Pensionär

Det är numera drygt 5 år sedan jag lämnade mitt arbete. Jag kommer så väl ihåg dagarna innan och framför allt Dagen då jag tog farväl av mitt kontor för alltid –  för allra sista gången –  Jag var pensionär. 

Mitt nya liv skulle påbörjas, det blev startfasen till en ny period i livet. Jag kanske kunna säga att det var slutfasen i livet, men det vill jag inte. Det är nu det börjar, tänkte jag, det är nu jag skall förverkliga mina drömmar, mina visioner, hitta mig själv, sikta mot stjärnorna. Det är nu jag skall göra allt detta jag inte hade gjort tidigare i mitt yrkesverksamma liv – av brist på tid, av brist på något annat – bra och dåliga ursäkter. 

Inga dåliga ursäkter längre. 

Nej, det blev väl kanske inte fullt ut så, men det blev iallafall en ny fas i livet. Och jag vill fortfarande inte kalla det för slutfasen – vilka hemska ord – slutfasen i mitt liv – nej, fri och bevara mig. Jag är i startupp fasen av en ny tidsanda i livets mäktiga universum. Det låter avsevärd mycket mera positivt och åtråvärd än slutfasen. 

Men nog om det!

Blev det som jag hade tänkt mig? 

Nu när drygt 5 år har gått sedan den stora dagen då jag vände ryggen till mina kolleger och mitt kontor, skall jag kanske göra en tillbakablick. 

När jag ser tillbaka på mitt liv dyker några större vägval och händelser upp som påverkade min tillvaro mer än något annat. Jag lämnade Norge och flyttade till London, jag flyttade från London till Stockholm, jag började min anställning i SAS, jag gifte mig, jag gick i pension, min älskade hustru Anita avled och jag blev änkling och här sitter jag idag och tänker tillbaka på livet. 

Det är mitt liv med några få välvalde ord. 

Sedan var det givetvis en del saker som hände där emellan och efteråt och framför allt innan jag packade min resväska och flyttade till London för att aldrig mera återvända till Norge. Jag ångrar genast ordet ”aldrig”. Vad vet väl jag om framtiden?

Men med handen på hjärtat, blev livet som jag hade tänkt mig? Levde jag upp till mina egna förväntningar? Levde jag upp till andras förväntningar? 

Svårt att ge ett entydigt svar. Svårt att säga. Jag vet inte. Det är nog heller inte så viktigt. Varför skall jag bry mig om andras förväntningar på mig? Svårare blir det med mina egna förväntningar på livet och på mig själv. Nej, det är heller inte så viktigt nu när jag reflekterar och blickar tillbaka. Det är ju inget jag kan göra något åt – nu i efterhand –  Så jag lämnar tanken.

Som pensionär får jag mycket tid över att tänka och fundera. Jag lever tyvärr mera i det förflutna än i nuet. Nuet används ofta till att tänka bakåt och inte så mycket framåt. Manga tankar dyker upp från ingenstans, det undermedvetna river tag i mig, ruskar om mig och får mig stundtals ur balans. 

Många negativa tankar, allt som blev fel, alla misslyckanden, jantelagen. Varför blir det såhär? Mina destruktiva tankar vill jag göra mig av med. 

Jag tar tag i mig själv, jag rycker upp mig, jag börjar på nytt, jag ser framåt –  så var det med det – Jag sopar allt under mattan ett tag, så får vi se om det försvinner helt en dag. Men det har jag försökt förut, tänker jag. Det hjälpte inte då, det fungerade inte. Jag försöker en gång till, tänker jag. Eller skall jag ta tag i det nu en gång för alltid. Nej, det blir för jobbigt. 

Jag är ju pensionär och då vill jag tänka positivt. Jag vill ta fram de positiva tankarna om livet och om framtiden.

Nu vill jag våga leva drömmen. Hitta tiden att leva. Ha tid att leva. Livet skall bli som en spegelblank sommardag, utan de stora visioner, utan de stora drömmar – bara leva livet – en dag i sänder – vaska bort alla bekymmer och låta världen ta emot mig, erbjuda världen en del av mig själv. 

Mina destruktiva tankar om mig själv och livet dämpar entusiasmen, det släpper inte taget, det lägger sig som en dimridå runt min aura och mina tankar, jag ser bara några meter framför mig, solen bryter inte genom dimridån, jag ser ingen och ingen ser mig. Jag ser tillbaka på livet, jag ser en osäker liten grabb utan självförtroende, utan tillförsikt – utan tro på sig själv.  

