Dagen – som ett litet vindpust

Så var det dags – den stora Dagen med ett stort D är här – kanske inte den största dagen i mänsklighetens  historia –  men tillräckligt stor för att uppmärksammas  globalt. Blygsam som jag är tänker jag att det måste vara värt att fira i de flesta länder och kulturer. Och så är det nog?

Jag fyller 70 År! Här i Sverige är det halvdag och ledig helgdag den påföljande dag. Fattas  bara! Varför ingen officiell flaggdag?

Har haft hela 70 år på mig att förbereda denna bemärkelsedag – men vad är väl egentligen 70 år jämfört med universums ålder på ca 13,7 miljarder år eller planeten Jorden med sina 4,5 miljarder år. Då är jag nog rätt så ung trots allt. Man får sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv. Konstigt ändå tycker jag att våra liv skall vara så pass kort som det är. Även om jag skulle bli 100 år gammal, är det ju väldigt ungt i detta sammanhang. Vetenskapen ligger lite på eftersläpp beträffande ålder på oss människor. Hur  svårt kan det vara att se till att vi iallafall kan leva i 200 år, så att vi kan vänja oss till livet och lära oss lite mera om oss själva?

Mina planer för dagen blev inget vidare – får nöja mig med mitt eget sällskap här hemma. Inget fel med det. Jag trivs ju rätt så bra med mig själv. Men planerna var lite annorlunda samtidigt som jag inser att det kan vänta till nästa år. Vad är väl ett års försening satt i det större perspektiv? Men å andra sidan om ett år har jag förmodligen inte så stor lust att fira – egentligen hade jag ju inte något stort behov av att fira dagen i år heller.  Den långa resan kan vänta eller jag kan låta bli. Ser inga större problem med det. Men biljett och planer hade jag.

Ja, hur kan det bli såhär? Vad är meningen med planering och stora dagdrömmar om de ändå inte blir av? Men drömmen och planeringen i sig själv var en positiv grej – jag drömde mig bort från verkligheten och njöt så länge det varade och det i sin tur är kanske det viktigaste med drömmen – att se fram mot någonting, längta efter något positivt som inte alltid måste infrias – drömmen, fantasin och planeringen i sig själv har förmodligen sitt eget värde och ändamål. Iallafall för min del.

Nej, långt flera andra begivenheter i denna stora galna värld är förmodligen viktigare än min 70 års dag. Jag får bita i det sura äpplet och acceptera detta faktum och sedan se fram emot att fira min 80 års dag om 10 år istället. Då har jag haft hela 80 år på mig att planera för just den dagen – en resa eller något annat eller kanske verkställa det jag hade planerat för min 70 års dag. Vem vet. Återkommer om detta om ca 10 år. Om nu inte en ny pandemi eller någon annan katastrof inträffar och sätter käppar i hjulen. Ingen vet. Och tur är väl det.

Vill inte blicka så mycket bakåt i tiden. Mina 70 år har bjudit på idel sorg och glädje, dock vill jag helst blicka framåt och söka nya fräscha möjligheter i framtiden. Tiden får gärna gå lite långsammare. Den måste inte bara rusa iväg som den har gjort fram tills nu. Låt mig få stanna upp ett tag och reflektera över det som varit och det som komma skall och även insupa nuet. 

Men jag vet ju inte vad som komma skall. Det är kanske något av tjusningen med livet även om jag gärna skulle vilja veta lite mer om det eventuella positiva som skall ske i min nära framtid. Det negativa får gärna vänta. Allt detta som jag inte kan påverka får vänta. Det negativa får inte ta kommando över mitt liv – jag vill invänta det positiva och njuta fullt ut av det när det eventuellt kommer. För en del positiva saker skall väl ändå hända i mitt liv i framtiden och så även i världen i övrigt? Jag vill tro det. 

Väl, det att fylla 70 år är nog ingen större grej, inte heller för min egen del. Det får bli en helt vanlig dag med en liten markering på kvällen och en liten bit god mat. Har inga större illusioner om viktigheten att fylla 70 år även om jag sitter här och nu och skriver som om det skulle vara världens viktigaste dag. Men OK, det är ju faktiskt en liten milstolpe trots allt i livet – iallafall. 

Nu ligger obönhörligen det mesta av livet bakom mig oavsett vad jag skulle tänka och tycka om det. Detta faktum går inte att förneka hur mycket jag än skulle vilja tro och önska något annat. Jag känner mig frisk och kry och har blivit delvis vegetarian nu på äldre dar eller skall jag säga flexitarian som det numera heter när man inte är helt konsekvent eller ens vill vara det till 100 procent. Min kropp har aldrig mått så bra sedan jag började tänka på vad jag stoppar i mig och hur jag lever mitt dagliga liv. Så det finns hopp för en ung 70 åring. Tro inget annat!

