Vända blad

 

Jag vänder blad

Text och bild på nästa blad finns ej längre kvar, det är som om regnet har suddat bort allt innehåll, jag skall skapa ny text, ny bild, ny framtid – den kanske inte alls är lik den som en gång fanns. Hur gör jag nu, hur kan jag komma vidare, jag vet ju inte ens åt vilket håll jag skall gå. Vad är framåt och vad är bakåt?  Jag söker mig trevande fram, jag återvänder oftast till det som en gång var och det kan ju inte vara framtiden? 

Men det är nog det, jag måste och vill ta med mig det som varit, jag blickar framåt med det förflutna i mitt inre. Jag är och förblir summan av det förflutna och nuet. 

Text och bild för framtiden kan jag säkert påverka, inte allt, men mycket. Livet blir inte alltid som planerat, livet är kanske enbart en illusion och önskedröm inuti  mig. 

Livet får sitt eget värde genom lidelse. Sorg och tristess blir som vardagen, inget är sig likt, jag vandrar vidare hand i hand med historien och det förflutna. Allt kommer ikapp mig här jag nu går vidare på livets strapatsrika väg. Jag grubblar över det mesta, allt mellan himmel och helvete, allt mellan liv och död. Nuet blir bara ett medel för att älta det som varit. 

Det är svårt att göra sig av med tunga tankar 

Jag vill framåt, jag vill se ljuset och morgondagen, glädjen över livet – jag söker clownen som försvann ut i rymden, utan att blicka bakåt, clownen inom mig som höll mig livs levande, clownen som med sitt inre tungsinne höll mig vaksamt i sin famn.

Jag skådar åter mot horisonten, där havet möter himlen, dit jag aldrig når fram. Livet är en illusion som aldrig någonsin blir verklighet. 

Vad är meningen med livet?  jag som alltid trodde mig veta, jag som alltid hade något att blicka fram emot, jag lät mig inte kuvas, jag var inte beroende av andras smicker – kritiska röster spolades bort som en lättare tsunami våg – men visst tog jag stundtals lärdom.

Jag söker åter efter en ny mening med mitt eget liv

Jag sitter här och nu med eftertanken djupt förankrad i mina sinnen. Fragment av livets tungsinne dyker upp från intet, beklämmande ord som sagts, pinsamma och förnedrande händelser, ögonblick där jag visade sämre sidor av mig själv, ett liv utan omsvep, ett liv i svart vitt.

Nu går jag vidare på den sista långa färden. Inget blir som förut, mina tankar döljer sig bakom ett inferno av känslor och lidelse. Jag skall komma vidare, jag skall återfinna mitt eget starkare jag. 

Det är nu drygt ett år sedan Du lämnade mig. Du somnade in efter lång tid med smärta och längtan – en längtan efter något bättre  – Du var trött på alla de besvär som din sjukdom förorsakade, Du var stark och modig, Du var glad och positiv in i det sista. Jag samtalar med Dig varenda dag, allt mellan gomorron och gonatt, jag sitter på Skogskyrkogården och minns det goda vi hade tillsammans. Här kan jag tänka fritt och hitta lugnet.

Här är Din aska spridd med vinden, här känner jag Din närvaro, här håller jag Din hand i min, här kramar jag om Dig, Du min kära, Du som tog mig i Din famn. 

Jag är mentalt trött, hela mitt inre är som i brann, mitt hjärta är förkrossad, mitt ego har tagit stryk som aldrig förut. Vad sker i min kropp, vad gör sorgen som ej går att hejda?

Stundtals känns det som att jag inte vill möta morgondagen, fast det skulle vara ett svek mot Dig. Du ville att jag skulle ta vara på det ljuva livet och fortsätta med det jag gillar som mest. 

Jag skall inte svika Dig nu min Kära, jag skall vårda Dig och Våra minnen, allt det som bara Du och Jag hade tillsammans, allt det som ingen annan var med om. Ingen annan kan ta Din plats i mitt hjärta – mitt liv skall gå vidare med Dig i mina ådror.  

