Ensamheten

Hur mår jag i dessa tider – jag menar hur mår jag egentligen –  ensamheten är svår, att inte ha någon vid sin sida i svåra tider tär på krafterna och tankarna blir stundtals mörka och tunga, minnen dyker upp, sorgen efter min Anita blir åter påtaglig. 

Har aldrig varit rädd för ensamheten, jag kan nog hantera den rätt så bra. Jag har fullt upp dagarna långa –  jag promenerar, jag läser, jag skriver, jag är även upptagen med att inte göra någonting alls. Men det är just då som tankarna blir som tyngst. När tankarna blir ens fiende, en fiende som stundtals vill mig illa.

Men oftast känner jag mig inte ensam i ensamheten, jag är i gott sällskap med mig själv och tänker positiva tanker om livet och framtiden – fantiserar och planerar en ny resa. Utan mina resor vet jag inte hur jag skulle klara av livet, resor är en stor del av min tillvaro – inte bara resan som sådan, men även alla positiva tankar och vibbar innan resans början. Men för all del, om jag inte haft mina resor, hade jag förmodligen haft något annat som jag inte skulle klarat mig utan. Det är ju så livet är. Vi alla har förmodligen något som vi inte  skulle klara oss utan och när vi inte längre har det, hittar vi något annat, något nytt. 

Jag är nog en rätt så introvert person, men hyfsat extrovert om jag måste, oftast glad och positiv i andras sällskap, men ett tungsinne kommer över mig här hemma. Så har det alltid varit och jag är nog inte den enklaste person att dela livet med. 

Nej, jag är inte rädd för ensamheten, jag lever nog inte speciellt mycket annorlunda idag under pågående corona kris än vanligt, jag är van med att vara ensam, att vara för mig själv, och jag lider inte av det, det är nästan en självvalt ensamhet – har inte längre något stort behov av att söka upp  andra människor – men när det är sagt, uppskattar jag självklart att någon vill träffa mig och umgås med mig. Konstigt vore det väl annars. Kan vara väldig social när det beges. 

Många lider av ensamheten i dessa Corona tider, många är satt i karantän och får inte vistas utomhus, många har förlorat den sociala kontakten som annars var en så viktig del av det dagliga livet. Den påtvingade ensamheten är förödande för många och speciellt för den äldre generationen i samhället. Skulle nog själv haft det svårt om jag inte ens fick lämna min lägenhet. Ingenting kan ersätta friheten att kunna röra sig fritt, ute på stan, ute i naturen, ute bland andra människor, bara det att kunna se och möta och hälsa på andra människor bidrar till vårt välbefinnande. Om man på toppen av det hela även har förlorat en nära anhörig blir ensamheten än svårare.  

Psykisk ohälsa kan bli ett växande problem framöver

Jag har stor respekt för ensamheten, jag vill vara aktsam, inte falla in  i en påtvungen ensamhet där jag inte vet ut eller in, inte ligga på sofflocket och göra ingenting. Då blir det farligt, då försjunker jag in i ett  tillstånd som blir svårt att komma sig ur. Att ha fasta rutiner blir viktigare än någonsin, självdisciplin, ungefär som man har i det övriga livet, i arbetslivet.  Jag är inget undantag.

Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv, en oundviklig process i livet som pensionär, inte alltid lika lätt att förtränga, saknaden av en kär som inte längre finns, minnen som dyker upp från ingenstans, minnen som ekar i väggarna, bilden som talar till mig  på sitt säregna språk, sorgen som inte riktigt vill släppa taget, livet som änkling – en påtvingad ensamhet i ensamheten.

Ja, hur kunde det bli såhär – nu även corona pandemi – det underlättar inte precis livet som människa. 

Nya ledare träder fram i kristider, nygamla ledare dammar av sina kappor och blir som nya, säger det samma som under tidigare kriser –  men i ny skepnad. Psykologer berättar för oss hur vi kan och bör hantera krisen och oss själva. Det är komplicerad att vara människa och att leva.

Men nu lever vi här och nu, så även jag, vi kämpar varje dag tillsammans med många andra, sammanhållning och solidaritet har åter blivet ett kännetecken för vår tids anda, visst finns det hopp för mänskligheten.  

Men nej, jag känner mig inte speciellt ensam, jag är visserligen mest för mig själv, men ensam i min egen ensamhet – nej. Jag kanske tycker för mycket om mig själv, det är kanske därför jag inte känner mig ensam med mig själv. Några fördelar finnas med att vara introvert. 

Emellanåt blir jag även väldigt trött på mig själv.  

Men visst är jag lycklig lottad, inte bara här och nu under Corona tider – även innan och förhoppningsvis efter denna hemska tid vill jag känna mig lycklig lottad. Jag har inte mycket att klaga över för min egen del.

Mina små problem är inte ens värt att nämna  –  jag har hittat mitt perspektiv på livet – mitt jag är inte planetens epicentrum – jag är priviligerad – jag mår bra

Men visst blir jag deppig av att läsa om Corona och framför allt om de som drabbas.  Det är tungt att läsa om alla döda och de som förlorat en när och kär.  Kan inte riktigt föreställa mig hur det känns och vad de genomlider, kan ej heller göra så mycket åt det bortsätt från att själv vara försiktig och följa de rekommendationer som myndigheterna utfärdar.

Här sitter jag på läktaren och vet inte hur de på planen skall spela, jag litar på den enskilde spelaren och dennas ledare,  jag har stor beundran för hur de organiserar sig och stöttar varandra, jag har aldrig vetat bättre än de som är mitt i smeten, allt från ledare till spelare, jag är imponerad över samspelet, deras önskan om att göra så gott de bara kan i svåra tider – och de levererar.

Saknar jag någon vid min sida? någon att hålla i handen? – nej, jag kan inte påstå att jag gör det – det är visserligen svårare nu i kristider, men det får vara nog nu – Jag saknar min Anita – jag orkar inte ens tanken på att börja om från början – en gång till – men vem kan väl sia om framtiden – vad vet väl jag vad som händer härnäst – imorgon – vad vet väl jag vad som gömmer sig bortom horisonten.

har svårt att hitta glädjeämnen dessa dagar

dagarna är inte alltid ljusare än natten

livet går vidare

och måtte ett vaccin snart se dagens ljus

Men ensam och rädd för ensamheten? 

Nej, den har sina fördelar – även nu – för mig