Vem är Jag eller vem Är jag

del 1/2

Vem är Jag?

Inte så lätt att besvara. Enklare vore det att förklara vem alla andra är. Hur enkelt som helst – eller – det kanske inte är så enkelt det heller. Det kan så lätt bli fel.

Men vem är nu jag då? Jag förflyttar mig till spegeln och ser en ung 65 årig man i sina bästa år, de bästa år därför att det är så. Vad har väl jag att klaga på i detta mitt Sverige som har blivit mitt Sverige utan att det egentligen är mitt Sverige. Vem kan väl äga Sverige? Nej, jag äger inte Sverige. Jag äger heller inte Norge. Jag är bara född i Norge och bosatt i Sverige.

Många säger att de är stolta över att vara födda i Norge. Jag är inte stolt över att vara född i Norge, jag är glad över att vara född i Norge, jag hade inga valmöjligheter. Jag skäms heller inte för att jag är född i Norge. Hur kan jag vara det? Min mamma och pappa gjorde, ja, ni vet det där och nio månader senare kom lilla jag till världen, inte kunde väl jag bestämma vart mina föräldrar skulle göra , ja, ni vet det där. Tror inte ens det var planerat att jag skulle komma till världen. Det kanske bara blev så efter en blöt kväll eller av någon annan orsak. Jag har egentligen aldrig frågat. De kanske har ångrat denna kväll eller natt många gånger, vad vet väl jag. Men jag kan ju inte direkt ta åt mig äran och vara stolt för vad de åstadkom just denna kväll eller natt då de gjorde, ja, ni vet det där. Jag kan ju heller inte skämmas för det.

Jag är är inte stolt över att bo i Sverige. Jag skäms inte över att bo i Sverige, jag är bara glad för att jag bor här. Visserligen gjorde jag mycket mera för att bosätta mig i Sverige än då jag bosatte mig i Norge. Jag valde att bosätta mig i Sverige av helt naturliga skäl – kärleken. Jag gjorde ett val och kanske jag kan vara stolt över just detta val.

Men tänk om jag var född i Sydafrika, Kina, Cuba, Nigeria, Chad, Kongo, Indien, Biafra , USA, England, Somalia, Thailand. Afghanistan, Syrien, Libya, Sudan, Australien, Ryssland eller något annat land? – Vem vore jag då?

Tänk om mina föräldrar var fattiga bönder i Somalia eller fattiga risbönder i Kina eller kanske i Sydafrika eller Laos? Vad hade hänt med mig då? Hur hade då livet format mig med dessa förutsättningar? Vem vore jag då? Alla som är födda i andra länder är också glada och stolta, ja, jag får väl använda ordet stolt därför det är vad de flesta säger att de är. De är glada och stolta över att vara födda där de är födda. De är glada och stolta över sitt land, sin kultur, sin familj, sina vänner eller vad det nu kan vara.

Men nu är jag född i Norge och min uppväxt i Norge har format mig till den jag är i dag och inte minst har jag bidragit själv till att forma mig själv – hur mycket vet jag inte, men en liten del kan jag väl ta åt mig av äran att jag är den jag är.

Jag gör mina val i livet och jag skall ta mina konsekvenser av det, även att inte göra ett val betyder att jag gör ett val. Jag formar mig själv och jag blir format av livet, omgivningen, grannar, släkt, familj, radio, teve, tidningar. Ingen av oss går opåverkat genom livet av omgivningen. Det sägs att den största påverkan i livet sker i närmiljön, arvet från föräldrar, uppfostran, skolan etc. Vem jag är blir på något vis summan av allt och därför blir jag format genom hela livet. Svårt att påstå att någon avslutar sin formning vid 45 års ålder. Ja, det är klart, avlider man så kanske man avslutar sin formning, men å andra sidan är det många som påstår sig veta att då börjar ett annat och bättre liv i paradiset. Nu har jag väl ingen större tro på det. Men det är min personliga åsikt om den saken. Ni som har en annan åsikt om detta, respekterar jag fullt ut. Svårt att bevisa det ena eller det andra.

