Det dröjer nog ett tag – ingen vet med säkerhet, de flesta gissar och spekulerar.

Tänk vad sårbara vi plötsligt blev – nej förresten – sårbara har vi nog alltid varit – vi har bara inte förstått det, vi har inte accepterad det. Nu är det dags!

tack för uppmärksamheten – var rädda om Er – ta hand om varandra