En ny tid

Vardagen är åter här efter jul och nyårsfirandet. Det blev några helgdagar i både dur och i moll. De flesta ser fram mot att återgå till en mera normal vardag medan  andra redan saknar ledigheten och ser fram mot nästa. Men en normal vardag som vi är vana med lär nog dröja.  Vi är fortfarande mitt i en pandemi även om vaccinering redan har startat – ett ljuspunkt i en annars så mörk tunnel. Men nu skall vi glädjas åt att något positivt är på gång. Allt är inte längre helsvart och tröstlöst även om många som har förlorat sina nära och kära kan ha svårt att se några ljuspunkter i tillvaron. Men det finns hopp och förväntningar om att vi går mot bättre och ljusare tider. Jag vill tro det!

Nu skall vi läka alla sår och försöka blicka framåt. Livet skall snart återgå till det som en gång var. Men först skall det tydligen bli värre – skall detta elände aldrig ta slut? Under digerdöden som härjade på mitten av 1300 talet avled nästan hälften av Europas befolkning. Spanska sjukan på 1900 talet dödade var tjugonde person i världen och inte att förglömma fågelinfluensan, Ebola och Hiv/Aids i vår egen tid som fortfarande pågår i världen.

Men så illa skall det nog inte bli med dagens pandemi. Men det ger mig ändå en tankeställare och jag undrar varthän detta lutar. Vart är vi på väg? Forskare varnar redan nu för nya pandemier i framtiden, några spås bli värre än den vi upplever idag. Själva sitter vi lugnt i båten och gör i stort sätt inget för att förhindra att det eventuellt skall hända igen. Vi gör i stort sätt ingenting med något! Vi bara låter allt ske. Men allt har sin orsak och det mesta har vi människor själva skapat och ställt till med – det mesta kan vi således även förhindra eller förändra.  Allt skall och kan inte lösas med mediciner, vacciner och ny teknik. Någon gång måste vi ta tag i orsaken till att det blir som det blir.

Världen är som en dålig film där vuxna säger en sak och gör något helt annat. Barn och ungdom tar snart efter och blir i sinom tid likadana. Allt ordnar sig mentaliteten. Men det gör ju inte det! Absolut inget ordnar sig om man inte gör något åt det – det vara sig klimatet, pandemier eller något annat. Varför ge upp när det är så oändligt många saker vi kan åtgärda för att göra skillnad. Men vi vill inte, vi orkar inte ,vi bryr oss inte, vi flyr från verklighet och ansvarstagande. 

Varför har vi människor så svårt för att ta ansvar?
Vad är det vi är så rädda för?

Men att kritisera de som vill göra något och står upp för sin sak och vill påverka, det är vi duktiga på. Då är vi där på direkten med hån och nedsättande kommentarer och attityder. Vart är vi på väg i detta upplyste samhället?  Det hjälper inte längre att säga att det visste jag inte eller att detta hade jag ingen aning om. Allt är inte andras ansvar. Isåfall låt oss bli lite mera ödmjuka inför fakta och börja tänka efter. Vi kan ändra på saker och ting – inte bara byta ut makthavare. De är i stort bara en produkt av oss själva. Den perfekta makthavare/människan finns inte. Vi kan inte alltid förvänta oss så mycket mera av alla andra än av oss själva. Att leva som vi lär? – det gäller inte för mig!

Många vågar kasta den första stenen

En ny dag gryr, skymningen går över i ljus och dagarna har redan blivit både längre och ljusare. Redan nu märks en stor skillnad jämfört med december månad.  Snart är vi där när vårsolen dansar över våra liv och sommaren hägrar. Javisst finns det hopp och visst finns det tro och tillförsikt på den kommande årstid. Vi skall bara uthärda några månader till innan allt blir bättre. Snart har mörkret gått i glömskan.