Men hur som helst så formas vi alla genom hela livet. Jag formades i Norge fram till 26 års ålder och har därigenom fått mina norska värderingar om allt. Hur kan jag påstå något annat efter 26 år i Norge, inklusive hela min barndom och ungdom och med norska föräldrar, vänner släkt, skola. Kan jag då bli annat än norsk? Självklar inte och jag har då heller aldrig försökt vara någon annan.

Men allt var ju inte bara en dans på rosor för min del i Norge och det var det inte för de flesta andra heller. Jag hade både goda och glada tider, men också för min del tragiska och tråkiga perioder, precis som alla andra. Men det formade mig till den jag är i dag och påverkade de värderingar jag har i dag. Inget konstigt med det. Utan mina upplevelser, utan min tid i Norge skulle jag inte vara den person jag är i dag.

Jag flyttade med mig själv, min personlighet och allt vad jag var till London och skulle bli påverkat av miljö, vänner, vänners vänner, bekanta, tidningar, radio, television, ja, allt det som påverkade mig i Norge, skulle även nu påverka mig i London, men annorlunda.

Engelsmän var inte som jag, de hade inte min uppfostran, de hade inte mina norska erfarenheter, de hade inte mina norska vänner. En ny värld öppnades för mig. Mycket var likt och mycket var olikt, inte minst språket, inte minst alla de engelsmän jag träffade som hade fördelen att vara uppvuxna och uppfostrade i England med engelska föräldrar, engelska vänner, engelsk skola etc. Hur kunde väl jag efter en dag eller två, efter ett år eller tre plötsligt bli engelsk? Det gick ju inte, jag var fortfarande norrman och mitt umgänge, förutom engelsmän, var skandinaver. Danskar, svenskar och norrmän blev plötsligt nästan samma sak. Vi var en liten grupp som hade mycket gemensamt.

Jag träffade också många med utomeuropeisk bakgrund. Invandring var ett stort tema redan på mitten av 70 talet i England. England hade redan då en stor invandring, främst från de forna kolonier. Nog om den saken.

England var med att forma mig till den jag var då och plus den jag var innan jag kom till Enland, jag blev ytterligare en ny människa. Ja, kanske inte en ny människa, mitt lilla Jag fick bara en ny dimension i livet, jag fick engelsmännens syn på livet och på världen. Jag fick deras syn på mitt lilla Norge. Det är alltid nyttigt att höra vad andra tycker om en själv, ens värderingar och om det land där man är född och uppvuxen. Var det rätt eller var det fel att ha en annan uppfattning om Norge än vad jag själv hade?

Jag formades, jag gjorde nya val, jag såg annorledes på olika saker än vad jag gjorde tidigare. Mina ögon vidgades, min hjärna utvecklades och jag blev kanske en aningen annorlunda och klokare än då jag lämnade Norge med bara erfarenheten jag hade från Norge, inte så konstigt med det. Det vore mera konstigt att påstå att jag inte blev påverkat eller inte ändrades ett dugg. Hur jag ändrades vet jag inte.

Mina vyer ändrades med tanka på vad jag såg, upplevde, med vem jag samtalade. Jag lärde mig att gilla England och jag trivdes oerhörd bra i London. Höll jag med om allt vad de tyckte om världen och om sig själva? Nej, det gjorde jag inte. Jag var inte född och uppvuxen i Englad och fått den erfarenheten och blivit påverkat på det viset. Men jag kände en stor samhörighet. Jag hejade på England i fotboll. OK, kanske inte när de spelade mot Norge. Jag var ju fortfarande norrman och det går inte att sudda bort bara därför att jag bor i England. Men England var med att forma mig till den jag är i dag.

Men jag var också med att forma min omgivning och mina vänner genom vem jag var, vad jag tyckte om olika saker. Många gånger fick jag veta att det var intressant att höra vad en annan person från ett annat land tyckte i de olika frågeställningar. Skall man bara välja vänner som delar ens egna åsikter blir i alla fall min vardag mycket tråkig och trist.

