Resan

Resan eller bara ett sökande efter något nytt

Det är med blandade känslor jag åker i väg. Flyget avgår klockan någon gång i eftermiddag. Jag är rastlös och saknar någon vid min sida. Det är inte första gången jag åker ensam, men det är annorlunda den här gången, jag vet inte varför, det bara är så. Det känns så definitivt, det är konstlad och det är overkligt. Jag kan inte riktigt förklara och det finns heller inga skäl till att jag ens skall försöka. Känslan inom mig är tomhet och jag vet nog inte riktigt om jag egentligen vill åka iväg. Jag hinner ändra mig om jag vill, tänker jag, men jag kan inte. Jag vill inte stanna hemma och jag vill inte åka iväg och jag vill inget annat heller. Jag vet inte riktigt vad jag vill, jag vet bara att jag inte vill.

Det blir nog bra när jag kommer fram, tänker jag. Allt blir bara bra när jag kommer fram till värmen och ett annat klimat, möte med andra människor, träffa gamla och nya bekanta. Allt detta som har varit i mina tankar under längre tid, allt detta jag skall göra, vart jag ska bo och äta, vad jag skall göra den första dagen med telefoni och mobilt internet etc. De första timmarna går som oftast åt till en hel del praktiska ändamål. Samma procedur som förra gången kan jag nog säga. 

Jag sitter med gråten i halsen, tittar på min resväska, ser ut genom fönstret och tänker tillbaka. Jag blir sittande en lång stund, jag vet inte riktigt hur länge, men jag blir plötsligt torr i munnen och känner hur magen drar ihop sig, stressmage, det är nog det. Jag har haft magkatarr en gång på åttiotalet, men det är inte samma känslan den här gången, det är något annat, något som jag inte riktigt kan förklara. Det är inget nytt, jag har haft det under längre tid, till och från.  Jag kanske bara inbillar mig saker och ting, hypokondri – jag tittar åter på min resväska, den är packad och resklar – jag är resklar –  skall bara ta på mig ytterkläder och skor, sen kan jag åka iväg. Men jag blir sittande kvar ett tag till. Jag har gott om tid, tänker jag.

Jag går genom rummen en gång till, jag tittar på foton på väggen och tänker på tiden då de togs, minnen dyker upp, foton talar till mig, jag sätter mig åter ned vid  köksfönstret och tittar ut.  Jag blir lätt melankolisk när jag sitter så här i mina egna tankar och jag är inte riktigt medveten om vad jag egentligen tänker på. Det är kanske livet jag reflekterar över eller kanske något annat. 

Hjärnan är trött på alla funderingar om livet och döden, ensamheten, suget i magen, den mentala tröttheten som aldrig tar slut. Jag vill bli hel och frisk som alla andra, jag kan inte låtsas längre, jag är trött på att säga att allt är bra när det egentligen inte är så bra, den påklistrade fasaden, kampen mot mig själv, de imbecille tankar inom mig. Jag skall ta tag i mig själv, jag skall rycka upp mig, jag, som nu skall åka bort på den längsta semester någonsin, eller skall jag säga den längste resan någonsin mätt i tid. Semesterresa är det ju inte, jag är pensionär och då är livet som en enda lång semester – hela året – jag är håglös och har svårt att hitta tillbaka till mig själv.

Jag tar en extra sista check på vattenkranar, eluttag, teve, fönster, allt detta jag redan har kontrollerad några gånger. Jag säger högt till mig själv: teve OK, eluttag i stora rummet Ok, det samma i de andra rummen, allt är OK, precis som det var alla de andra gånger tidigare i morse. Jag börjar bli gaggig och slö, litar inte längre på mig själv som förr – Allt OK, eller skall jag kontrollera vattenkranen en gång till för säkerhetsskull?

Jag fattar ett beslut om att allt är OK, säger högt till mig själv att allt är OK, tar på mig ytterkläder, skorna, tar tag i resväskan, öppnar ytterdörren, stänger samma dörr, låser, säger till mig själv att nu är dörren låst. Jag väntar på hissen och checkar ytterdörren en sista gång, åker hissen ned och beger mig i väg till tvärbanan – men är jag nu verkligen helt säker på att ytterdörren blev låst?  Jäklar, jag glömde kolla kylen och frysen en sista gång, och spisen – Nej, jag går inte tillbaka, jag är säker på att både kylen och frysen och spisen var OK när jag checkade tidigare i morse. 

Resan med pendeltåget till Arlanda går som på ”räls” och jag börjar kunna koppla av och bortse från allt jag skulle kontrollera i lägenheten innan jag åkte. Pass, biljett och pengar och kreditkort håller jag koll på, nära till hands i handbagaget. Jag börjar se fram emot resan och en positiv känsla dyker upp inom mig. Det skall nog bli bra, tänker jag, nu när jag är på väg till sol och värme, nu när jag börjar få distans till allt. 

En god vän möter mig på flygplatsen i Phuket. Han är taxi chaufför och jag känner mig trygg med honom. Han har sin egen bil och är enligt honom själv tillgängligt alla dygnets tider året om.  Jag har känt honom i några år, en nära bekant rekommenderade honom. Han kör lugnt och sansat. Jag vill använda honom så mycket som möjligt när jag är i Phuket. Vi har kontakt med varandra även på Facebook. Han är nära bekant med ägaren till hotellet där jag bor, samma hotell som förra gången och alla de andra gångerna sedan 20 år tillbaka.

Förväntansfull checkar jag in på hotellet, några känner igen mig från förra gången. Många nya ansikten i receptionen, några har slutat och nya har tillkommet.  De tar hand om mitt bagage och ledsagar mig till rummet. Samma procedur som alla de andra gångerna. Här skall jag nu stanna ett tag. 

Det här blir nog bra, tänker jag. Nu när allt har lugnat ner sig och vardagen tar över. Alla dessa tankar och förväntningar om att allt skall bli bra, när allt lugnar ned sig och livet tar en ny sats och jag vill försonas med mig själv –  det blir nog bra så småningom.

Men visst blir det bra så småningom. Det blir det som oftast, bara ärren blir kvar som en påminnelse om det som varit, ärren som inte syns där utanpå, ärren som har etsat sig fast i det undermedvetna, i själen om man så vill, ärren som jag skall leva med resten av livet. 

Solen börjar värma ordentlig nu. Det är fortfarande tidigt på dagen, klockan är bara halv elva och det är säkert redan mer än 30 grader varmt. Det är ju detta jag tycker om, tropiskt klimat, varmt dygnet runt, även regnet är varmt. 

Det blir ett tårfyllt möte med vänner och bekanta, många minnen dyker upp från ingenstans och mina vänner i bandet på hotellet sjunger den ena favoriten efter en annan, alla dessa gemensamma minnen vi hade  tillsammans.

Men denna resa skulle bli något helt annat än tidigare år.

Dessa tankar hade jag för ett par år sedan och mycket har förändrats sedan dess

Jag mår bra idag, livet går vidare och jag ser framåt med nya mål, planer och idéer om min egen framtid. Vad vill jag med resten av mitt liv? Svåra frågor utan riktigt enkla svar. Meningen med livet, alla dessa funderingar som snurrar runt i min hjärna. Skall nog inte tänka så mycket, det är inte bra för själ och sinne att tänka för mycket, tankar dödar, tankarna kan ta kraften ur en. De positiva tankarna vill jag dock behålla.

fortsättning följer……