Men visst är det lätt att bli något självupptagen nu på äldre dagar. Inte så att jag vill det eller planerar bli det, men så blir det iallafall. Det blir kanske mer iögonfallande om man lever ensam som jag och inte har någon som kan påminna mig om det och sätta ned foten. Jag är nog inte ensam om det och har nog sätt både yngre och folk som lever i tvåsamhet som är värre än vad jag själv känner att jag är. Men visst är det något jag vill vara uppmärksam på.

Nog känns det faktiskt lite speciellt att ha rundat 70 år. Det var en hög ålder om man skådar några hundra år tillbaks i tiden. Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden i Sverige cirka 37 år för kvinnor (något lägre för män). Ungefär hundra år senare hade den ökat till 44 år. I dag är den 84 år. Så visst sker det saker och ting på den fronten. Men det är fortfarande trots allt väldigt kort i sammanhangen. Jag menar, vad är väl 84 år för någon ålder – det är knappt så det märks med tanke på jordens 4,5 miljarder år – som ett litet vindpust.  Jag har ju faktiskt knappt kommit igång  med livet med mina 70 år. Jag är ju knappt nog ens en liten infant. Ingen större tröst att vi lever som längst just nu!

Barnen som föds idag beräknas få en medellivslängd på ca 104 år.

Det var en period i livet då jag bara ville bli äldre. Jag var stolt då jag fick betala vuxen biljett på bussen och att kunna gå på vuxenbio. Att uppnå myndighets ålder var även det en stor grej eller att få köpa varor på systembolaget och att ta körkort. Detta var stora höjdpunkter och begivenheter i livet för en ung pojk som jag. Inte så att jag inte trivs med min ålder idag, men som sagt, nu får det gärna stanna upp ett tag.

Men det är nog en önskedröm. Livet går vidare utan att ta någon större hänsyn till mina funderingar och önskningar om att stanna upp ett tag. Jag är nog införstådd med det och måste acceptera fakta. Tiden väntar inte eller stannar upp, tiden går vidare utan att tänka på vad den stundtals ställer till med. Tiden har sin egen tid oberoende av oss människor. Tiden kan vi än så länge inte kontrollera eller manipulera.

En ny fas i mitt liv börjar nu efter 5 januari 2021. Jag har uppnått vuxen ålder och delar denna period i livet med många andra människor på hela vår planet moder Jord. Många goda kolleger har redan uppnådd denna ålder – många fick aldrig denna möjlighet.  Jag både bör och skall känna mig lyckligt lottad. 

I dessa dagar är det än mera viktigt att ta vara på det vi har – att vårda sig själv såväl som sin omgivning och visa en viss ödmjukhet inför framtiden och våra medmänniskor. Vi lever i en bräcklig tid och värld och själv vill jag inte ta något för givet. Nu vill jag återigen bli en bättre människa och drömma om en ljusare framtid för oss alla. 

Jag vill leva här och nu och njuta – inte fundera så mycket på framtiden och det som varit. Har nog alltid haft problem med det. Nuet har ofta suddats bort och ersatts av det som en gång var eller drömmen om morgondagen.  Mina tankar är ofta omgärdat av färglöshet – det mesta är svart eller vitt. Vart tog färgnyanserna vägen?

Saknaden av min kära Anita vid min sida är stor – tomrummet efter henne kan ingen ersätta – i min vardag eller i mitt liv. Tänk om hon kunde vara här hos mig idag!?

Mina 70 år har varit bra, kanske inte alltid med högsta betyg, men väl så ofta godkänd och några gånger underkänd. Mycket kunde jag ha gjort bättre och hanterat annorlunda, men i stora drag skall jag inte klaga. Jag har anpassat mig till de utmaningar och förutsättningar jag har blivit tilldelat och gett mig själv, klandrar inte andra när något går fel och jag har lärt mig mycket av mina motgångar och sorger under mina korta 70 år.

Utan mina upplevelser, motgångar, medgångar och livserfarenheter vore jag ju inte den jag är idag – Asbjörn Lauritzen född 5 januari 1951. Vad mera kan jag väl önska mig i livet eller begära? 

Men nej, allt vill jag ju inte dela med mig. 

Mina funderingar och dagdrömmar vill jag vårda och utveckla i takt med tiden – Och vad vore väl mitt liv utan mig själv?