Funderingar

Många tankar passerar genom huvud, kropp och själ i dessa dagar. Och de är inte alltid lika positiva och ljusa som de en gång var. Men jag gör som de flesta av oss – det bäste ut av situationen. Det är bara att gilla läget även om jag längst inne inte gör det. Inte så mycket jag kan göra åt saken. Respekt och hänsynstagande i dessa corona tider blir mer och mer ett minne blott.  Folk är trötta och avmattade, säger ansvariga myndigheter. Själv säger jag att folk inte längre bryr sig. De struntar fullständigt i om de smittar sig själva eller andra. De är immuna och odödliga. Jag kan tyvärr inte hitta någon förståelse för många av mina medmänniskors beteende. Allt för många känner sig immuna.

Samtidigt kämpar tappra anställda inom vård och omsorg dygnet runt – de kämpar mot tiden, de kämpar mot klockan och folks arrogans – de kämpar för att vårda och rädda liv.

Jag skall inte bry mig, jag skall sköta mitt eget, jag är ingen specialist, jag är bara en enkel medmänniska, men som trots allt bryr sig ändå. Stundtals är jag mycket trött och vill bara bort härifrån, bort från min ensamhet och mina tunga och alltmer mörka tankar om livet och mig själv. Vad är meningen med det livet jag lever just nu – enformigheten har taget överhand och styrning sedan lång tid tillbaka. Hur tar jag mig ur detta trauma, hur tar jag avstånd från mina negativa tankar om mig själv och livet som inte ger mig mycket självkänsla och styrka längre. Mycket har hänt de senaste åren, jag hinner inte med, mina tankar har stagnerat i mörka minnen och självförakt. Jag vill inte vara med längre. Ja, dessa tankar surrar allt oftare runt i mitt huvud. 

Jag får det inte riktigt till, jag styr inte längre över innehållet i mitt liv och mina tankar. Drömmen om morgondagen? vart tog den vägen, varför övergav du mig? Jag som hade så stor tillförsikt till dig, du som skulle ge mig en ny start i livet, ett nytt innehåll. 

Men ack nej, livet blir nog bara vad jag gör det till.  Ingen annan styr över mig och mitt liv. Innehållet i mitt liv är det ingen som skänker mig, det styr jag över själv. Men ändå sitter jag kvar här –  hjälplös och irrar runt i blindo. Det har kanske med åldern att göra? Nej, så är det inte, det har med mig själv att göra – mina egna inre, mörka tankar om livet och mig själv.

Allt löser sig bara jag får min vaccin – tror jag själv på det? – eller är det bara ytterligare en flukt från verkligheten och mitt livs innehåll. Svaret kommer i framtiden – en framtid som jag själv inte känner till – en framtid jag kanske inte heller vill känna till. Jag vet inte – jag är håglös och har tappat tron på ett mentalt tillfrisknande. Jag vill så gärna och längst in så vet jag nog att det kommer bli både svårt och bättre – jag skall ut på mina äventyr och resor igen – livet som tidigare gav  mig mening och glädje och livskraft. Längst in tvivlar jag nog inte på det. 

Ja, det kommer nog att bli bra!

Jag vill invänta framtiden och samtidigt försöka styra den till något bättre – iallafall för min egen del. Kan ju inte styra andras personliga framtid.

Men ack vad livet kan vara vackert ändå  – de mörka dagarna är trots allt färre än de ljusa och de ljusa är längre än de mörka – livet är nog ganska så normalt ändå vill jag tro. Det är inte värre för mig än för någon annan – vi alla hanterar livet på olika sätt – hanterar det efter bästa förmåga med de förutsättningar vi innehar. Men visst kan det tära på både krafter, kropp och själ emellanåt.

Nu skall jag inte deppa ner mig, jag skall söka nya krafter och nytt livsmod. Jag är inte den som ger mig i första hand och vill inte göra det den här gången heller. Lite motgång får man ju tåla och uthärda. Vad vore livet utan? Vem har sagt att livet bara skall bestå ut av glädje och goda ting – utan några motgångar? Det är ju trots allt helheten som gör mig till den jag är idag. Jag är en människa, en helt vanlig människa. Jag är frisk och kry – inga krämpor så jag skall känna mig lycklig lottat, inga dolda sjukdomar, mig veterligen.  

Men visst känns det lite motigt om dagarna. Ljuset i tunnels finns där, men jag ser det inte än så länge. Men bara vetskapen om att det finns där ger mig ett visst hopp och tillförsikt. Min första dos vaccin är avklarat och nästa dos får jag i början av juni – något att se fram emot. Det blir kanske ljuset i tunneln för min egen del. 

Inte så att jag tror att ett normalliv återkommer bara därför att jag är vaccinerad. Det dröjer nog ett bra tag innan livet återgår till det som det en gång var – innan pandemin. Vill fortsatt vara restriktiv med mitt umgänge och skall nog inte känna mig säker och immun även efter vaccinering. Man kan tydligen både bli smittat och smitta andra även om man är vaccinerad. 

Kommer därför inte att resa i sommar eller delta i större folksamlingar och begränsa mitt umgänge till en mycket begränsad nivå. Några har säkert ingen förståelse och respekt för mitt ställningstagande, men huvudsaken är att jag själv förstår. Jag kompromissar inte med min egen eller andras hälsa i detta avseende.

Mina tankar går idag ofta till de som inte hann med någon vaccin – de som avled i förtid och alla dessa anhöriga som har förlorat en när och kär.

Vi får kanske ett annorlunda och nytt perspektiv på livet efter denna pandemi? Men det går nog fort över som med allt annat här i livet. Vi glömmer fort och det blir väl bara de som blev hårdast drabbat som får leva med negativa och mörka minnen om det som varit. 

Ja, livet skall nog gå vidare – the show must go on – tror nog själv heller inget annat – jag vill inte tro något annat. Det finns ett liv även efter denna pandemi. Men jag hoppas ändå att vi kan få oss en tankeställare om vad vi nu har upplevt och inte bara ser det som en event, en händelse i livet och i historien vi inte kunde påverka.

Vi kan nog påverka det mesta här i livet om bara viljan finns.