Tvåtusentjugoett

Jag lämnar år tvåtusentjugo bakom mig – ensam och stark och jag går in i det nya året –  ensam och stark. Min kalender visar tjugotjugoett – och måtte detta år bli bättre än tjugotjugo. 

Ensam är stark? – nej, det vill jag nog inte påstå, förmodligen inte – men tvåsamhet är inget jag längre drömmer om. Livet börjar för min del sakteligen att återgå till det normala – om det nu inte vore för Coronapandemin förstås. Har svårt att tänka mig ett nytt liv i tvåsamhet, att börja om, att anpassa sig till en ny människa, tät intill mig. Ingen kan sia om framtiden, men det är inget jag tänker på eller ens drömmer om. Börjar inse mer och mer att singellivet har sina fördelar. Det passar mig. Det är nog så det skall vara. Jag börjar bli en harmonisk, singel änkling.

Det gångna året har varit omvälvande på många sätt, inte minst pandemin har påverkat mig starkt och i stort en hel värld på ett negativt sätt som ingen kunde föreställa sig. För min egen del började det redan i januari under min årliga vistelse i Thailand. Redan då började thailändarna bära ansiktsmask. Då var det ingen pandemi, bara ett dödligt virus. Men inte visste jag då vilka konsekvenser det skulle få – att en hel värld skulle stängas ned, att allt resande mer eller mindre skulle upphöra, landgränser och restauranger stängas och allt uteliv avstanna – att hundratusentals människor skulle dö, miljontals människor skulle bli smittade och arbetslösa. 

Men så blev det och än värre verkar det bli, iallafall en bit in på det nya året. Vi förlitar oss nu på en ny och effektiv vaccin. Och det är tydligen på gång. Men hur säker och effektiv är den?

Och nu kommer säkerligen en ny diskussion om prioriteringen av vem som skall vaccineras först. De olika länder gör förmodligen sina egna prioriteringar som skils åt.

Har haft gott om tid att fundera över livet under det gångna året. Har känt mig frustrerat och har stundtals varit mycket irriterat på mina medmänniskors beteende mitt under pandemin. Alla dessa förnuftiga kommentarer från människor på stan framför tevekameran – alla tar sitt ansvar och lever som FHM rekommenderar. Men jag träffar tyvärr nästan aldrig dessa människor när jag  själv vandrar runt. Jag är rent ut sagt förbannat över hur lite ansvarstagande jag ser, hur lite hänsyn man visar varandra, hur man fullständigt struntar i att hålla detta rekommenderade avstånd.

Personal inom vård och omsorg vädjar om hjälp och alla håller med,  men de lever inte upp till vad de håller med om. Hur svårt kan det vara att hålla avstånd och att avhålla sig från trängsel och större folksamlingar? 

Med alla dessa förnuftiga människor förstår jag inte hur smittspridningen ökar som den gör!

Min lilla blogg har levt sitt eget liv under året som gått. Många följer och läser och många kommenterar med eller utan smileys – och en del gillar förmodligen inte alls vad jag skriver. Men så är livet. Att skriva ned mina tankar betyder mycket för mig. Utan denna möjlighet vet jag inte riktigt hur jag skulle klarat av tillvaron de senaste åren. Jag mår alltid bra när jag skriver och funderar över livet. Tiden bara rusar i väg, det blir min terapi, det var och är min räddning. Det gör mig lugn och harmonisk för stunden. Det har visserligen inte blivit så många inlägg under 2020, men förhoppningsvis kommer det flera under 2021. Svårt att säga hur det blir med den saken.

År 2020 kommer nog att sätta sina spår långt in i framtiden. Snart skall det analyseras vad som var rätt och vad som var fel under pandemin. Personer skall hängas ut,  specialister skall käbbla om vem som hade best strategi och politiska partier skall förklara för oss väljare att de gjorde rätt analys. Oppositionspartier skulle gjort det mesta annorlunda och snabbare och med högre bidrag till de flesta verksamheter. Det blir med andra ord som det alltid har varit. Regeringar har fel och oppositionspartier har rätt – i Sverige såsom i alla andra länder. Och vi medborgare håller med de som vi redan har röstat på. Det är viktigt att hitta syndabockar utanför min egen sfär. Således inget nytt under solen.

Nu krävs en kraftsamling i Sverige med samarbete och inte konfrontation för att lösa framför allt krisen inom äldrevården – utan politisk käbbel om vem som bär störst ansvar för hur det blivit.