Sedan flyttade jag till Sverige med mig själv, fortfarande norrman, men även lite av England och hur de tänkte med deras värderingar, sedan tillbaks till Norge och Bergen och sedan tillbaka till Sverige och Luleå och sedan åter till Stockholm. Men hela tiden var det jag som flyttade med mig själv, jag förändrades en aningen varje gång. Inte har jag helt samma åsikter och värderingar i dag som för 37 år sedan, den första dagen jag kom till Sverige. Mycket har förändrats och mycket kommer att förändras. Men jag är fortfarande norrman.

Jag har också bott i Strasbourg i Frankrike några månader och studerat i Europarådet med fransmän, spanjorer, greker, italienare, belgier och många andra nationaliteter. Jag fick även lite av dem med mig. Men norrman är jag fortfarande.

Men jag var nog en mönsterinvandrare i 1979. Jag var 28 år gammal, behövde ingen ytterligare skolgång, behärskade språket, hade inga barn som behövde skolgång, fixade mitt eget boende. Det sistnämnda var inte alltid så enkelt förstås. Jag hade inga stora pengar att investera i en lägenhet och fick nöja mig med andra hands boende till många gånger ockerhyra – en egen hyreslägenhet var inte att tänka på. Så efter mycket tänkande och sparande köpte jag en lägenhet i Årsta 1981.

Det var lätt för mig att invandra, jag var vit, jag var skandinav, jag hade fixat ett jobb redan innan jag kom till Sverige och jag var fullt ut accepterat utan några problem som helst. Där jag hamnade var det redan många invandrare. Det var som att börja på vilket jobb som helst i Norge, men i Sverige. Ingen större pappersexercis förutom ett nytt körkort till en bil jag inte hade eller någonsin kom att köpa. Mitt norska körkort var mer eller mindre bara att byta ut till et svenskt. Min arbetsgivare krävde att jag hade körkort.

Nåja, några språkproblem hade jag kanske. En kund på Arlanda frågade efter ett gem helt i början av min svenska karriär och han trodde väl inte sina ögon, öron när han efter ett tag förstod att jag inte visste vad ett gem var. Hur kunde väl jag veta det? Det ingick inte i kursen jag hade gått. Jag bad honom vänta ett tag, så jag gick in bakom kulisserna och frågade min chef vad ett gem var. Han plockade fram en binders som jag lämnade till min kund som väntade utanför med stort tålamod. Jag förklarade mitt dilemma och vi båda fick ett gott skratt. Nästa gång kanske han frågar efter en binders, så att vettigt folk förstår vad han menar. Kalla en binders för ett gem!!

Men vilket positivt mottagande jag alltid har fått här i Sverige. Jag har aldrig känt mig ovälkommen och har mängder av goda vänner. Många av mina vänner är invandrare som jag själv, danskar, norrmän och även utomeuropeiska som en gång hade flytt sitt land av olika skäl och som numera bara är invandrare som jag. Vi har olika hudfärg, men i princip samma typ människor. Många har inte haft det lika lätt som jag. Komma till Sverige med annan hudfärg, ett annorlunda språk som ingen annan förstår, inte har haft sin barndom, ungdom i landet så de kan lära sig svensk kultur, svensk lynne, svensk moral etc. Allt skulle för dem förändras och de måste även ändra sitt eget ego för att fullt ut bli accepterad i sitt nya land. Många klarar det, andra inte. Men redan då var det många som menade att vi hade för stor invandring, det vill säga invandrare med annan hudfärg och annan religion än min.

Men det är klart det går inte att dra paralleller med det som sker i dag. Den stora mängden på en och samma gång. Jag förstår också att vi inte kan ta emot hur många som helst. Inget samhälle klarar av det och med så stora mängder invandrare kommer också individer vi inte vill skall komma hit. Jag har för lite kunskap om just detta. Jo, jag läser samma saker som du läser och jag läser också om invandrare som våldför sig på våra flickor och tafsande på festivaler etc. Fruktansvärd beteende!

Jag läser mindre om de som inte gör det och hur de mår. Jag försvarar inte de som våldför sig på andra människor, jag bara försöker försvara de som inte gör det. Alla muslimer och utomeuropeiska nyanlända våldför sig inte på våra flickor och det är ingen som påstår det heller. De som gör det skall straffas liksom de svenskar som gör det. Jag läser om samma saker i Indien, jag läser även om det i andra delar av världen. Samma rapporter från i stort sätt hela världen.