Alla dessa tankar som strömmar genom kropp och sinnen, alla dessa fundersamma människor som drömmer om något annat, något okänd, något bättre – vad har jag i mina tankar? Nog har jag svårt att kontrollera och styra mina tankar och mitt inre – mina promenader ger mig kraften och lusten att leva. 

Smärtan vill bedarra med tiden, längtan sitter kvar, minnen kan ingen ta ifrån mig.

Jag vill begrunda min egen existentialism – jag är den jag gör mig till, ingen annan bestämmer över min relation till omvärlden, till andra människor, det är nu bara upp till mig själv. Så har det ju alltid varit. Vem kan göra om mig nu på äldre dagar, vem kan sudda bort det som varit? 

Jag vill nu se framåt i backspegeln, jag vill drömma mig bort till Dig i framtiden, jag vill så gärna leva mer i nuet, utan smärtan, utan sorgen.  

Livet går vidare, de ljusare stunder är starkare än de mörka, jag skall inte beklaga mig. Världen är full av sorg och elände, jag tänker på de som har förlorat allt förutom sitt eget liv, sitt eget Jag, de som kämpar varenda dag och minut för livets uppehåll, de som kämpar mot sjukdom, svält och förtryck – jag hittar åter tillbaka till det stora perspektivet i livet – mitt eget perspektiv.   

Livet är stundtals svårt att leva, livet är även en glädje och en ynnest, livet är som en gåva som skall levas, livet är det största jag har, jag skall ta vara på det livet som många andra inte har. Jag skall inte gråta över det som varit, jag skall minnas och hedra och sakna. 

Livet tar tag i mig och leder mig vidare på färden 

Jag vaknar upp en morgon, solen skiner på Dig och på Mig, ingen annan kan se oss här vi vandrar hand i hand, ut mot det okända, kanske ut i universum eller kanske bara ut i det blå, jag blickar mot horisonten, jag ser regnbågen, jag vill dit och hitta min skatt, jag vill beröra alla regnbågens färger, jag vill dit där drömmar möts.  Jag vill möta Dig, jag vill ta Dig åter i min famn.

Jag drömmer mig bort till en öde ö med palmer och nymfer, jag seglar bort med vinden på den stora ocean, jag söker frihet från alla tankar och tristess, tunga mörka tanker som ej vill släppa taget, jag dras med ett inferno av tankar jag aldrig haft förut. Vad sker? Vad händer inuti mig?

Tänk om vinden kunde tala och ge svar, tänk om den gröna ängen där blommor och andra växter får nytt liv, tänk om även Du och Jag blir pånyttfödd, tänk om allt bara är en mardröm, en illusion, tänk om vi snart vaknar upp till en ny morgondag och allt är som om inget har hänt. 

Det blir nog inte så, det är ingen mardröm, det är livets gång, det är livets bistra verklighet, livets stora kretslopp. Och kanske en dag i framtiden kan vi med hjälp av forskning även lösa cancerns dödliga utgång, lika väl som de en gång löste alla de andra dödliga sjukdomar. 

Vi kanske måste finna oss i att ändra på sättet att leva. Människan har en förmåga att anpassa sig till nya, olika miljöer, nyfikenhet och viljan att förändra. Vi har överlevt både istid och katastrofer – vi är en stark och flexibel art – homo sapiens- vi är en hybrid av alla de andra människoarter innan oss – fast kroppen har nog svårt att absorbera alla gifter, avgaser, kalorier, fett och andra onödigheter vi får i oss på olika sätt, varje dag, varje minut – frivilligt och mot den enskildes vilja.  

Vi förlitar oss nu på forskning och piller mer än att ändra vårt levnadssätt. Vi som har en möjlighet.

Nog kan vi göra något på egen hand – jag vill tro det 

livet går vidare – solen går ned – morgondagen gryr –  vinden och skönklingande fågelsång visar väg- mycket ljus och mycket värme – ja, livet går vidare