Ibland vill jag inte prata med någon eller socialisera – kan vara tyst i dagar. Det är egentligen inget jag vill. Jag försöker hela tiden bättra mig, men lyckas inte så där vidare. Min introverta sida tar ofta överhand och värst blir det när jag så ofta har svårt med min sömn. Efter en god natts sömn kan jag flytta berg – efter nätter utan sömn kan jag knappt nog flytta mig själv och jag blir fåordig och lättirriterat. Världen och dagarna blir svarta, utan ljus och hopp. Mörkret tar överhand.

Men nu gäller det. Jag har uppnådd en ålder av 70 år och blivit en mogen man. Plötsligt från den ena dagen  till en annan blev jag en 70-plussare. Jag skall leva med hjälp av mina livserfarenheter från livets hårda skola – inte alltid leva som jag lär och jag vill stundtals säga en sak och göra något annat – utan att behöva ställas till svars för det. Jag vill försöka att inte kräva så mycket mera av alla andra än det jag kräver av mig själv. Det har nog varit rättesnöre under hela mitt vuxna liv. Att öppet håna en annan människa i sociala medier har aldrig varit min grej och måtte det heller aldrig bli så framöver. 

Inget har varit gratis i livet och det vill ej heller vara så i framtiden. Man skall kämpa för det man har, sägs det. Och jag är nog inget undantag. Ofta har jag tänkt att jag vill ha nya utmaningar i livet, fantiserat om ett nytt jobb på deltid eller liknande. Men vem vill väl ha en 70-plussare i detta åldersfixerade samhället? Tanken förblir en tanke och sjunker in tillbaka i den sedvanliga dvalan.

Men ack nej, inget blir som det en gång var. En svunnen tid kommer aldrig mer tillbaka och tur är väl kanske det. En eftertanke om dagens liv och samhälle är nog på sin plats. Vi kan i stora drag styra våra val i livet och därigenom samhället i övrigt – även det ogjorda får sina konsekvenser. Likgiltigheten är kanske den största faran mot både demokrati och samhällsutveckling.

Klimatet oroar mig en hel del och jag försöker leva mer klimatsmart än vad jag någonsin har gjort – konsekvent? – nej –  men jag gör mitt bästa och tänker ständigt på det när jag gör saker och ting och när jag handlar. Min garderob är inte precis klimatsmart, men jag är mera medveten om det idag än igår. Nej, det är minsann inte lätt, men vem har sagt att allt skall vara så lätt. Det får aldrig bli en ursäkt. Klimat och miljö blir inte bättre bara därför att det är svårt. Har dock kommit underfund med att det är mycket jag kan göra som privatperson. Hjälper min egen insats för ett bättre klimat?  – nej, inte speciellt mycket –  men om flera gör det samma blir resultatet förmodligen synbart – i längden. 

Vi alla har ansvar, inte bara för det vi gör, men också för det som vi låter bli att göra. Vilka flera signaler behövs?

Jag vill inte fly min del av ansvaret

Men nog om det – framtiden är snart här om den nu inte redan är här. Blev den som vi hade tänkt oss? Blev den som jag själv hade tänkt mig? Kan ej svara, inte ens för min egen del kan jag säga att jag vet. Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig att framtiden eller det som idag är nuet skulle se ut – men inte hade jag kunnat föreställa mig en pandemi även om många forskare redan hade förvarnat om det i åratal, så det borde inte ha kommet som en överraskning. Men jag lyssnade inte, vi lyssnade inte –  inte kan det väl drabba oss här i den rika delen av världen? Vi som är så duktiga på det mesta.

Vad blir nästa katastrof vi kommer att utsättas för  därför att vi valde att inte lyssna på varningar från forskare och specialister?  De har skrämmande nog oftast rätt.

Men ack nej, vi lär oss nog aldrig. Låt oss lämna över ansvaret till nästa generation, till de folkvalda och andra beslutsfattare. Vi tvår våra händer och vi vill kunde säga ”Vad var det jag sa” (eller tänkte)? – utan att behöva ta ställning och eller ändra livsstil. Vi alla kan göra en hel del om bara viljan finns.

Men inte skall väl jag moralisera eller komma med pekfinger. Vi alla gör nog så gott vi kan och vill?