Det är inte en religion, samhällsgrupp, nationalitet som våldför sig på kvinnor. Boven i dramat är en man, tydligen med extrema attitydproblem, en man som kan komma från vilket land som helst. Hur löser vi ett sådant problem? Ja, inte genom att straffa alla de som inte gör det.

Invandring har berikat mig och jag är en del av denna invandring och jag har kanske också berikat det svenska samhället.( skämtar bara…) Jag är en lyx invandrare som kunde välja mitt land, en invandrare som inte behövde fly från mitt land av olika skäl, en invandrare som inte behövde fly från bomber och som inte behövde förlora min familj under flykt över Medelhavet. Jag är en invandrare som inte ens behövde söka asyl, det var en rättighet jag hade genom ett nordiskt samarbete. Jag har ingenting att klaga på.

Jag vet inte hur detta med invandring skall lösas i dag och eller i framtiden. Jag har inga universala lösningar på detta. Vi skall stoppa all invandring, säger många, vi skall bidra med pengar till länderna i närområdet. Hur länge vill vi det? Vad med de som tar sig över medelhavet och hamnar i Italien eller i Grekland eller i Turkiet som heller inte klarar av dessa stora mängder. För Italien är inte lösningen bidrag från de av oss som vill betala sig ur ansvaret och krisen. Skall de skickas i retur på direkten? Vad med FN stadgar? Skall de sluta gälla? Skall vi bara acceptera invandring för högutbildade vita män/kvinnor som kan tillföra Sverige med sin kompetens och som inte belastar vår ekonomi? Självklart är det ett alternativ.

Du tror väl inte för en sekund att de som flyr hit kommer hit bara för att erhålla bidrag från svenska staten? Alla de invandrare jag känner vill jobba om de bara tillåts, men det är klart att det finns folk som vill missbruka våra bidrag och välfärd även bland den gruppen.
De flesta som kommer hit idag har faktiskt lämnat allt de äger, många har förlorat sina kära på vägen, flytt från krig och elände, bomber, många gånger våra egna tillverkade bomber. De vill ha ett nytt liv, en ny start i livet för sig själva och sina barn och familj. Nej, vi kan inte ta emot alla som vill komma hit, jag förstår det, men jag förstår inte denna hets och denna aggression som jag tar del av framför allt på fb och kommentarer i en del tidningar.

Men tro heller inte att alla som kommer hit blir svenskar. De kommer alltid att vara den som flydde från sitt land. En irakier kommer alltid att vara en irakier. Ingen större skillnad på det området än att jag alltid kommer att förbli norrman. Hur skall vi lotsa dem in i det svenska samhället, det blir svårare än det var för min del. Självklart är det så. Vi bär väl alla ett ansvar för att hjälpa till med just det.

Jag känner många svenskar och norrmän som har bosatt sig i utlandet. De kan bo i Spanien, Italien, Frankrike , England, Thailand och jag känner många som fortfarande tror att de bor här hemma i Sverige eller i Norge. Jo, jag vet de snyltar inte på sitt nya lands bidragssystem och de jobbar hårt eller de är pensionerade. Men de är fortfarande svenskar och norrmän och de firar alla sina respektive lands traditioner. I Norge visar man stolt upp norrmäns 17 maj firande i utlandet. I svensk teve visar man stolt upp utvandrade svenskar som firar svensk jul i USA. Ingen av dem har någonsin bott i Sverige. Deras ättlingar var svenska. Jag ser inga problem med det och jag ser heller inga problem med att muslimer, katoliker, syrianer eller vart de nu kommer från gör samma sak i Sverige eller i Norge.

Själv firar jag aldrig 17 maj eller andra specifika norska helgdagar här i Sverige. Jag åker till Norge om jag vill fira 17 maj. Men det är jag och alla är inte jag och kommer aldrig att kunna vara jag och jag förväntar mig heller inte att alla skall göra och tänka som jag.