Det är kanske dags att lugna ned sig lite och inte bara söka efter billiga politiska poäng. Just nu har vi viktigare utmaningar framför oss. 

Inte lätt att hitta så mycket positivt med 2020. Min mamma fyllde 90 år i februari och jag var i Norge och firade hennes jubileum. Strax därefter slog Corona pandemin till i full kraft och efter det har jag inte kunnat resa dit. Inte så svårt att acceptera detta, större problem finns. Jag får nog tillräckligt med möjligheter att resa i sinom tid.

Några nyårslöften inför det nya året blir det inget av – bara en önskan om att denna pandemi snart skall ta slut och att mycket annat i världen skall bli bättre. Nyårslöften har aldrig tilltalat mig. Alla dessa löften som aldrig blir av. Det nya året får komma utan att jag ger mig själv falska förhoppningar, löften och idéer som jag inte kan hålla eller tillmötesgå. 

Vad förväntar jag mig i 2021, vad tror jag om den nära framtiden, om livet i övrigt? Har inte så många illusioner kvar om vad som hända skall. Livet får bli som det blir, inga större planer eller visioner om det ena eller det andra. Jag vill ta en dag i sänder och låta livet ha sin gång. Jag vill leva så sunt och nyttigt som möjligt. Vad annars kan jag göra?

Kan även konstatera att 2020 blev det varmaste året någonsin sedan man började mäta och prognosen inför framtiden ser inte precis ljus ut –  än varmare skall det bli om inget görs enligt de flesta klimatforskare. Mycket kan vi göra om bara viljan finns, men tyvärr – viljan och modet uteblir. Alla vet vad som skall och bör göras, men ingen gör något med det. Det gäller både i politiken, industrin och hos oss som privatpersoner. Mycket prat men inte så mycket mer än så. Jag hoppas på ungdomen, jag hoppas på deras revolt mot det bestående och för deras och våran framtid på allas vår moder jord. Ambitioner och hopp löser inga större problem.

Mina funderingar hjälper heller inte så värst mycket.  Jag är villrådig och lever oftast i ett tröstelöst tillstånd av uppgivenhet – många gånger med frågeställningar om meningen med livet, ja, mitt eget liv och vad jag själv har åstadkommit. Inte så värst mycket skall erkännas.  Inte så stor tröst i att sitta i samma båt som så många andra, det gemensamma ansvaret för att slippa ta det personliga ansvar – mänskligt men ingen ursäkt – bara en förklaring. Men jag skall väl inte gräva för djupt i mitt inre. Vad tjänar det till att förebrå sig själv, det löser inga större problem, det blir snarare ett personligt trauma. Och vem bryr sig väl om det?

Stundtals undrar jag vem jag är och hurdan. Jag uppfattas på ett sätt och jag kanske är något helt annat, men vem? Jag har inga svar.  Jag söker ständigt efter svaren på de svåra frågorna.  Jag kanske inte ens känner mig själv. Jag blir ofta överraskad över hur jag uttrycker mig och hur jag beter mig i det dagliga livet. Jag kanske funderar för mycket över de svåra frågorna om livet och döden. Jag har inte alltid gjort det, men ofta har jag haft det i mina tankar, än mera idag. Det har nog kanske följt med mig helt sedan mina ungdoms dagar.

Jag söker efter det mesta om livet. Men jag blir som oftast svarslös. Saknar någon att påverka mig. Något som kanske de flesta av oss behöver. 

Men några drömmar och önskemål i livet finns ju kvar.  Jag älskar att resa och drömmer om mina resmål till finkorniga vita sandstränder och tropisk värme, små strapatser på en strand med sand som fastnar mellan tårna. Drömmen som håller liv i min egen tillvaro och ger mig sinnesro. Detta blir nog prio ett när pandemin avtar och livet nån gång skall återgå till det mera normala.

Men först skall det nya året ringas in och det gångna året läggas bakom oss, till historien.  Jag ser nog ändå med tillförsikt på det nya året och framtiden. Vi människor glömmer fort, vi har lätt för att lägga det negativa bakom oss och titta framåt. Vi skådar in i det nya året med nya utmaningar och väljer åter igen att tro på livet och oss själva.

Ja, vad annars kan man göra – kämpa på och göra så gott man kan och lite till. Men visst är det tuffa tider nu och jag känner mig stundtals väldig deppig. 

Ett Riktigt Gott Nytt År önskar jag Er Alla