”Nej, lägg av, släpp taget, öppna dina ögon, öppna dina sinnen, vidga dina vyer, se livet som det är, se framåt och inte bara bakåt, lev här och nu”.

Ja, det är ju så jag vill leva och samtidigt känna ett medelstort ansvar för både mig själv, miljö, samhällsutveckling, min närmiljö och resten av världen.  Det lilla jag kan göra betyder kanske inte så mycket i det stora och hela, men det betyder mycket för mig och min egen självuppfattning, min egen självbild. Det lilla jag kan göra för att stoppa en trend, eller iallafall bidra med något, vad vet väl jag.

Livet är uppdelad i olika faser, de flesta faser var bra  för min egen del, några riktiga bakslag har det också varit. När vi uppnår en viss ålder och vi blir äldre, händer mycket i omgivningen. Vi förlorar nära och kära. Jag upptäcker att livet är ganska så skört, jag tar inget för givet. Jag är inte längre odödlig.

Livet som pensionär vill jag inte byta ut. Jag börjar först nu förstå att jag faktisk är pensionär. Jag måste inte stiga upp till en viss tid varje morgon, alla dessa måsten för att få livet att gå ihop tog slut. Jag stiger visserligen upp till en bestämd tid varje morgon, men det gör jag därför att jag vill. Jag vill att dagen skall bli så lång och innehållsrik som möjligt. Jag har hittat min egen rytm i livet. Så har det inte alltid varit. 

Jag läser mycket, jag är ute på mina dagliga promenader, jag skriver, jag har sökt upp gamla vänner i utlandet och jag reser. Vad mer kan jag begära av livet och av moder jord. 

Jag lever allt oftare i nuet och jag planerar en resa hit eller dit, jag lever alltmer för stunden, jag ser mig själv som en del av det stora livet, det oändliga universum, mitt liv som jag kan och vill påverka till något bättre. Ingen annan gör det för mig, någon annan kan bara påverka och underlätta. Det jag själv vill det gör jag. 

Jag saknar inte mycket från mitt gamla jobb. En och annan kollega dyker upp i minnen, en annan har jag kontakt med via fb, en tredje ringer, gemenskapen om det som en gång var. Många goda skratt och glädje, många goda kolleger. Jag ser tillbaka med nostalgi och saknad. Tiden och livet har gått vidare och så har vi.

Inget av det vi ser står still eftersom vi själva alltid är i rörelse, eftersom vi själva aldrig står still.

Nej, tiden som pensionär vill jag inte byta ut. Det blev en omstart, det blev bättre än vad jag kunde drömma om. Det var visserligen en svår start då min Anita’s hälsa blev sämre och som tur i oturen var jag ledig och kunde bidra med mitt stöd och hjälp under en svår period för oss båda – Allra mest för Anita –  Jag var sysselsatt med nya uppgifter, den  viktigaste uppgift jag någonsin har haft och gjort i mitt liv. Allt annat bleknar, allt annat blev och är oviktigt – jag skulle ha gjort samma sak idag, med facit i hand. Kärleken har inga gränser, kärleken har inga begränsningar, tillsammans blev vi båda starkare.

Saknaden av min Anita är ofantlig stor, jag börjar få distans, men stundtals känns det som att det var igår. Jag kan fortfarande inte ta till mig att hon är död, borta för alltid, att jag aldrig mer skall få se henne igen.  Mer än två år har gått, jag lever fortfarande inte fullt ut.

En lykta inom mig lyser upp i skogens tätaste mörker, något mörkt utanpå mitt inre ger skydd mot ljuset i solens skarpa strålar, jag stretar emot min ångest, jag vill ut ur mitt mörker, mina ögon skimmer mot solen.  

Jag tog en time out, jag tog en paus från fb och sociala medier, jag åkte till Thailand. Här träffade jag mina vänner, här fick jag distans till livet och vad jag hade upplevt under några tunga år hemma i Sverige. Sorgen hade ruskad om mig, det var som om något inuti min kropp brann. Nu lever jag med sorgen, jag lever inte längre i den.

Nu går livet vidare, jag har hittat min väg, utstakat av mig själv. Jag är, trots allt en priviligerad och en glad pensionär, kanske för att jag bor i ett land som berikar mig varenda dag. Jag berikar även mig själv med det goda i livet. Jag har inget att klaga över. Jag är frisk och kry.

Jag kanske till och med berikar någon annan. 

Jag ser mig ofta omkring och inser att jag är lyckligt lottat. Tänk om alla, trots allt, kunde ha det lika bra som jag.

”The only way to avoid beeing left behind is start moving”. 

”Every airborn bird is a sign of hopes and dreams”