Den bästa och ultimata lösningen på flyktingfrågan är kanske att vi slutar bomba så flyr man inte från bomber i alla fall. Men det värkar vara det sämsta och det mest ogenomförbara alternativet.

Men lösningen är INTE det som jag läser om i sociala medier om jag nu kan kalla det för lösningar. Jag vill inte ens återge de mest rasistiska uttryck. Nej, du är inte rasist bara därför att du vill begränsa invandring! Alla som är i maktposition är inte idioter som inte begriper ett dugg, migrationsverket är heller inte ett gäng idioter som inte begriper något, alla är inte idioter och korkade bara därför att de tycker lite annorlunda i denna så komplicerade fråga. Ingen förstår förutom de som skriver och kritiserar och idiot förklarar  de som tycker annorlunda.

Vi använder bara vår hjärna på ett annorlunda sätt.

Diskussion ja, men jag har mina begränsningar när det bara handlar om att svartmåla de som inte håller med vissa personer. Svartmåla är väl en sak, men det handlar mycket om hån och rent ut mobbing av många personer. Artister som inte begriper ett dugg, artister som skall bojkottas för sin tro på något annat. Politiska partier som heller inte vet vad de pratar om, skribenter i olika tidningar som bör tas bort från sina poster. Generaldirektörer som borde straffas och ställas till ansvar för vad de har ställt till med i invandrarfrågan.

Varför är det så viktigt med hån? Varför är allt, ja, varför är absolut allt fel?

Men så återkommer jag till mina fb vänner och upplever att det finns en helt annan verklighet. En verklighet med både respekt och kärlek, ja, vi måste inte vara eniga om allt, men respekten för andra finns där. Det samma upplever jag när jag läser de flesta tidningar, det finns en nykter analys av problemställningen. Jag ser ett helt annat samhälle när jag vaknar på morgonen och tittar ut eller går ut eller pratar med andra vänner än vad jag läser om på fb.

Om jag skulle rekrytera i dag, vilket jag inte gör, men jag har gjort det tidigare i mitt yrkesliv, skulle fb vara ett bra underlag i tillägg till en intervju. Allt kommer ju inte fram i en intervju, men genom fb verkar många komma i sitt riktiga esse och många skulle aldrig komma genom mitt kriterium för vem som skulle få en anställning där jag hade möjligheten att bestämma och påverka. Jag skulle heller aldrig ta in entrepenörer eller konsulter som inte visade en viss värdighet på fb och jag skulle påverka mitt företag att se över vilka kriterier som gäller avseende moral och etik och hur man skriver och tycker på fb. Nu pratar jag inte om vilka politiska värderingar man har. Det handlar bara om rent sunt folkvett och hur man behandlar sina medmänniskor i ord och tal. Många av dessa som du pratar nedsättande om idag, kan vara din kund i morgon eller inte kund beroende på din attityd. Titta på din chef’s attityd på fb, titta på dina underleverantörer, analyser deras beteende. Du kan ändra rätt så mycket om du bara vill. Använd din makt!

Nåväl, detta var mycket på en gång och och de flesta av er har säkert gett upp redan för flera sidor sedan.

Jag skall snart ut på min promenad. Jag skall ut på min Västerbron. Där har jag många diskussioner, där tänker jag fritt och där blir jag väldigt frustrerat. Det jag tänkte i går på min promenad kanske inte gäller i dag därför att jag har fått nya fakta som jag inte hade i går. Jag upptäcker varje gång att jag egentligen inte vet särskilt mycket. Det är så oändligt mycket mer som jag inte vet och förstår och ju mer jag tänker och funderar på olika saker, ju mera osäker blir jag på det jag visste i går.

Nej tvärsäkra personer är inget för mig. De har aldrig gått på Västerbron. De vet inget om livet. Livet och meningen med livet kan du bara hitta på Västerbron!

Men du skall vara förberett på att inget är tvärsäkert, inte ens efter en promenad på Västerbron.

Så vem ÄR jag nu
eller vem är JAG
jag VET fortfarande inte
jag vet bara att jag inte är den jag var igår
jag kanske vet mer i morgon
…om jag vill…